Sänd mina rötter regn

Jag skrev om de göteborgska trängselavgifterna (som borde kallas knôavgift, men det kanske redan finns något mer bisarrt förslag) innan jul. De klubbades igenom igår, och av det jag sett hittills så tycks det mesta av de problematiska delarna vara kvar. Dvs att man ser det i första hand som en inkomstkälla. Däremot har min misstanke att att miljöbilar skulle undantas även i Göteborg inte besannats, och det är positivt.

Uppdatering:
Jag ska alldeles strax iväg och har inte tid med att fundera på detta, men det låter ganska underligt. Syftet med trängselavgifter bör vara att åtgärda trängsel. Det i sig kan medföra andra positiva saker, som att begränsa koldioxidutsläppen. Att däremot använda avgifterna i första hand som medel för att komma åt sådana utsläpp är däremot mer tveksamt.

60 kronor per dag är det maxbelopp som bilister måste betala per dygn för att köra i Stockholms innerstad. Men om klimatmålen för regionen ska klaras krävs det betydligt kraftigare trafikavgifter än idag. I beräkningar som gjorts av regionplanekontoret, RTK, landar maxavgiften på 210 kronor per dygn för bilister som pendlar över länet år 2030 – motsvarande 150 kronor i dagens penningvärde.

Jag är i alla fall inte ensam, i artikeln uttalar sig Jonas Eliasson från KTH:

–Trängselavgifter är bra för att komma åt trängsel. Men för att komma åt klimatproblemen är det som att slå i spik med skiftnyckel istället för hammare – systemen är dyra att bygga, och man måste ta ut mycket i avgift därför att de påverkar en ganska liten del av all biltrafik. Det är både ineffektivt och plågsamt för medborgarna att lösa klimatproblemen med de här verktygen, säger han.

~

Dödsrunor i tidningar är ju intressanta. Inte alltid i sig, men det där med att de skrivs i förtid. Vilket väl någon gång gjort att en stackars levande person dödförklarats lite väl tidigt. Det blir lite extra lustigt när den som skrivit dödsrunan dör före den runan handlar om. Som med JD Salinger, Mark Krupnick som skrev The Guardians artikel dog 2003. Vilket tidningen påpekar i anslutning till artikeln, och som Jörgen Modin gör mig uppmärksam på. Det var likadant, i samma tidning, när Eric Rohmer hade dött. Skribenten Tom Milne dog 2005. Påminn mig om att tacka nej till erbjudandet att skriva dödsrunor för The Guardian.

Förra årets mest korkade begrepp måste ha varit kristdemokraternas Verklighetens folk. Jag vet inte vad de egentligen var ute efter, någon sorts palinifiering av svensk politik eller något liknande. Och man kunde ju hoppas att det som hände 2009 stannar 2009, men det verkar som att Kd ska fortsätta använda uttrycket även i år. I alla möjliga sammanhang:

”Verklig­hetens folk måste ju känna trygghet och ha en ­bostad”, ­säger Mats Odell.

[...]

Bostadsministern är också Kristdemokraternas andre vice ordförande, och placerar gärna in en reformerad bostadspolitik i partiets nya retorik.

–De som idag får vita lägenhetskontrakt i Stockholm ställde sig i kö någon gång på 80-talet, säger Mats Odell. Jag tror inte att verklighetens folk är beredda att vänta så länge.

Men vilka är de där overkliga människorna som inte måste känna trygghet, inte ha en bostad och som är beredd att vänta en mindre evighet på något annat än svartkontrakt? Frågor som söker svar. ”Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand” behöver en uppdatering, gissningsvis tycker Kd själva att de tillhör detta famösa folk och de ideologiska glasögonen sitter kvar.

Angående de förslag som Odell för fram som ska kapa bostadsköerna så tillbakavisar han det allra bästa, marknadshyror. I stället ska det fortsätta petas med skatterna på bosparande och uthyrning. Men det löser ju inte det grundläggande problemet, att den efterfrågan som finns inte kan mötas med ökat utbud. Marknadshyror skulle bidra till detta.

Från SvD igår, i en artikel om Svenskt Näringsliv och Sacos rapport om integration och arbetsmarknad.

Svenskt Näringsliv tror mer på att stöpa om strukturen på den svenska arbetsmarknaden.

