Ibland blir kulturpolitik en fråga för ekonomer

Jag har mer än en gång blivit beskylld för att ha ett överdrivet förtroende för företag, bara av den anledningen att jag tycker att det där med marknader är en smart sak. Det har jag alltid tyckt vara udda, för jag anser ofta att företag är bakåtsträvande, att det de sysslar med är skadligt och att de som Adam Smith påpekade mer än gärna träffas för att göra upp på andras bekostnad.

Saken är den att jag har samma inställning till staten, och att den har en förmåga att göra saken ännu värre än vad företag någonsin kan. Marknader är alltså inte en optimal lösning, och kanske inte ens den näst bästa. Men om de är den tredje bästa, så hamnar staten allt som oftast någonstans bortåt femte, sjätte.

Ibland undrar jag om inte de som säger sig ogilla företag och kommersialism i själva verket har en mer välvillig inställning än vad jag har. Som när Författarförbundets Mats Söderlund i DN vill ha fasta bokpriser. Tanken är att man ska monopolprissättning på böcker, och att detta sedan ska leda till en hel mängd kulturella fördelar. Wikipedias artikel om fasta bokpriser är ganska informativ, den innehåller bland annat ett citat från den här artikeln:

The cultural merits ascribed to [fixed book price agreements] have almost reached mythical proportions.

Vilket också framgår av Söderlunds artikel. Personligen misstänker jag att man nog inte bör förvänta sig något gott när företag får sådana befogenheter. Det är till exempel inte självklart att förlagen kommer att använda intäkterna på avsett sätt. Söderlund menar att bokbranschen gör rekordvinster, men att problem ändå föreligger. Varför det plötsligt skulle bli bättre med fasta bokpriser framgår inte.

Som Marja Appelman påpekar både i A Handbook of Cultural Economics och på annat håll så framstår fasta bokpriser som ett ganska så grovt policyinstrument. Man ska alltså ha en åtgärd som gäller för alla böcker (eller åtminstone huvuddelen) för att lösa ett problem som gäller för en mindre del. Det låter inte överdrivet effektivt. Vill man ha en kulturpolitik för att underlätta för ”smal” litteratur så är det en bättre idé att satsa specifikt på det och lämna övrig litteratur utanför.

En invändning mot fasta bokpriser är att det motarbetar utvecklingen av alternativa försäljningsställen, t.ex. internetbokhandlar. Det är för mig inte uppenbart att Söderlunds idé är nödvändig i en miljö där sådan infrastruktur är utbyggd. Men så kan jag ju inte heller säga att jag har något särskilt intresse av att bevara små boklådor, hur trevliga de än må vara.

Tags: ,

3 Responses to “Ibland blir kulturpolitik en fråga för ekonomer”

  1. Nymodernism Says:

    Och för den delen, på vilket sätt skulle den smala litteraturen vara hotad numera? Det utges mer ”smal” litteratur än någonsin i Sverige, eftersom det blivit så mycket enklare att distribuera den, nya trycktekniker håller nere utgifterna och – naturligtvis – eftersom den går att sälja p.g.a. momssänkningen.

  2. Tre saker | Sänd mina rötter regn Says:

    [...] Författarförbundets Mats Söderlund i DN och ville ha fasta bokpriser. Jag ifrågasatte idén här, och idag meddelar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att det inte blir något [...]

  3. Mozzarella och marknadsliberalism | Mothugg Says:

    [...] en tidsresa: bokprisregleringen. I Sverige avskaffades de fasta bokpriserna på 1970-talet, i Norge regleras de fortfarande, i [...]

Leave a Reply