Sänd mina rötter regn

Häromdagen ifrågasatte jag varför en del liberaler var så förtjusta i Fremskrittspartiet, när det är ett parti som inte går att lita på. Johan Norberg som också var på mötet har idag ett längre inlägg där han är inne på samma sak:

Med det sagt är jag ändå förvånad och oroad över de positiva och överslätande kommentarer jag läser från några andra deltagare vid lunchen, som om partiet vore ett liberalt hopp. Det ger nästan känslan att deras motvilja mot partier som Danskt Folkeparti bara handlar om att de inte är ekonomiskt liberala.

Invandringsfrågan är inte vilken fråga som helst, som man kan kompromissa om hur som helst. Det är en central mätare på var man står i synen på öppenhet, mångfald och gränsöverskridanden. Den charmiga och retoriskt skickliga Jensen försökte under mötet få det till att hon egentligen är för fri invandring, men att det inte fungerar med dagens bidragssystem.

Sorry, men jag går inte på den. I så fall kunde ju Frp ha kombinerat en kamp för friare invandring med en annan integrations- och bidragspolitik, eller i alla fall behålla dagens system. Nu kräver de i stället att invandringen ”begrenses kraftig” enligt partiprogrammet, de vill praktiskt taget stänga Norges gränser och skicka asylsökare till läger i Afrika.

Vem kunde ha anat att hyresreglering leder till bostadsköer och lågt byggande av hyresrätter? Förmodligen alla som kritiserar hyresreglering, eftersom det brukar vara sådant som framförs. Och det tycks bli fler och fler. Idag skriver två socialdemokrater och vd:n Fastighetsägarna Stockholm på DN Debatt:

De regler som en gång var avsedda att vara garanti för en balans mellan hyresgästernas och hyresvärdarnas intressen har kommit att bli föråldrade och kontraproduktiva. I dag motverkar regelverket att det byggs nytt och det begränsar hyresvärdarnas intresse att kundanpassa och produktutveckla sina hyreshus. I Stockholmsregionen är det också regelverket som är den främsta förklaringen till de massiva ombildningarna till bostadsrätter och en omfattande svarthandel med hyreskontrakt. Antalet privata hyresrätter i Stockholm har halverats de senaste trettio åren – från 200 000 till 100 000 lägenheter. Detta talar sitt tydliga språk och borde leda till eftertanke i alla politiska läger.

[...]

Varje förändring av hyressättningen framställs ofta som ett hot mot ekonomiskt svaga hushåll. Den synpunkten ska inte viftas bort, utan varje förändring ska naturligtvis analyseras, även ur detta perspektiv. Samtidigt kan vi konstatera att dagens hyresreglering inte har lyckats eliminera sociala klyftor. Den som inte ser den verkligheten har ett problem. Även detta borde leda till omprövning hos många. Det är dags att se verkligheten som den ser ut!

Och så vill de då bland annat att de kommunala bostadsbolagens hyresnormerande roll ska tas bort och låta ”standard och läge, tillsammans med andra kvalitetsaspekter, påverka hyresnivån.” Och ”enskilda hyresgästerna [måste] få ställa krav på och bli överens med sin hyresvärd om lägenhetens standard och utrustning – och priset för detta.” Sammantaget betyder det att man vill ha en hyra som sätts med hjälp av utbud och efterfrågan. Men det kan man ju inte gärna skriva, eftersom det skulle kallas för marknadshyra.
Tidigare i år var det Hyresgästföreningen som ville ha mer marknadsliknande hyror. Men de vill förstås absolut inte ha individuella förhandlingar, om nu någon trodde att HGF förespråkade att deras egna makt skulle tas bort.

Egentligen är det inga större konstigheter. Med dagens hyressättning så går det inte täcka produktionskostnaderna. Alltså byggs det alldeles för lite med mindre än att skattebetalarna går in med massiva subventioner. Vänstern brukar gilla att på så vis hålla en kraschad bostadsmarknad under armarna, medan de borgerliga partierna i stället valt att ta bort subventionerna samtidigt som de inte har vågat göra något åt hyressättningen.

På så vis kan man säga att misstaget från 1985 återupprepas. Då togs som bekant kreditregleringen slutgiltigt bort, samtidigt som man hade kvar de gynnsamma skattereglerna. Det ledde till kreditexpansion, överhettning och krasch. På hyresmarknaden har man som sagt kvar regleringen, medan man tagit bort det som skulle eliminera några av de negativa efterverkningarna. På samma sätt som man inte skulle ha väntat 5 år med en skattereform efter kreditavregleringen, bör man inte vänta med marknadshyror idag. Det är nog så att man inte visste bättre 1985 (även om de borde ha gjort det), idag handlar det nog mer om att man inte vågar.