–Sverige har relativt få arbeten inom tjänste- och servicesektorn. Men det är där många nya invandrare har chansen att få ett första jobb, säger Christer Ågren.

Läget är ett helt annat i exempelvis Storbritannien, påpekar han.

–Det är en otrolig skillnad när det gäller utbudet av tjänster. Enda stället i Sverige med samma koncentration av skrädderier och kemtvättar är faktiskt Östermalm i Stockholm.

Angående de recept som ställs mot varandra, ”fler servicejobb och lägre ­ingångslöner eller mer utbildning i ”yrkessvenska” och en specialiserad arbetsförmedling”, så går det lika bra med en kombination. Jag ser ingen anledning till konfrontation där. Geronimo Unias nätverksperspektiv är också viktigt.

Om någon undrade varför jag och andra ifrågasatte den där siffran om antalet pedofiler på internet så har anledningen precis dykt upp. Den används som tillhygge när det ropas på lagstiftning. Hax tipsar om moderaten Göran Montans motion:

Varje sekund, dygnet runt, besöker över 750 000 pedofiler någon av de fyra miljoner barnporrsajter som finns i världen. Samtidigt läggs i snitt 200 nya bilder ut dagligen för att göda en avskyvärd ”industri” som tros omsätta 140 miljarder kronor årligen – vilket motsvarar hela det svenska rättsväsendet fyra gånger om. Detta konstaterar FN:s särskilda rapportör Najat Maala i frågor om sexuella övergrepp mot barn.

något som motiverar

Internbranschens uppenbara ovilja att införa självsanering är oförsvarlig. Därför torde det ligga i samhällets intresse att se över möjligheterna till att ålägga Internetoperatörerna innehållsansvar gällande lagring och distribution – direkt eller indirekt – av olagligt material. På så sätt skärps inte enbart kampen mot barnporr utan även annan Internetrelaterad brottslighet som virusspridning och nätfiske, s.k. ”phishing”.

Som tur var så blev det avslag. Men ändå, det är få saker som är farligt som felaktiga uppgifter i händerna på en politiker.

Det är tur att jag redan sitter, för det här kom som en chock. Menar dessa politiker att andra politiker misstolkar – medvetet! – vad som sägs. Otänkbart.

Att de sedan inte förtydligar utan bara tillbakavisar, det är väl olycksfall i arbetet. Socialförsäkringen är den nya invandringspolitiken, debatten leder till fördumning. Särskilt när det är valrörelse.

Jag vet inte vilken del det är, jag har inte följt det närmare, men det där tjafset om Monas väska går vidare. Uppenbarligen (?) har det visat sig att LO:s Wanja Lundby-Wedin har en väska som inte är en äkta Louis Vuitton, och även det faktumet kan man ha åsikter om. Åtminstone har Expressens ledarsida det.

Lundby-Wedin borde nog slå en signal till fackordförandena på Louis Vuitton-fabrikerna i bland annat Frankrike och höra vad de tycker om den massiva kopieringen. Metoderna för att göra väskorna har inte förändrats avsevärt sedan 1800-talet och tillverkningen är mycket arbetsintensiv. De stora resväskorna kan ta upp till 60 timmar styck att göra.

Europa varken kan eller vill konkurrera med låga löner på världsmarknaden. Däremot med kunskap och design, innovation och tradition.
Visserligen stöder Wanja Lundby-Wedin antagligen ett kinesiskt företag, specialiserat på att plagiera Vuittons look. Sådan industri ger självklart viktiga jobb i fattiga länder, men det är inget schyst sätt att konkurrera med europeiska bolag på. Vågar företag, till exempel svenska, inte satsa stora summor på varumärkesbyggande eller annan kostsam utveckling av sina produkter, för att resultatet snos i en handvändning ligger vårt näringsliv risigt till. Det gäller allt från handväskor till tekniktung industri.

[...]

Inte för att det är särskilt synd om det franska lyxföretaget. Men Wanjas fejkväska borde i alla fall väcka en liten debatt i debatten om vikten av att värna immaterialrätten för att kunna utveckla den europeiska arbetsmarknaden. Sahlin ska bära sin rosa lyxväska med stolthet. Däremot vore det inte mer än rätt om LO-basen rodnar lite över sin falska Louis Vuitton.

