Om bullformar som lyxkonsumtion
Kanal 5 visar ju en serie om Ullared. Som jag inte sett mer än några minuter av, det är inte riktigt min sorts program. Dessutom ligger Ullared lite för nära min verklighet för att det ska vara intressant. Inte för att jag åker dit själv, jag fick så det räckte och blev över på den tiden då man var tvungen att följa med när föräldrarna skulle någonstans vare sig man ville det eller inte. Dessutom låg det på vägen till och från Varberg, där familjen var på semester några gånger under 80-talet. Senaste gången var 1989, vill jag minnas. Det finns roligare saker att göra än att köa någon timma för att få trängas i en affär.
Däremot så åker mina systrar fortfarande dit lite då och då. De verkar nämligen tycka att det är ett bra ställe att köpa sådant som behövs när man har familj och villa. Hushållsartiklar, barnkläder och liknande grejer. Kanske framför allt för att det är billigt.
Jag skulle säga att Ullared är nästan så långt från conspicuous consumption som man kan komma. Är det något som är iögonfallande så är det snarare hur tråkig konsumtionen är. De pluspoäng man möjligtvis kan få från omgivningen handlar om att man kommit över något billigt.
Lars Berge tycker uppenbarligen annorlunda. I Ullared ser han ”vårt omättliga begär efter fler prylar”, och hänvisar till Victor Lebow som på 50-talet skrev om att vi gör konsumtion till livsstil. Fast när Berge sedan exemplifierar med ”bullformar, shampooflaskor och leksaker” så kan man ju tycka att det är något som haltar. Lebow var ganska uppenbart inne på en Veblensk linje, även om det inte direkt framgår av det som citeras i artikeln. De två meningarna i ett stycke är i själva verket två meningar från två efterföljande stycken, och däremellan skriver Lebow sådant som att individen ”express his aspirations and his individuality in terms of what he wears, drives, eats- his home, his car, his pattern of food serving, his hobbies” och att människan måste ägna sig åt alltmer komplicerad och dyrare konsumtion.
Det är inte Ullared.
Någonstans här börjar jag känna mig som Kjell Häglund kanske kände sig när han läste Hanna Fahl om Mad Men häromveckan. Berges artikel verkar vara lika frampressad. Även om jag inte har något twittrande att backa upp min tes med.
Det har förmodligen skrivits 9 miljoner artiklar där budskapet är konsumtionskritik och till slut börjar förstås de intressanta vinklarna ta slut. Så varför inte hugga till med något aktuellt ämne och låtsas att det passar ihop med ett klurigt, gammalt citat?
Berges budskap är att det deprimerande att Ullared-konsumtionen kallas för frihet. Så låt oss då för all del kallade det för något annat. Möjlighet, till exempel. När människor åker till Ullared för att köpa det där som de allra flest anser vara nödvändiga saker men som Berge tycker är meningslöst skräp, så gör de förstås det för att det är billigare så och det öppnar upp möjligheter på annat håll.
Och det är verkligen inget som ska underskattas. Några år innan Jason Furman fick ett toppjobb som ekonom inom Barack Obamas administration skrev han en artikel om Wal-Mart och företagets betydelse för låginkomsttagare. Bland det som framhölls var att de låga priserna hjälper till att öka reallönerna för en stor del av den amerikanska befolkningen, och att det är ett sätt att få människor med låg utbildning och produktivitet att få ett arbete.
Snarare än att bli deprimerad av Ullared så ligger det närmare till hands att vi bör uppmuntra sådana affärer, att det är något som bör spridas. Nu har jag inte full koll på marknaden, men jag skulle säga att vi de senaste 10 åren sett en ganska så stor och välkommen expansion. En kedja, Karlssons, är den som Gekås grundare Göran Karlsson startade några år efter det att han sålde affären i Ullared.
Det som faktiskt är deprimerande på riktigt i den här historien är att där ”Väskdebatten” åtminstone var inriktad på något som går att likna vid lyxkonsumtion – talesättets spark uppåt – så ägnar sig Lars Berge åt att sparka nedåt. För som sagt så är det främst låginkomsttagare som gynnas och som tar sig till Ullared för att leta låga priser. För dem är det knappast något meningslöst.
