Om jag förstått fildelningsdebatten rätt handlar den om, att om en handikappad, rullstolsbunden människa öppnar en affär borde det vara tillåtet att stjäla från henne, eftersom det är så lätt att göra det.
Först tyckte jag att det var rätt lustigt att jämföra musik- och filmskapare med handikappade, men som Henrik Larsson påpekar så är det ju inte alls orimligt.
VLT: Stal tangentbord på krogen
En 21-årig man greps av polisen på en krog i centrala Västerås, vid 02-tiden natten mot lördagen. Mannen är misstänkt för att ha stulit ett tangentbord på krogen.
Ska ni bara läsa en sak idag så är det Rasmus Fleischers artikel i Expressen:
För exakt 75 år sedan grundades skivbolagslobbyn Ifpi. I födelsedagspresent från svenska regeringen kräver de en ny lag, som ska ge just dem rätten att utkräva och registrera abonnentuppgifter, i sin kamp mot fildelningsnätverk.
[...]
Låt oss gå tillbaka till 1930, en tid inte helt olik vår egen:
Världsekonomin hade störtat i kris, samtidigt som nya medier gjorde artisterna arbetslösa. Ja, den gången var katastrofen på riktigt. Uppemot hälften av alla Sveriges yrkesmusiker som hade arbetat på biograferna blev arbetslösa när ljudfilmen tog över. Musikernas fackföreningar i hela västvärlden framförde ett enat krav på skyddslagar, i syfte att värna den levande musiken som man fruktade helt skulle ersättas av ”mekanisk musik” från högtalare.
Frågan togs upp av Internationella arbetsorganisationen (föregångare till FN-organet ILO). Under hela 1930-talet ägnades där stor möda åt att förbereda en internationell konvention, i syfte att ge musikernas fackförbund kontroll över användandet av högtalarmusik, exempelvis på kaféer och restauranger, där arbetstillfällen fortsatte att försvinna.Världskrisen hade även påverkat skivbolagen, som sålde betydligt färre skivor jämfört med det sena 1920-talets korta guldålder, vilket bolagen skyllde på möjligheten att lyssna på gratis musik via radio. Över världen sammanslöt sig skivindustrin för att kräva skyddslagar som skulle garantera dem ett nytt intäktsflöde från radiosändarna.
Plus ça change, eller vad det heter. Mer på bloggen. Och sen kan ni ju också läsa Peter när han frågar om fildelning.
Jag tycker att dagens debattartikel i DN om långtidsutredningen låter ganska spännande. Inte så mycket för det huvudsakliga ämnet, utan för det som nämns på slutet lite i förbifarten. Att avgiftsbelägga högskolestudierna är förstås inte helt okontroversiellt, men jag tror det finns ännu större sprängkraft i två av de andra punkterna som förtydligas här:
- Verka för god anpassningsförmåga i ekonomin och ökad konkurrens.
Politiken bör ha en bred ansats för att förbättra anpassningsförmågan. Konkurrensen, inte minst den internationella, bör främjas. Särskilt angeläget är det i de delar av tjänstesektorn där konkurrensen begränsas i dag.
- Utreda formerna för en ökad privat finansiering av välfärdstjänsterna.
En ökad efterfrågan på höjd kvalitet i välfärdstjänsterna kommer inte kunna mötas inom ramen för nuvarande system. En brett sammansatt utredning bör tillsättas för att lämna förslag om ett långsiktigt stabilt finansieringssystem för välfärdstjänsterna.
Jag har bara tittat igenom utredningen sammanfattning än så länge, men jag tror och hoppas att det kan bli livat framöver. Några citat:
Såväl företag som arbetstagare måste ständigt anpassa sig till nya förutsättningar. Arbetstagarna anpassar sig till omvandlingen främst genom att byta yrke eller arbetsgivare, medan geografisk rörlighet är mindre vanligt. För att öka den enskildas anpassningsförmåga behöver både den geografiska och yrkesmässiga rörligheten öka.