Men det är nog att göra det lite väl enkelt för sig. Vi har ju förstås den där gamla vanliga poängen att alternativet till att köpa en fejkad Louis Vuitton inte nödvändigtvis är att köpa en äkta, utan att helt enkelt strunta i det. Har man inte råd så har man inte råd.

Och så finns det ju en annan poäng, som framgår av den här artikeln [via MR]:

Still, fake luxury purses have a place on the social ladder. Many purchasers of knock-off bags move on to buy real ones within a few years, Gosline found in a separate study of 100 consumers.

“The counterfeit actually served as a placebo for brand attachment,” she said. “People were becoming increasingly attached to the real brand even though they never possessed it at all.”

From Fake to Real

Forty-six percent of the counterfeit-bag owners bought the authentic products within two and a half years, she said.

Artikeln innehåller visserligen påståenden om piratkopieringens storlek som måste ifrågasättas, men poängen är intressant. Att köpa en fejkad Louis Vuitton funkar som introduktion till de tyngre grejerna (jag kom att tänka på haschtrappan, finns den fortfarande?), och de som köper äkta vara redan från början lär sig mer om värskorna.

According to her research, 40 percent of people who purchased fakes eventually went on to buy the real thing. And for those buyers who had been loyal to the brand from the beginning, counterfeits only seemed to make them more refined in their knowledge and expertise of the real. “What I found is that consumers judge the authenticity of the product by whether you, the consumer, behaves in a manner that is authentic to the brand. So the fact that people buy imitations doesn’t really bother them. They look at these people as ‘wannabees.’ So their willingness to pay is preserved.” This, she points out, explains why Louis Vuitton has experienced unprecedented growth simultaneous to an unprecedented rise in counterfeiting.

Då är det förstås en fråga om Wanja Lundby-Wedin tillhör de där 40 procenten. Det ska man väl inte räkna med, med tanke på att Mona får på nosen för sin väska. Men det finns alltså en möjlighet att det ändå stärker Louis Vuittons ställning.

Relaterat:
Se det här som modebloggning

Jag skrev ju i söndags om Piratpartiet och att vissa partier inte verkar vara alltför intresserade av att göra anspråk på deras väljare. Ett exempel var att allianspartiernas ungdomsförbund bjöd in till seminarium och rapportsläpp, där de de enda utomstående deltagarna kom från Antipiratbyrån och datorspelsbranschen.

Bambuser-ström och rapport finns på Ungallians hemsida. Jag har bara läst rapporten (som är kort, och innehåller inte alltför mycket substans), och det verkar som att jag kanske var onödigt pessimistisk. Ett inte så lite Bastiat-inspirerat avsnitt:

De nya företagen är beroende av att människor använder nätet, konsumerar teknik och vågar digitalisera sina hem. Det man ser av IPRED är bättre villkor för upphovsrättsinnehavarna, det man inte ser är problemen för HiFi-utvecklare, skärmtillverkar, hårddiskproducenter, återförsäljare av hemmabiosystem, bredbandsleverantörer med flera. Och det man absolut inte ser är hur ändrade nätvanor skulle slå mot till exempel mindre musikproducenter, oupptäckta artister, producenter av nättjänster och företags möjligheter att hitta kunder.

Den sämsta politiken gentemot företagare och entreprenörer är att addera merkostnader eller risk som inte går att få avkastning på. Just nu sker både och. Pålagor på internetleverantörerna i form av lagringskostnader driver upp kostnaderna och priset måste betalas av konsumenterna. Den föreslagna lagstiftning är såväl dålig som politiskt instabil och skapar därmed osäkra spelregler, det vill säga risken blir högre. Problemet med dessa merkostnader och risker är att det också försvårar och förhindrar konkurrens. När inträdelsekraven blir högre och risktagandet större blir det svårare med nyetableringar. Etableringstider som tidigare var år är nu minuter. Samhällsintresset har ändrats. Utbudet är annorlunda.

Och förslag på reformer:

• En modern och teknikneutral lagstiftning som inte försvårar uppkomsten och användningen av ny teknik.
• En låg platt kulturneutral moms för stimulera utvecklandet och försäljningen av digitala verk.
• En moderniserad upphovsrätt som ökar konkurrensen på digitala marknaden.
• En ny särskild entreprenörsspecifik bolagsform med lägre krav på revision och aktiekapital för snabbstartade nätprojekt med en lägre bolagsskatt de första åren.
• Stärkt skydd för integriteten i grundlagen.

