Lite miljöpolitik igen
Moderaterna vill ha mer vattenkraft, vilket väl inte är någon egentlig nyhet. Det intressanta är att de är så defensiva:
Förslagen kommer från en rapport från partiets miljöarbetsgrupp. Men det är känt att vattenkraft har negativa konsekvenser för närmiljön.
-Det innebär en viss kostnad på natursidan men klimatutmaningen är så pass stor att vi tar den i första hand, säger Lars Lindblad, ordförande i Moderaternas miljöarbetsgrupp.
Men det är förstås så att alternativen också har negativa konsekvenser. Oavsett om det handlar om energieffektivisering eller satsningar på andra förnyelsebara energikällor så kommer det kosta, pengar och/eller miljömässigt. Om vattenkraft jämfört med alternativen är en dyr lösning så är det självklart en dålig idé. Men så länge det inte görs någon jämförelse så kan vi inte veta det.
På DN Debatt har de en artikel av Robert Nilsson, ”gästprofessor i molekylär toxikologi och riskvärdering”, om just riskvärdering och miljöproblem. Man kan i och för sig diskutera om han verkligen professorskompetens att uttala sig i alla frågor han nämner, klimatfrågan t.ex. (på samma sätt som Chalmers Göran Petersson). Men det här är värt att nämna:
År 2000 antog EU-kommissionen en mer detaljerad rekommendation för tillämpningen av försiktighetsprincipen, som presenterades av Margot Wallström, dåvarande kommissionsledamot med ansvar för miljön. Enligt EU är tillämpning av denna princip aktuell endast i sådana fall ”…när det finns väl grundade farhågor”. Vidare understryker kommissionen att ”..försiktighetsprincipen får under inga omständigheter åberopas för att rättfärdiga godtyckliga beslut”. Mot bakgrund av den orealistiska svenska ”nollvisionen” framhålles att ”risker kan sällan reduceras till noll”. Om en insats bedöms nödvändig, bör åtgärderna dessutom ”vara proportionella” i förhållande till skyddsnivån.
[...]
Svensk miljöextremism beror framför allt på våra illa informerade folkvalda som bland annat ställt sig bakom det groteska konceptet ”en giftfri miljö”. Någon ”giftfri miljö” kommer aldrig att finnas, inte ens för de typer av ämnen som prioriterats.
Det är relevant inte minst med tanke på den studie som Konjunkurinstitutet genomfört i samarbete med Sahlgrenska sjukhuset och som visade att arseniksanering är ordentligt dyrt.
Konjunkturinstitutet har i samarbete med arbets- och miljömedicin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset analyserat kostnader och effekter av att sanera arsenikföreorenade områden i Sverige. Analysen visar att saneringen bara ger små hälsoeffekter till en hög kostnad; 0,1 liv räddas till en kostnad om 881 miljoner kronor. Kostnaden per sparat liv överstiger många gånger värdet av ett statistiskt liv som används inom trafiksektorn. Resultaten visar ett behov av bättre prioriteringar inom saneringsarbetet i syfte att förebygga miljörelaterade hälsorisker.
Uppdatering:
Se också Magnus Westerstrand.
Tags: miljöekonomi, miljöpolitik
februari 22nd, 2009 at 13.18
Lars Lindblad kallar sig ”byggingenjör”. Jag tycker – uppriktigt – inte att han s a s verkar ha så mycket i pallet. Kommenterar detta ”tuffa omdöme” anonymt, om det går an.
februari 22nd, 2009 at 13.42
Det känns lite som att de går inflation i ordet extremist och att ha almät raljernade åsikter om växthuseffekten om man är professor i ett inte angänsande område.
februari 22nd, 2009 at 13.57
Magnus A: Frågan är väl varför din åsikt om Lindblads intelligens skulle vara intressant, om du inte vill stå för den.
Magnus W: Det har du förstås rätt i, särskilt det sistnämnda. Angående extremist så ligger det väl lite i sakens natur när man vill ha nollvsioner. Samtidigt så används epitetet pejorativt så det kanske inte alltid är lämpligt av den anledningen.
februari 22nd, 2009 at 15.45
Jo men å andra sidan är ju ”0-visioner” sällan noll-visioner? Det gäller väll trafiken och allt annat? Bara att det passar sig som retorik…