Jan Söderqvist recenserar i SvD Michael Moores Capitalism: A Love Story.

Kapitalismen, hur vi än väljer att definiera den, är behäftad med otaliga och allvarliga problem. Men av den här filmen – en vulgär variant av Naomi Kleins konspirationsfånerier – blir vi inte klokare.

Mårten Schultz reagerar på TT:s notiser om en händelse i grannkommunen som har avhandlats i de lokala nyheterna. I en jakt efter några bensintjuvar så kvaddades tre polisbilar. Jag kan inte säga att jag följt historien närmare, men hittills har det vad det verkar mest handlat om att poliser behöver bättre körutbildning. Men det här är kanske lite intressantare:

Enligt preliminära beräkningar från Kammarkollegiet som SVT Jönköpingsnytt tagit del av blir polisens kostnad för de skadade bilarna 540 000 kronor.

Mårtens kommentar:

TT ägnar sig åt en egen liten law and economics-kalkyl i SvD och DN. Resultatet är en journalistisk dikeskörning: Självklart skall inte rättsväsendet värdera om det skall utreda brott beroende på vad det kostar.

Är det verkligen så självklart att man inte ska göra det? Även för rättsväsendet är resurserna knappa (en del skulle säga att de är extra knappa), och det krävs avvägningar. Och som jag skrev i fallet med lagstiftning så får vi ta hänsyn till stigande marginalkostnad och avtagande marginalnytta.

Problemet i det här fallet är inte att det är en rättsekonomisk övning så mycket som journalistik byggd på en god dos populism. En rättsekonom skulle förmodligen med hänvisning till alternativkostnader påpeka att de 540 000 kronorna inte ska jämföras med värdet på bensinen utan snarare vad de där människorna mer kunde tänkas ställa till och kanske framför allt vad som skulle hända om polisen rent allmänt struntade i att vara poliser. Men det blir inte lika klatschiga inslag i TV och notiser från TT av det.

En sådan analys kan förstås ge vid handen att i det här fallet var en dum idé. Men det är omöjligt att veta på förhand i det specifika fallet, och då får man snarare ägna sig att klura på riktlinjer för när man ska ta upp en biljakt. Jag förmodar att det redan finns, och att det ligger bakom någon sorts rättsekonomi bakom.

Den grundläggande tanken bakom rättsekonomin anser jag vara sund (jag är ju trots allt ekonom), och jag tror att Mårten skulle hålla med mig om att det vore att ta i att sända ut Nationella insatsstyrkan efter en vanlig snattare.

I väntan på den företagare som flytt så tittade jag igenom S-WoPEc för att se om det fanns några intressanta artiklar att läsa. Det gjorde det. Som till exempel Lina Jonssons och Gunnar Lindbergs om Accident externality and vehicle size, ”The expected external accident cost is calculated and it is shown to increase rapidly with vehicle mass.” Eller Randi Hjalmarssons och Matthew Lindquists artiklar om sambandet mellan fäders och söners brott, och mer specifikt om rattonykterhet.

Men framför allt den artikel som blev morgonens sällskap, Mattias Nordins The effect of information on voting behavior.

This paper investigates how information affect voting behaviour. There exist a large literature suggesting that uninformed voters can use informational shortcuts or cues to vote as if they were informed. This paper tests this hypothesis using unique Swedish individual survey data on the preferences of both politicians and voters. I find that uninformed voters are significantly worse than informed voters at voting for their most preferred politicians. This suggests that uninformed voters can not make up for their lack of information using shortcuts. Furthermore, the errors uninformed voters make do not cancel out in large elections. Estimates suggest that the ruling majorities would have switched in almost 5% of Swedish municipalities had all voters been fully informed. The effects are estimated with both parametric and nonparametric estimation techniques. [Min anm.]

Malte Persson recenserade i Aftonbladet Herman Lindqvists bok om Jean Baptiste Bernadotte.

Om ordet ”kanske” förbjöds skulle Lindqvist ställas inför betydande problem. ”Kanske hände det att han en dag stod där i hettan och vinkade fram en vagn med fru Bonaparte och hennes barn och såg dem försvinna i ett dammoln.” Jo. Eller kanske inte.

