Nej, det är dumheter
Roland Poirier Martinsson har nu skrivit ett inlägg på SvD:s ledarblogg där han följer upp hans artikel från igår och som fick kritik, bland annat här. Jag håller med om honom om en sak, att felet ligger hos honom. Däremot är det hans sätt att tänka som är själva problemet, och inte formuleringarna.
Min utgångspunkt var att det finns en inbyggd konflikt i att vara liberal i ekonomiska frågor och liberal i värdefrågor. Den som är liberal i ekonomiska frågor eftersträvar låga skatter, liten stat och fri företagsamhet. Den som är liberal i värdefrågor eftersträvar ett samhälle där just de dygder och beteenden som sådan ekonomisk frihet kräver undergrävs.
Hans bevis för detta är att USA, värdekonservativt, är världens rikaste land och att de värdeliberala länderna i Europa ligger högst i listan över skattetryck.
Alltså, det finns de som är för både ekonomisk och social frihet, någonstans mellan höger och vänster. Men det är en myt, för de länder som för en frihetlig politik socialt har högt skattetryck.
Nu kan man ju tycka att RPM genast glömmer bort det hela med att det är överlappande åsikter. Det finns ju faktiskt de som vill föra en politik med relativt höga skatter, och dessutom ha social frihet. Vi kan kalla dessa länder för socialdemokratiska länder. Att det går att hitta dessa överst i listan över skattetryck borde ju inte direkt komma som någon överraskning eftersom det är utgångspunkten för deras politik. De höga skatterna är ju inte en konsekvens av den sociala friheten.
Snarare är det så att den sociala friheten har införts efter staten byggts upp. I Sverige var kärnfamiljen norm, till viss del är det fortfarande så, långt efter välfärdsstaten började införas. Homosexuella har ännu inte samma rättigheter som heterosexuella, även om det sker framsteg. Andra länder i Europa har fortfarande en bra bit att vandra, som till exempel Italien, ett land som RPM uppenbarligen struntar i, som både är knökkonservativt i sociala frågor och som dessutom har högt skattetryck.
Det handlar alltså inte om att ”avfärda att värdeliberala väljargrupper i allmänhet förespråkar statliga program för snart sagt varje problem de kan hitta”, utan att påpeka att ganska många av de som är värdeliberala enligt RPM:s terminologi egentligen inte är några liberaler utan socialdemokrater. Just det anfördes ju som kritik mot hans ursprungliga artikel, att uppdelningen mellan liberaler och konservativa är en amerikansk skapelse som inte säger något om det politiska livet i Europa. Om detta skriver han:
Jag tycker personligen att det amerikanska språkbruket är bättre än det svenska. Värdeliberalism leder till folkpartiliberalism, vare sig den värdeliberale önskar detta eller ej. Återigen, det är en politisk observation, inte en psykologisk.
Men hur vet vi att värdeliberalism leder till folkpartiliberalism?* Just det, RPM har ju visat det genom att guilt by hallucination, genom att peka på länder som aldrig hade för avsikt att föra en liberal ekonomisk politik från första början. Det är invändningen mot RPM:s resonemang, att han aldrig lyckas med att bevisa sin tes. Den invändning som han själv anger, och hans replik, presenteras i sin helhet eftersom det ger John Stuart Mill rätt om de konservativa:
Det finns en invändning mot mitt resonemang. Att det samhälle som byggs helt och hållet på värdeliberal grund inte alls kommer att få problem, tvärtom, folk fixar det. Jag tror inte det. Forskningen ger mig överväldigande stöd för den uppfattningen, men kan såklart inte bevisa saken. Jag vill dessutom inte tro det. Så skönt att åtminstone mina önskedrömmar har stöd i empirin.
* Vad det nu är. Vilken politik man vill föra vid varje givet tillfälle är inte nödvändigtvis samma politik man skulle föra om man kunde välja att strunta i verkligheten.
Uppdatering:
Fredrik Segerfeldt.
Uppdatering 11 februari:
Johan Norberg x2. Waldemar Ingdahl tipsar om sin recension av Brink Lindseys bok The Age of Abundance.
Tags: dumheter, liberalism
