Och Herman? Ja, han blev naturligtvis rasande.
En vänsterpartist i Örebro, Murad Artin, motsatte sig slöseri på ett rojalistiskt jippo som skulle gå av stapeln i just Örebro. För 200 år sedan i staden så bestämdes det att Jean Baptiste Bernadotte skulle bli svensk tronföljare, och det ska nu firas. Han blir idag uppläxad av ärkerojalisten Herman Lindqvist:
Murad Artins drygt 3 000 örebroare motsvarar ungefär de fem procent av väljarna som hans vänsterparti fick i senaste valet. Den stora massan av örebroarna röstade således på andra partier och har helt andra åsikter än extremvänstern. De kanske rent av hade sett fram emot festen och ståhejet. Kanske är det också så att de flesta infödda örebroare har en annan känsla för Sveriges och Örebro stads historia än Murad Artin, som kom som armenisk flykting från Irak och kanske inte är riktigt insatt i sitt nya hemlands historia.
Murad Artin själv kommenterar genom ett pressmeddelande, jag kommenterar genom att länka till och citera Peter Englunds recension av en av Lindqvists böcker:
Lindqvists bok är alltså opålitlig och bitvis direkt okunnig. Detta har nog en genomsnittlig läsare svårt att se. Hon kan, liksom bibliotekstjänsts anmälare Sven Borgström, fås att tro att detta är, som denne skriver, en ”kunnig skildring av den svenska stormaktstidens tillkomst”. Det är det alls inte.
oktober 5th, 2009 at 12.48
När jag studerade historia vid universitetet i Lund i början av 1990-talet använde man vid institutionen en term döpt efter självaste Herman Lindqvist, nämligen Lindqvisteri. Lindqvisteri var när man i syfte att sälja många böcker skarvade med källkritiken, och därför något av det fulaste en historiker kunde syssla med.
Jag är dotter till en örebroska. Kanske min mor, som flyttade från staden i början av 1960-talet, har större rätt att yttra sig, enligt Lindqvist?
oktober 5th, 2009 at 13.07
När jag läste historia i Linköping för 7 år sedan så användes också där Herman Lindqvist lite som ett avskräckande exempel. Till ett seminarium fick vi i uppgift att läsa några texter som sedan skulle dissikeras/diskuteras, en av dem var just ett utdrag från en Lindqvists böcker. Minns jag inte helt fel så var det faktiskt boken om stormaktstiden som Englund recenserade, för utdraget handlade bland annat om vad som blivit bättre i Sverige under den tiden. Och Lindqvist behandlade det både selektivt och utanför sitt sammanhang.
oktober 5th, 2009 at 14.37
Ja, jag misstänker att man på historiska institutionerna runt om i landet tyckte det var kul att få använda ett nytt exempel när man skulle visa på hur viktig källkritiken är inom ämnet. Tidigare hade man i Lund kört med Grimbergs beskrivning av hur Erik Dahlberg tågat främst i truppen över Stora Bält…
oktober 5th, 2009 at 16.38
Jag undrar om det inte var något av Grimberg som vi också fick läsa, har en svag aning om det. Liksom något av Curt och/eller Lauritz Weibull, men som positivt exempel då.
Tidigare hade vi också fått se en liten film av Dag Stålsjö, jag förmodar att hans alster också används på andra ställen.
oktober 7th, 2009 at 13.06
hehe när jag läste historia för sådär 15 år sen så fick jag som kritik på en essä vi skulle skriva om det medeltida sthlm att ”jag ville inte att ni skulle skriva som Herman Lindqvist” :D
oktober 28th, 2009 at 15.08
[...] Läs hela texten, den är inte längre än vad boken verkar förtjäna. Inte minst med tanke på Herman Lindkvists lilla utbrott mot Murad Artin. [...]