En välfungerande politik för att förbättra anpassningsförmågan i ekonomin måste ha en bred ansats och omfatta flera politikområden: arbetsmarknad, bostäder, forskning, infrastruktur, skatter, utbildning, m.m. Det finns ingen enkel enskild åtgärd som förbättrar anpassningsbarheten i ekonomin.
Politiken varken kan eller bör inriktas på att förhindra att arbetstillfällen försvinner, utan på att skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen.
Med överskott i de offentliga finanserna går det att hantera problem med att generationer är olika stora. Men på längre sikt krävs en reformering av välfärdssystemen. Orsakerna är att livslängden ökar och att efterfrågan på välfärdstjänsterna stiger närlevnadsstandarden ökar.
Ökad privat finansiering möjliggör en utveckling av välfärdstjänsterna utöver dagens nivå. En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att utreda hur en ökad privat finansiering kan utformas samtidigt som välfärdssystemen bidrar till trygghet för alla medborgare. Att skjuta upp åtgärder inom detta område kan leda till att förtroendet och legitimiteten för de offentliga välfärdssystemen urholkas.
Naturvårdsverket har släppt en rapport om utsläpp av växthusgaser där man har utgått från konsumtionen i stället för att som tidigare se till produktionen. Det är förstås en rimlig metod, i princip gör man samma sak inom nationalräkenskaperna när man räknar med nettoexporten. Skillnaden mellan de olika metoderna är att utsläppen beräknas vara 25% högre om man ser till konsumtion. Något som enligt DN betyder att utsläppen är större än vad man tidigare trott. Fast det förutsätter förstås att man inte trodde att de tidigare beräkningarna underskattade de svenska utsläppen, jag kan inte tänka mig att de hade några sådana förhoppningar. Inte ens dagens rapport anser sig vara helt rättvisande, utan utsläppen kan mycket väl vara större.
Jag länkade ju för ett tag sedan till en artikel av Ronald Bailey där han tog upp det där med att köpa lokalt i stället för att importera mat, och jag ögnade igenom Naturvårdsverkets rapport för att se vad som där sägs om den saken. Inte så mycket alls, visade det sig. När det handlar om ätande så stod det mest om utsläppen som sker vid produktionen av maten, och inte så mycket om transporten hit till Sverige. Våra resor till mataffären räknades till kategori resor, och nämndes där. När det sedan diskuterades vad man kunde göra så fokuserades det nästan uteslutande på vad som konsumeras, och inte varifrån det som konsumeras kommer (man kan förstås diskutera vilken grupp resor utomlands ska tillhöra). Och det var Baileys poäng i artikeln, att utsläppen som kommer från våra resor till affären är större än de som kommer från att importera maten.
Förra veckan frågade jag ju om råd angående min gamla dator. Den var mer än lovligt slö, och jag funderade på att formatera om hårddisken och installera XP igen. Eller kanske installera en linux-dist.
Jag fick trevliga svar – tack till er alla – som kan sammanfattas i ett ”ja, jo kanske, men köp mer minne.” Vilket jag inte har gjort. Köpt mer minne alltså.
Däremot följde jag delphi-lisas råd och installerade både XP och Ubuntu. Det har hittills gått relativt smärtfritt, XP bråkade lite men det löste sig till slut. Ubuntu-installationen gick däremot som på räls och än så länge har jag inte stött på några problem. (Fast om jag råkar ansluta mig till Linux-religionen och börjar missionera, var god slå mig hårt i huvudet.)
Jag ångrar att jag inte har formaterat om hårddisken och installerat om XP tidigare. För det känns som att det är en gigantisk skillnad. Visserligen är det en någotsånär minimalistisk installation, de program jag har installerat hittills är Avast, Winamp, last.fm-klienten, Firefox, Foxit reader och Trillian. Uppstart och avstängning går bra mycket snabbare nu, och minnesanvändningen är inte i närheten av vad den var tidigare.
Anledningen till att jag inte köpte mer minne är att jag bestämt mig för att skaffa en ny dator, så jag tyckte det var onödigt. Till dess så använder jag den här datorn till att jämföra Ubuntu och XP, för att se vad jag gillar bäst.
