Några saker
Anders R Olsson skriver i DN om medierapporteringen om våld.
Att muslimer ständigt förknippas med våld har medieforskare visat i otaliga studier. Problemet har debatterats på konferenser och seminarier i femton år. Mediechefer har i omgångar utövat självkritik. Nya riktlinjer har dragits upp. Lösningen har på senare år blivit dels att tydligare skilja mellan olika sorters muslimer: sunnimuslimer, shiamuslimer, moderata muslimer, islamister, militanta islamister, talibaner, al-Qaida-grupper och så vidare, dels att publicera den sorts förnuftiga analyser och långa reportage om människor i Västasien och Nordafrika som endast en bråkdel av mediekonsumenterna orkar eller hinner ta del av.
Därmed har man med gott samvete kunnat fortsätta att nyhetsrapportera om en värld i vilken muslimsk tro hör ihop med våld som Bill med Bull. Kristna, judar eller ateister däremot, definieras aldrig i religionstermer när de utövar våld.
När USA i strid med folkrätten ockuperar Afghanistan och Irak är det alltså inte afghaner eller irakier som gör motstånd utan muslimer. I nyhetsrapporterna om dessa krig finns inga människor som försvarar sitt oberoende eller sin kultur.
Intressant. Men jag skulle gärna vilja ha en hänvisning till någon eller några av de här otaliga studierna (jag har nog gnällt om det tidigare, när det i en debattartikel hänvisas till en studie så bör man nog nämna vilken det är). Min uppfattning är att det är minst lika ofta som det bara benämns som t.ex. en självmordsbombare än att attentatsmannen skulle vara muslim (det kan ju vara knepigt i efterhand att veta) så länge inte en viss grupp tar på sig dådet. Och i det sistnämnda fallet kan ju grupptillhörighet komma åtminstone implicit.
~
Jag har inte barn, och tänker inte heller skaffa. Så det är väl min allmänna oginhet som spelar in, när jag läser om sådant här så brukar jag alltid vilja veta lite mer från andra sidan.
Det började med att Emma fick en arbetspraktik via arbetsförmedlingen på en bondgård i Skåne, tanken var att om alla var nöjda så skulle praktiken övergå till en heltidsanställning.
– Jag var själaglad, jag berättade för alla att äntligen skulle jag få en anställning. Jag har mest haft korta vikariat tidigare.
Emma och hennes sambo hade inte planerat skaffa barn just då, men Emma blev gravid och fick missfall. Emma stannade hemma ett par dagar från jobbet, eftersom att hon mådde dåligt både fysiskt och psykiskt efter missfallet.
– Så då berättade jag för min arbetsgivare om missfallet, jag ville att han skulle veta varför jag inte kunde jobba just då.
Emma berättar att arbetsgivaren var väldigt förstående, till en början. Men ungefär en vecka efter att hon berättat om missfallet fick hon veta att det inte skulle bli någon anställning för hennes del.
– Han sa ju rakt ut att om ni planerar att skaffa barn inom de närmaste åren så vågar jag inte anställa dig.
Så, varför vågade han inte det? Det verkar ju inte som att anledningen är att han hatar både mammor och barn, utan att möjligtvis att det kanske kommer att påverka honom själv i hyfsat stor utsträckning. Då skulle ju det kunna vara relevant i sammanhanget. Det är inte någon nyhet att att vissa välfärdsstatliga inrättningar har en del icke avsedda konsekvenser.
~
Till sist, Jonas Vlachos undrar om man verkligen blir intelligent av att träna eller om det egentligen är tvärtom.
Tags: Mediekritik, Vetenskap
