Utmärkta val
Årets ekonomipris går till Elinor Ostrom och Oliver Williamson. Det är val som jag tycker mycket om. Mer info finns förstås Nobelprisets hemsida, jag kan tänka mig att det dyker upp mycket matnyttigt hos Marginal Revolution. Kanske det dyker upp något hos Ekonomistas också (här är ett inlägg om Ostrom från förra året). Jag var ganska säker på att Andreas skulle skriva något, inte minst för att han var inne på Elinor Ostrom som pristagare redan förra året, han tipsar om en artikel här. Kanske även Niclas har en kommentar. Själv vill jag tipsa om Elinor Ostroms artikel Collectice Action and the Evolution of Social Norms, den finns som pdf på nätet.
Uppdatering:
DN:s artikel, man blir deprimerad av några av kommentarerna. Både DN och SvD påpekar på sina förstasidor att det är första gången som en kvinna vinner. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att det väljer just den vinkeln först och främst, det känns lite som förra året när det prompt skulle framhållas att Paul Krugman inte ingick i George Bush fanclub. Elinor Ostrom är mycket kompetent och det är ett välförtjänt pris, det är det viktiga här.
Uppdatering 2:
Niclas inlägg, Marginal Revolution om Williamson och Ostrom och via Ekonomistas så hittade jag till en understreckare av Leif Lewin från 1999 då Ostrom fick Skytteanska priset. Se också Lynne Kieling på Knowledge Problem, Arnold Kling och Real Time Economics.
Uppdatering 3:
Intervju med Elinor Ostrom och hennes man, från 2003. [via Will Wilkinson]
Uppdatering 4:
Real Time Economics har sammanställt uttalanden från en drös med ekonomer.
Uppdatering 5:
Pete Boettke har ett bra inlägg. Och det slår mig att de flesta kommentarer som jag läst är inriktade på Elinor Ostrom. Verkar inte som att jag är ensam att tycka att hon är den mest intressanta av de två.
Uppdatering 6:
Katrine Kielos bjuder på dagens mest… eh… spännande kommentarer.
Ny Institutionell Ekonomi behandlar frågor som uppkomsten av marknader, effekterna av äganderätt, regleringar och konkurrenspolitik. Man tittar på statsmaktens roll för ekonomin och hur olika institutioner och spelregler påverkar relationerna mellan individer, organisationer och det offentliga. Det i många år dominerande neoklassiska ramverket (associerat till universitetet i Chicago och marknadsliberaler av typen Thatcher/Reagan) tar alla dessa ekonomins enheter för givna. Man är bara intresserad av att studera hur de agerar på marknaden – inte hur de blev vad de blev.
För några år sedan så var jag och lyssnade på marxisten Daniel Ankarloo när han höll ett inte alltför lyckat föredrag om nyliberalism. En av de människor som Ankarloo inte gillade (de var ganska många) var Oliver Williamson. Han ogillades så pass mycket att Ankarloo och en kollega tog sig för att skriva en artikel om Williamson, och problemet var att Williamson är en neoklassiker. I stället för att låta Kielos och Ankarloo diskutera om ny-institutionalisterna är neoklassiker eller inte – jag är emot dödsstraff – så låter jag meddela en slutsats/syntes: NIE har vidareutvecklat det neoklassiska tankesättet. Det är alltför överdrivet att ställa det mot det neoklassiska tankeramarna, samtidigt som de inte har samma utgångspunkter. För att citera Peter Klein:
Is NIE an alternative to neoclassical economics?
My usual answer is to equivocate, pointing out that it depends who you ask. “Orthodoxy is my doxy; heterodoxy is another man’s doxy” (William Warburton). To put the question differently, is Williamson a neoclassical economist? Oliver Hart or Jean Tirole might say no, while Mark Granovetter or Jeffrey Pfeffer would surely say yes. More seriously, my sense is that most NIE practitioners see themselves not as opposing the neoclassical orthodoxy, but rather as applying orthodoxy to new topics and problems. On the other hand, it is true that some NIE economists embrace cognitive issues like bounded rationality (Williamson) and learning (North), and evolutionary, rather than equilibrium-based, approaches.
Men det viktiga här som jag ser det är att det inte nödvändigtvis finns något motsatsförhållande. Det finns frågor som som det ursprungliga synsättet inte förklarar särskilt bra, t.ex. förekomsten av företag. Ronald Coase som vann ekonomipriset 1991 modifierade den neoklassiska teorin, framför allt genom att lägga till transaktionskostnader, och kunde på så vis bättre förklara varför företag existerar. Här kan det ju noteras att det inte är en slump att Williamson oftast nämns i andetaget efter Coase.
Samtidigt finns det tillfällen då sådana överväganden blir mindre relevanta, då det blir rimligt att ta ”ekonomins enheter för givna”. Det innebär absolut inte att man ska glömma bort de framsteg som gjorts, bara det att man vanligtvis kommer ganska så långt med ett neoklassiskt synsätt.
Som avslutning måste jag citera det här:
När Friedrich Hayek fick priset 1974 hjälpte det till att göra hans bok ”Vägen till Träldom” till en internationell bestseller. Två år senare belönade man Milton Friedman vilket satte hans extrema monetarism i fokus.
Det var lite av en slumpmässig inkludering i Kielos blogginlägg, lite som att berätta att det var några riktiga otäckingar som fått priset tidigare. Förmodligen är det inte helt orimligt att Vägen till träldom fick ett litet uppsving det året som Hayek delade priset med Gunnar Myrdal, men jag skulle nog säga att det var en bestseller redan innan det. Och inte var det för den boken som han fick priset heller.
Tags: Ekonomi
oktober 12th, 2009 at 14.05
Tack för artikeltipset, den har jag inte läst.
oktober 13th, 2009 at 09.20
[...] det där ekonomipriset så vet jag inte vad som är mest sorgligt, den här tråden eller det att Steven Levitt och Paul [...]