Det där med att beträda planen
Låt mig komma med en förutsägelse: när Sandviken-supportrarna i mars rusar in på Studenternas is efter att deras lag vunnit SM-guldet i bandy så kommer det att sägas ytterst lite om att det är ett lagbrott. Speakern kommer att säga att det är strängeligen förbjudet att beträda isen efter matchen, något som kommer att ignoreras.
Precis som jag ignorerade det 1991 och 1992, då Vetlanda vann och jag var på plats. På den tiden fanns det förstås ingen lag som sade att det var förbjudet. Jag vet inte om det spelade någon större roll, just då ville jag bara fira med laget som jag följt sedan jag var sex år (och sett förlora två finaler). Och jag var ännu inte straffmyndig.
Nu ska det här inte utmynna i någon allmän uppmaning att springa in på planen efter det att erat favoritlag har åstadkommit något stort. För det är ju, som sagt, olagligt numera. Men det är ändå lustigt att just sådana planinvasioner hade man länge överseende med, både inom bandyn och inom fotbollen. Jag försöker påminna mig om när det inte hände senast, men misslyckas. Inte heller kan jag påminna mig om att det skrikits om att lagar måste införas (möjligtvis med Arne Hegerfors som undantag, men han räknas inte).
Snarare så tillkom lagen, vad jag vet, när människor tog sig in på plan under matchens gång. Och det gör man förstås inte med något gott syfte.
Min lilla spaning här handlar om att reaktionerna efter det att AIK-supportrar tog sig in på Gamla Ullevi förra helgen, det har mötts med ett mycket större fördömande än tidigare händelser av samma slag. Likadant efter gårdagen då djurgårdare sprang in på planen (de hade undvikit att ramla ur, inte mycket att fira om ni frågar mig), men det har förstås minst lika mycket med att göra att några idioter tyckte det var lämpligt att ge spelare ur motståndarlaget stryk.
Bortsett från misshandeln igår, är det möjligtvis så att exakt samma handling bedöms olika beroende på om det finns en lag som förbjuder den eller inte? Alltså att det inte är handlingen i sig som är det avgörande, utan om politikerna tyckte det krävdes lagstiftning. Om det är på det viset, så är det ganska intressant. Och lite otäckt, eftersom det verkar som att det går att skapa en opinion i efterhand enligt devisen att när X är förbjudet så är det enbart kriminella som kommer att ägna sig åt det. Fast än så länge är jag osäker på hur stor del av detta som är ett mediefenomen, och hur mycket det speglar verkliga åsikter hos folket.