Läs hela texten, den är inte längre än vad boken verkar förtjäna. Inte minst med tanke på Herman Lindkvists lilla utbrott mot Murad Artin.

Uppdatering:
Brynolf är vänlig och påminner i en kommentar om Pentagons parodi av Herman Lindkvist. I den här samlingen med klipp kan man få en förklaring till rubriken till Murad Artin-inlägget.

Och så klippet som Brynolf tipsar om, passar bra till citatet.

Jag är inte helt pigg på att använda medianväljarteorin som en normativ utsaga, dvs att använda den för råda politiker till vilken väg de ska gå. Däremot tycks det mig som att den inte alltför sällan ger en hyfsat bra förklaring till vad som faktiskt sker. Inte desto mindre så var det den teorin som jag kom att tänka på nu när några LO-förbund vill att Socialdemokraterna ska ta steg åt vänster för att vinna medelklassen i storstäderna. Det tycks mig som en vansklig väg att gå.

Kanske särskilt med tanke på det som Henrik Oscarsson påpekade för ett tag sedan: ”socialdemokraterna [har] nämligen aldrig varit särskilt starka i storstäderna.” Då handlade det visserligen om påståendet att storstäderna skulle återtas, men jag ser det som relevant även här.

~

Cato@Liberty har hittat ett lustigt litet uttalande från vår gamle vän Hugo Chavez.

Every day I’m more of a revolutionary, every day I’m more socialist… I’m going to take Venezuela toward socialism, with the people and the workers…The revolution is not negotiable, socialism is not negotiable, because every day I’m more convinced that socialism is the kingdom of God on earth. That is what Christ came to announce.

Inte så förvånande kanske, att Chavez gillar befrielseteologi är ingen nyhet. Men som både Cato och Christopher påpekar, det ligger närma till hands att Chavez ser sig själv som messias.

SR: ”Går inte att sätta status på yrken”

När analysföretaget United Minds frågade 500 stockholmare från innerstaden så var just läkare, arkitekter och forskare förknippat med hög status.

Men Anton och kompisen Peter från Piteå tror att svaren skulle bli annorlunda om frågan ställts till 500 norrbottningar.

– Man kan inte generalisera och mena att läkare är viktigare än poliser.

Men just polis, militärer och lärare hamnar i botten när stockholmarna fick lista vad som är statusyrken.

Det tycks mig som att de pratar om helt olika saker. Man kan förstås tala om status i betydelsen vikt för samhället, men det tror jag nog inte är vad som avses i det här sammanhanget. Här handlar det rimligtvis mer om social status, dvs en hierarki. Knugen innehar en hög status i kraft av sitt ämbete, men för samhället är ämbetet värdelöst. Jag tycker nog att TT:s artikel är mer intressant här.

Yrken som signalerar utbildning och kunskap ger hög status. Likaså sådana som kan antas ha ett högre syfte, som att hjälpa och vårda. Det visar en undersökning som United Minds gjort i Stockholm av ett begränsat antal yrken.

Thomas Fürth, forskningsledare på analysföretaget Kairos Future, är inte förvånad över resultatet. Han tror inte heller att svaren hade blivit annorlunda om frågorna hade ställts till människor i hela landet.

Vissa uttryck förknippas med ett visst sammanhang. För att ta det aktuella exemplet, ”Fortsatt svensk närvaro i” brukar för det mesta följas av ett land eller en plats som ses som en oroshärd och där Sverige har fredsbevarande styrkor. Alltså som Kosovo, Liberia och Afganistan.

Därför blev jag lite förvånad, undrade vad jag hade missat, när Utrikesdepartmentet skickar ut ett pressmeddelande som handlar om ”Fortsatt svensk närvaro i New York”.

Det här med att några liberaler blivit alldeles betagna i Fremskrittspartiets Siv Jensen är, milt sagt, något olustigt. Verkar som att det är läge att komma dragandes med Hip Hop-Yngve igen, varför man skulle lita på ett parti vars populism måste försvaras kan jag inte förstå. Att Jensen bland liberaler vill framstå som liberal är inte alls särskilt konstigt, men ska man tro henne? Enligt Aaron Israelsson säger Jensen att hon inte har några problem med arbetskraftsinvandring, men ser man till Fremskrittspartiets åsikter så är det uppenbart att det är en hel del förbehåll bakom det påståendet. Jag ser ingen anledning till varför någon som är liberal skulle lita på vad en företrädare från det partiet säger.

