En liten del av mig – säg, halsmandlarna – vill ha Lars Ohly som finansminister. Som ett experiment, för att se hur mycket oreda han kan ställa till med. Vi kan ta hans senaste debattartikel i Expressen som exempel, den rimliga slutsatsen är att han vill ha kredit- och valutaregleringen tillbaka. För det är avregleringarna på dessa områden som är skurkarna i den nuvarande krisen. Exakt hur det har gått till, vilka mekanismer som är inblandade, framgår inte riktigt. Inte framgår det heller när Sverige blev det ekonomiska centrum kring vilket allt snurrar. Det är en sak att hänvisa till kreditavregleringen 1985 när 90-talskrisen diskuteras, men i det här sammanhanget blir det mer suspekt.
Ofta när de där avregleringarna diskuteras så dämpas belysningen, man tar fram sin mörkaste röst och redogör för Novemberrevolutionen. Det är nästan så att det bara är Frimurarna och hemliga handslag som fattas för att göra den så kallade kuppen komplett. Och i viss mån var förstås avskaffandet av utlåningstaket en omvälvande reform, men i själva verket så var det del av en process som pågått i tio år. Den svenska staten kämpade bland annat mot inflation och växande statsskuld, och för det behövde de tillgång till finansmarknader. I mitten av 70-talet fick Riksbanken en fullmakt att använda kreditpolitiska medel, i takt med problemen i början av 80-talet så laborerade Riksbanken med de åtgärder den hade tillgång till samtidigt som regeringen införde nya värdepapper för att finansiera skulderna. Dessa riksobligationer och statsskuldväxlar gjorde att utlåningstakets nödvändighet minskade, och de kreditpolitiska medel som Riksbanken hade tillgång till var inte verksamma.
Så Riksbanken gjorde något som de redan hintat om, de avskaffade utlåningstaket. Inte mycket till kupp tycker jag själv, när det ligger nära till hands att riksdagen gett centralbanken möjlighet att göra det, när det var en del av en process och när regeringen hade insyn i beslutet. Att Olof Palme sedan hade taskig koll på vad det egentligen handlade om och att det borde ha fattats beslut om förändringar i skattepolitiken innan avregleringen är en annan sak. I huvudsak var avregleringen av kreditmarknaden en utmärkt idé. Att det finns de som vill tillbaka till kreditreglering måste ses som en av de mer underliga inslagen i den svenska politiken. Sådana idéer kan enbart baseras på skeva uppfattningar om ekonomin och den ekonomiska politiken under 70- och 80-talen.
Men för att återknyta till ämnet, det är ändå inte det mest lustiga med Lars Ohlys debattartikel att han vill föra en skadlig ekonomisk politik. Det visste vi ju redan. Det riktigt lustiga är att han pekar på Moderaterna, och bara Moderaterna, när han utser vilka som är skyldiga till ”avregleringshysterin”. Trots att avregleringen av kreditmarknaden 1985 skedde när Socialdemokraterna satt vid makten, trots att det var Socialdemokraterna som lade propositionen om avskaffad valutareglering. Moderaternas skuld består i att de ville gå längre än den dåvarande regeringen, men det är likväl i samma riktning som Socialdemokraterna. I propositionen skriver Erik Åsbrink:
Valutaregleringen har i det närmaste spelat ut sin roll som stöd för penningpolitiken. Några samhällsekonomiskt eller stabiliseringspolitiskt bärande skäl att behålla det materiella innehållet i regleringen finns inte längre. – En bibehållen reglering skulle innebära att Sverige fjärmade sig från den internationella utvecklingen och gjorde avsteg från riksdagens ambition för Sveriges deltagande i den västeuropeiska integrationen. Fria kapitalrörelser är ett av målen inom EG. Sverige måste eftersträva en lagstiftning på det finansiella området som ger konkurrensvillkor som är likvärdiga med omvärldens. Valutaregleringen bör därför i allt väsentligt avvecklas.
Skillnaden var att den socialdemokratiska regeringen ville ha kvar valutareglering i händelse av säkerhetspolitiska kriser, krig och allvarliga störningar på valutaområdet. Propositionen kallar det för en ”lag av ren beredskapskaraktär”. Exakt vad Moderaterna ansåg vet jag inte, uppenbarligen ville de inte ha en sådan lag alls, men i jämförelse med Vänsterpartiets förslag kan det inte ha varit alltför stor skillnad mellan regeringen och Moderaterna.
Förklaringen är förstås att Lars Ohly knappast kan gå ut ett år innan nästa val och kritisera det parti som han måste ha hjälp av om han ska sitta i regeringen från och med hösten 2010. Det skulle vara att kacka i eget bo om det krävdes av Socialdemokraterna att de ska ”stå för sina handlingar och deras konsekvenser.” Då får sådant som logik och stringens sättas på undantaget.