Malena Johansson (gissningsvis samma person som bloggar om italien, mest fotboll, på Junivallen) har en artikel i Expressen om maffian och ekonomin med anledning av Roberto Savianos besök i Sverige.
En av Roberto Savianos största uppgifter har varit att montera ner maffiaromantiken. Och börjar man tänka på maffiorna som företag, kan det hända att man hittar finanskrisens dolda vinnare.
Som jag skrev i mitt inlägg om Gomorra så är företagsperspektivet något som William Baumol varit inne på, fast mer generellt, när han skriver om destruktivt entreprenörskap.
Det gäller att inte gå vilse i ekonomin, tyvärr så tycker jag att Malena Johansson gör det. Som när hon beskriver maffiornas storlek:
I år har Maffian AB en samlad omsättning på 130 miljarder euro, och gör en vinst på 70 miljarder. Den är Italiens största företag, och ett betydande i Europa. Den organiserade brottslighetens kommersiella verksamhet utgör sex procent av Italiens BNP.
Problemet är att hon jämför äpplen och päron. BNP är värdet av alla varor och tjänster som produceras under en viss tidsperiod, vanligtvis angivet på årsbasis. När man räknar ut BNP så lägger man inte ihop alla företagens omsättning eftersom man då skulle räkna dubbelt (eller mer än så). Det som är en intäkt för ett företag kan vara en kostnad för en annan. I stället räknar man ihop förädlingsvärdet. Så vill man jämföra maffiornas storlek med Italiens BNP så får man ta reda på maffiornas förädlingsvärde, inte intäkterna.
Dessutom kan man ifrågasätta jämförelsen med Italien. Det framgår inte minst av Savianos bok att Maffian AB är ett högst globaliserat företag, Saviano framhåller just maffian som globaliseringens verk (vilket absolut går att ifrågasätta). Det betyder förstås att en stor del av omsättningen kommer från andra platser än just Italien. En passande jämförelse är kanske att studera Volvo och Volvo Personvagnar. Deras samlade omsättning är ungefär 400 miljarder kronor, vilket är mer än 13 procent av Sveriges BNP till marknadspris (cirka 3000 miljarder kronor). Men det är väl ingen som tror att Volvo-företagens inflytande på den svenska ekonomin är så stor? Ser man till förädlingsvärdet så stod hela motorfordonsindustrin för 3 procent av näringslivets förädlingsvärde 2003.
Johanssons artikel avslutas med:
När vi undrar hur vi kan stödja Roberto Saviano, kunde vi också ställa oss själva samma fråga som han gör.
Kan Europa undvara maffians pengar?
Det tycks mig vara ett klassiskt fall av the broken window fallacy. Man ser alla pengar som maffian tjänar på sin verksamhet, men inte vad man kunde ha gjort i stället. Det är ju inte så att de pengarna hade gått upp i rök om inte maffian funnits, det finns alternativa användningsområden. Jag har svårt att se att maffian skulle skapa några egentliga värden, till skillnad från att omfördela dem.
Dessutom kan man mycket väl tänka sig att maffian är en kostnad för samhället på annat vis. Vi har t.ex. motsvarigheten till det som kallas för peace dividend. Roberto Saviano berättade när Malou von Sivers intervjuade honom (mer om den nedan) att han har fem vakter som följer honom. Om han inte ska besöka någon offentlig plats, då är det ytterligare fem vakter. Dessutom får han hjälp av andra att sköta vardagliga sysslor, som att handla mat. Det är förstås resurser som kunde ha använts på ett mer produktivt sätt. Och det handlar inte enbart om Saviano, utan om alla andra som behöver skydd och de resurser som används till att jaga efter maffian.
Man kan också fundera på maffians inflytande och utvecklingen av södra Italien. Eller snarare, den bristfälliga utvecklingen av södra Italien. Jag tar hemskt gärna emot litteraturtips om detta ämne, men jag har svårt att tänka mig att produktivitetsutvecklingen i södra Italien hade varit ännu sämre om inte maffian funnits.
För min del så är svaret på frågan om vi kan undvara maffians pengar ett ja. Och den uppföljande frågan är om vi har råd att inte undvara dem.