Jag är väl inte helt övertygad om att alla förslagen är bra, eller nödvändig. Det där med teknikneutralitet är till exempel lite luddigt, det används ofta utan att man egentligen anger vad som avses. De påpekar i rapporten att upphovsrättens skyddstid är mycket längre än patentens, och att motivet för detta är att immaterialrätten har sin grund i samhällsintresset och inte äganderätten (vän av ordning skulle kunna hävda att även äganderätten grundas på samhällsintresset, men poängen är förstås att immaterialrätt inte är en äganderätt). Jag skulle i och för sig påstå att en ansenlig del av skillnaden i skyddstider beror på en rejäl dos av lobbying från upphovsrättsorganisationer och andra särintressen. I alla fall, i den mån det behövs patent och upphovsrätt så är det faktiskt möjligt att skyddstiderna ska vara olika. Områdena har inte samma förutsättningar, och alltså så är det långt från självklart att den optimala skyddstiden skulle vara samma. Dessutom skulle man kunna definiera teknikneutralitet som något som ger samma utkomst, till skillnad från teknikneutral i betydelsen samma skyddstid, så att även denna ordning är teknikneutral.

Sammanfattningsvis så tycker jag inte att Ung Allians är helt ute och seglar. Men det blev inte heller så värst intressant.

”Fear the Boom and Bust” a Hayek vs. Keynes Rap Anthem

Russell Roberts bloggar på Café Hayek, mer låttext och info här.

Det dök upp ett pressmeddelande om en ny doktorsavhandling från Stockholms universitet. Pressmeddelandet väckte några frågor, så jag gav mig ut på en jakt för att se om avhandlingen kunde laddas ner från nätet. Dessvärre verkar inte så vara fallet. I stället puffar man för att boken kan köpas.

Här kan man ju tänka sig en vinkel, att när man redan betalat så vore det trevligt om alla avhandlingar kunde finnas för nedladdning. Oavsett om de går att köpa eller inte.

Eller så kan man fundera över separationen mellan staten och privata intressen, när universitetet gör reklam för bokförsäljning. Är det möjligtvis ett led i att man introducerat nya möjligheter för privata intressen att erhålla privilegier och inflytande över statlig verksamhet? Kanske bör jag tvivla på tipset från Stockholms universitet?

Ett tredje alternativ är att det jag tänkte på i första stycket. När man som Daniel Castillo skriver en avhandling om ”reformer som har syftat till att marknadsanpassa statens verksamheter”, är då Systembolaget ett bra exempel? Vad betyder marknadsanpassning i detta sammanhang? Vilket vin som passar till gös tycks vara lite futtigt. Ligger det inte nära till hands att den makt som ett statligt monopol innebär bjuder in till den korruption som studerats, lite mer än eventuella reformer? På vilket vis är det oförutsett?

För att få reda på dessa frågor måste jag ju köpa avhandlingen. Damn you, Stockholms universitet!

Sifo har gjort en undersökning där de frågat 1000 personer vilket parti de känner störst förtroende för när det gäller jobben och arbetslösheten. Givet att frågan är så öppet så är undersökningen vid första anblick ganska ointressant. Med tanke på att sysselsättning vanligtvis är en av de viktigaste frågorna när det gäller partival så kan man ju räkna med att uppdelningen mellan blocken kommer att spegla den rådande opinionen. Ser man till partierna enskilt blir det annorlunda, det är nog ändå ganska få som röstar på Miljöpartiet eller Kristdemokraterna på grund av sysselsättningspolitiken. Då ser man nog snarare till att partierna har schyssta kompisar (Socialdemokraterna respektive Moderaterna).

Det intressanta är snarare på vilket vis resultatet presenteras, för den sammanlagda procentsiffran är långt från 100. I stället har de valt att ta med de 34% som var tveksamma eller som inte visste. Det tycker jag att man också borde göra i vanliga opinionsundersökningar gällande partisympatier. Att man inte gör det hänger förmodligen ihop med att i valet så räknas inte blankrösterna när mandaten fördelas. Själv hade jag inte haft något emot att se ett antal tomma stolar i riksdagen. Jag skulle i så fall till och med kunna tänka mig en kampanj för fler blankröster.