~

Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte har blivit Roland Skytte, och föräras en lovsång av Peter Santesson-Wilson.

~

Apropå den här Jan Guillou-historien med KGB så är jag förbryllad. Det kanske är för att jag föddes 1978, och mitt första minne av Guillou var när han var en av grabbarna på Fagerhult (och då mest för att mormor och morfar bor och bodde i Fagerhult, men ett helt annat ställe med samma namn). För min del så är han en halvkass machoförfattare med alldeles för höga tankar om sig själv och som man inte har någon anledning till att lyssna på, ett samröre med KGB gör varken från eller till.

…han bör inte heller intet ha fläsket. Jag har väl möjligtvis ovanligt torr humor, men det här är ju jätteroligt.

Mest kritiskt är Finanspolitiska rådet till att regeringen fortsätter att kringgå utgiftstaket i budgeten genom att bokföra extrapengarna till kommunerna för december 2009, när pengarna ska användas 2010.

- Vi tycker att detta är allvarligt, säger rådets ordförande Lars Calmfors.

Han pekar på att ett sådant ”manipulerande” av budgetreglerna på sikt urholkar reglernas trovärdighet och att det kan leda till större underskott i statsbudgeten vilket också eventuellt kan leda till högre räntor.

Roger Tiefensee kan ju alltid återuppliva den där gamla motionen, som även den verkar ha hamnat på hyllan. Eller i papperskorgen, som Tiefensee uttryckte det i en debatt.

Upplägget med kostnadsmässig redovisning möjliggör faktiskt det budgettricksande som regeringen ägnar sig åt. Med dagens principer är det bara en klantig regering som inte klarar utgiftstaket. Det enda som detta visar är just hur utbetalningarna har varit. Man tar sig alltså rätten att skjuta på utbetalningarna.

Med en kostnadsmässig redovisning skulle utgiftstaket bli ett verkligt styrmedel. Detta är utrett och klart. Det finns en departementspromemoria om nya principer för utformningen av statsbudgeten, så det skulle gå att bara genomföra detta.

Utskottsmajoriteten säger att utredningsarbete pågår. Men sanningen är väl att förslaget är lagt på hyllan, eller rentav i papperskorgen.

Alltså, när den nuvarande borgerliga regeringen satt i opposition så ägnade de sig åt att kritisera den socialdemokratiska regeringen för det som nu fortfarande sker. Mikael Odenberg skrev till och med en anmälan till konstitutionsutskottet om förfarandet. Nu väntar vi bara på att några socialdemokrater vaknar och börjar kasta spjut i sitt radhus.

Läsa valplattformar är plågsamt. Det blir, som Expressen skriver idag när de kommenterar Vänsterpartiets plattform, floskler. ”Vi är bra, vi vill bra saker. De andra är dåliga, de vill dåliga saker.”

Medierna spelar för det mesta med, som TT när valt en hejdlöst ointressanta rubriken Full sysselsättning vänsterns mål. Vem hade kunnat ana det? Det är ju bara Vänsterpartiet och alla andra partier som har samma åsikt. Men bakom begreppet full sysselsättning döljer det sig intressanta saker, eftersom det skiljer sig åt på vilket vis det ska uppnås. Och den punkten är Vänsterpartiet mycket tysta.

Man kan roa sig med att jämföra den aktuella plattformen med den som användes i förra valet. 2006 lyckades de få med ordet nyliberal tre gånger, först i ett anfall mot EU-anpassad politik där det räknas upp sådant som inflationsmål och utgiftstak. I stället ville man med hjälp av offentliga sektorn stimulera efterfrågan, dvs klassisk keynesiansk politik.

Denna gången står det inget om EU, än mindre något om en ekonomisk politik baserad på nyliberala teorier. Inte så konstigt eftersom det gäller att sitta still i socialdemokratiskt rodda båten. De satsningar på infrastruktur och skolan som nämns kan förstås ses i ljuset av en mer utbudsinriktad politik lika väl som eller till och med bättre än en efterfrågestimulerad.

Att partistyrelsen för fram en politik som i stort sett följer status quo är som sagt inte så konstigt. Det finns inte mycket utrymme för den gamla vanliga politiken om man ska hålla sig väl med dagens system. Men det ska ju också kongressas nästa vår, det kan bli en lustig tillställning.