~
Angående Malou von Sivers intervju med Roberto Saviano så var den… eh… molto strano. Hon ställer frågor på svenska, han besvarar dem på italienska. Under tiden som han svarar så får vi då och då se Malou i bild när hon sitter och nickar åt hans svar. Inte för att det verkade som att hon förstod alltför mycket av vad han sa. Varför får Malou von Sivers fortfarande göra seriös TV? Vilken hållhake har hon, på vem och, framför allt, kan den användas i maffiabekämpningen? Hon har i alla fall onormalt mycket makt på Tv4, det är uppenbart.
När det amerikanska krispaketet för bankerna diskuterades så var det en del som drog paralleller till TV-serien Javisst, herr minister och det som kallas för politikernas syllogism. Något måste göras, det här är något och alltså måste det göras. Vad som var tvunget att göras var att lägga 700 miljarder dollar på att köpa dåliga lån från bankerna. Det visade sig att det inte hjälpte särskilt mycket, alltså fick man lägga pengarna på något annat, att köpa aktier i bankerna. Det visar om inte annat att politiker som lägger ner mycket energi och prestige på att visa handlingskraft riskerar att fatta dåliga beslut. Som om det var en nyhet.
Nu diskuteras stimulanspaket och jag håller inte med DN om att den svenska regeringens ovillighet är besvärande. Inte minst för att de anser att ett stimulanspaket både är brådskande och att det ska vara väl avvägt, det kan mycket väl bli så att man tillgodoser det ena men inte det andra.
Särskilt som det väl avvägda så klart påverkas av vad andra länder gör. DN nämner Storbritanniens paket som presenterades i måndags, att Barack Obama förbereder ett stimulanspaket och att EU-kommissionen ska presentera sina tankar idag. Vi har en internationell nedgång där det fortfarande råder en stor osäkerhet kring hur de stora internationella aktörerna kommer att agera. Till vi vet det kan det vara en idé att i den svenska jollen sitta lugnt, om vi vill att ett stimulanspaket ska vara väl avvägt.
För övrigt, vill man ha reda på vilka funderingar Anders Borg kan tänkas ha dagar som denna så kan man ju alltid läsa hans artikel om finanspolitiken.
Modern finanspolitik en syntesmellan Keynes och Friedman
Nationalekonomer har varit skeptiska till möjligheterna att bedriva stabiliseringspolitik. Under 1990-talet har det skett en omsvängning när det gäller penningpolitiken. Riksbanken och andra centralbanker har upprätthållit låg inflation utan att det skett till priset av variationer i resursutnyttjandet. Det finns skäl att också ompröva synen på finanspolitiken. I en ordning med tydliga mål, en väl strukturerad beslutsprocess, en hög grad av transparens och klara former för utvärdering kan finanspolitiken användas i större utsträckning än idag. En kombination av finans- och penningpolitiska åtgärder kan bättre möta olika typer av störningar och därtill kan det uppkomma situationer då penningpolitiken inte är effektiv.
På Axess gillar de inte att Fredrik Strage tilldelades Stora journalistpriset. Man skulle ju kunna tänka sig att kulturkonservatismens högborg hade invändningar mot kategorin i sig, Årets förnyare. Men det reflekteras inte så mycket över priskategorier över huvud taget. I stället är problemet att Strage får priset för en YouTube-lista där han fått tips från läsarna. Det går inte för sig, för journalistik ska handla om att människor med högre utbildning ska undervisa och bilda människor med lägre utbildning. Uppenbarligen räcker det inte med prisen för årets avslöjande och årets berättelse, kategorimonstret vill ha alla kategorier.
Larsarna Jonung och Calmfors har varsin artikel i DN. Jonung om finanskrisen nu och den för 20 år sedan.
Fram till i dag har USA följt samma breda väg mot sammanbrottet som Sverige under 90-talskrisen. Men när vi ser framåt finns viktiga skillnader.