Den där lilla härvan kring Piratpartiets primärval dök upp samtidigt som partiet självt egentligen ville fokusera på något annat, dvs valets resultat. Riksdagsgrupp, som de lite lustigt har valt att kalla det. De ska förstås gå in i valrörelsen och kommunicera en tro på att de kommer in, men det skulle vara intressant att veta vad de egentligen tror på för resultat.

Det ser ju lite mörkt ut, och själv tror jag att det är någonstans där i närheten som de kommer att hamna. EU-valet ska de titta för mycket på, eftersom viktiga faktorer därifrån försvinner. Dels ett lågt valdeltagande samtidigt som deras huvudfrågor var aktuella som gjorde att partiets mobilisering var högre. Men också det, vilket jag vill minnas att Peter påpekat i något sammanhang, att väljarna kan ”slänga bort” röster i EU-valet. I riksdagsvalet kommer de hem till fållan igen.

Man kan ju tänka sig att ett partis styrka kan mätas i övriga partiers vilja att flytta över i deras åsikter. Min minnesbild är att det talades ganska mycket om stärkt integritet och moderniserad upphovsrätt i samband med EU-valet, även bland de övriga partierna. Nu i kommande riksdagsval då? Än så länge hyfsat tyst. Men en indikation är förstås att Karl Sigfrid verkar puttas ner några steg på riksdagslistan.

En annan är att när Ung Allians anordnar seminarium om integritet och morgondagens upphovsrätt så ska alliansens ungdomsförbund diskutera frågorna med Henrik Pontén, Christofer Sundberg, Fredrik Wester och Pär Strömbäck. Nu har jag förstås inte läst rapporten som kommer att presenteras, men med tanke på urvalet (antipiratbyrån och spel-branschen) som tycks vara ganska förtjust i dagens ordning och mer därtill så kanske man inte ska hoppas för mycket på de ungdomsförbunden. Och som sagt, det verkar inte som att de ser någon anledning till att göra anspråk på Piratpartiets röster.

Uppdatering:
Nej, jag hade inte läst Johan Richters inlägg. Great minds, ni vet.

Jobbpeng låter ju intressant. Man kan förstås klura på i vilken mån en ”arbetsgrupp” är ett lämpligt sätt att ta fram ett förslag, även om den vanliga ordningen med offentlig utredning kan vara precis lika dålig med slutsatser bestämda på förhand.

Anklagelser om att det är ideologi som ligger bakom förslaget kommer förstås. Precis som vanligt så förutsätts det att det är 1) dåligt och 2) inget som kritikerna själva använder sig av.

~

Den senaste tiden har The New Yorkers John Cassidy publicerat intervjuer med Chicago-ekonomer i anslutning till publiceringen av Cassidys How Markets Fail: The Logic of Economic Calamities. Robert Solow har en recension av boken hos The New Republic, där man annat får veta att ”Today, of course, no one is against markets.” Det är jag ju inte så säker på. Även om man bortser från de som förespråkar planekonomi så tycker jag nog att man hör ganska ofta människor som är emot marknader, och i stället för något annat, ospecificerat. Att de sedan inte har så stor koll på vad marknader egentligen är hör nog till saken.

I alla fall, baserat på recensionen så tycks boken vara lämplig om man träffar på någon som blivit marknadsliberal efter att ha läst grundkursen i nationalekonomi (och knappt det). Övriga marknadsliberaler, not so much. Återigen tycks teorin om det näst bästa och weak man vara relevant.

~

Apropå marknader så yttrades ju en del underligheter i samband med att elpriset sköt i höjden häromveckan. Second Opinion har frågat några ”energiexperter” vad de anser om elmarknaden, och den samlade bedömningen är att elmarknaden fungerar. En av dem som tillfrågats är Lars Bergman, hans 13 år gamla artikel i Ekonomisk Debatt är i viss mån fortfarande relevant.

Ett problem när man talar om en fungerande marknad är att ekonomer och övriga talar förbi varandra, då kritiken ofta handlar om att marknaden inte löser uppgift X. När syftet med marknader inte ens är att lösa den uppgiften. Jag är i viss mån beredd att skylla detta på politiker, då de haft för vana att sälja in omregleringar genom att lova en massa saker. Som sänkt elpris, till exempel. Effektiv prissättning, som inte är samma sak, låter förstås inte lika intressant.