Den svenska 90-talskrisen var lättare att bekämpa än dagens amerikanska. När Riksbanken tvingades överge kronförsvaret i november 1992, blev detta startskottet för vändningen uppåt. Kronans värde deprecierades kraftigt. Detta gav med tiden svensk export, och därmed svensk ekonomi, en enorm skjuts uppåt.
Främst på grund av dollarns ställning som världsvaluta kan USA inte aktivt depreciera sig ur krisen såsom Sverige gjorde 1992. Än värre, till skillnad från den begränsade svenska depressionen, har den amerikanska nedgången nu skapat en global kris.
Detta talar för att Sverige i dag befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge. Tack vare kronfallet 1992 blev den växande exporten motorn som tog oss ur 90-talskrisen. Nu gäller det omvända: den krympande exporten drar med Sverige i den globala krisen.
Och Calmfors om stimulanspaket:
En stor risk är att ett finanspolitiskt stimulansprogram utformas från andra kriterier än att på ett effektivt sätt motverka lågkonjunkturen. Olika intressen kommer under konjunkturpolitisk täckmantel att försöka få regeringen att genomföra olika permanenta förändringar som man har på sin agenda. Ett exempel är förslagen från Svenskt Näringliv (Urban Bäckström och Stefan Fölster på DN Debatt 16/11) om bland annat slopad värnskatt, lägre kapitalinkomstbeskattning och sänkta arbetsgivaravgifter.
Det finns goda långsiktiga argument för samtliga dessa förslag. Men de är inte bra konjunkturpolitik. De höginkomstgrupper som skulle gynnas av en slopad värnskatt kommer förmodligen att spara en stor del av en skattesänkning. Lägre kapitalinkomstbeskattning skulle öka räntan efter skatt i ett läge när vi vill ha ner den. Det vore olyckligt om sänkta arbetsgivaravgifter drog ner priserna ytterligare i en eventuell deflations-situation med fallande priser.
En annan fara är att regeringen satsar på selektiva stöd för vissa branscher i stället för generella stimulanser. Det vore mycket olyckligt med särskilda stödåtgärder för fordonsindustrin som riskerar att bromsa en nödvändig krympning av den. Man skulle i värsta fall kunna fastna i en industristödspolitik av samma slag som på 1970-talet. Denna varning gäller också arbetsmarknadspolitiken. Det kan låta förnuftigt att ge stöd till företagen för att behålla och vidareutbilda sin personal under lågkonjunkturen. Men en sådan politik kan just låsa fast arbetskraft i stagnerande branscher och förhindra en önskvärd strukturomvandling.
Brian Are you the Judean People’s Front?
Reg Fuck off.
Brian What?
Reg Judean People’s Front. We’re the People’s Front of Judea. Judean People’s front, caw.
Francis Wankers.
Brian Can I join your group?
Reg No. Piss off.
Brian I didn’t want to sell this stuff. It’s only a job. I hate the Romans as much as anybody.
PFJ Sssh. Ssssh, sssh, sssh, ssssh
Judith Are you sure?
Brian Oh. Dead sure… I hate the Romans already.
Reg Listen. If you really wanted to join the PFJ, you’d have to really hate the Romans.
Brian I do.
Reg Oh yeah? How much?
Brian A lot!
Reg Right. You’re in. Listen. The only people we hate more than the Romans are the fucking Judean People’s Front.
PFJ Yeah
Judith Splitters.
Francis And the Judean Popular Peoples Front.
PFJ Oh yeah. Splitters.
Loretta And the peoples Front of Judea.
PFJ Splitters.
Reg What?
Loretta The Peoples front of Judea. Splitters.
Reg We’re the Peoples front of Judea.
Loretta Oh. I thought we were the Popular Front.
Reg Peoples Front.
Francis Whatever happened to the Popular Front, Reg?
Reg He’s over there.
[via Motpol]
Som jag helt fräckt lånat av en man vid namn Peter Lippmann.
True, This! —
Beneath the rule of men entirely great,
The pen is mightier than the sword. Behold
The arch-enchanters wand! — itself a nothing! —
But taking sorcery from the master-hand
To paralyse the Cæsars, and to strike
The loud earth breathless! — Take away the sword —
States can be saved without it!
