Om kollektiva nyttigheter och politiken
Mikael Ståldal har reagerat på att man framhåller jobbskapande när energiproduktion, särskilt mer miljövänlig sådan, utvärderas. Som påpekas så är jobbskapande i det här sammanhanget en kostnad, det visar att det finns mer effektiva sätt att producera energin som används. De jobben hade varit bättre på annat håll, det är en ineffektiv allokering av resurser.
Fast problemet är att det mycket sällan handlar om enbart effektiv resursallokering när staten har ett finger med i spelet. Trots att det är just det som anförs för att staten ska vara inblandat från första början. Kollektiva nyttigheter, som en god miljö, kan inte anförtros åt marknaden, och därför måste staten träda in. Därefter tar man också hänsyn till andra mål som staten anses ha, stabilitet och fördelning. Därför framhålls just jobbskapandet, det gynnar stabilitetspolitiken om människor kan få arbete. Går det även att få till dessa jobb i en särskild region så ses även det som ett plus.
Det är inget särskilt med just miljöpolitiken här. Infrastrukturpolitik används ganska ofta för att skapa arbetstillfällen, eller för att gynna vissa regioner, och inte för att en viss infrastruktur behövs i sig. Till och med, får man kanske säga, den svenska säkerhetspolitiken har ett stort drag av regionalpolitik över sig. Politiker vill säkerställa garnisoner just i närheten av sin hemort, inte för att det finns något särskilt behov rent säkerhetspolitiskt, utan för att rädda arbetstillfällen på orten. Den misslyckade utlokaliseringen av myndigheter är ju ett resultat av försvarsnedläggningen.
Man kan tycka att resursallokering ska vara just resursallokering, och inget annat, och sedan leva upp till de andra målen på annat vis. Den principen har jag egentligen inget emot, snarare så är jag för den. Men jag tror inte att det finns några utsikter för att en sådan princip skulle kunna efterföljas rent praktiskt. Kanske Andreas eller Niclas har mer intelligenta tankar att bidra med här.
Tags: ekonomisk politik, liberalism, miljöpolitik
oktober 6th, 2008 at 10.55
Dennis: För elva år sedan skrev jag en liten analys av just dessa frågor: ”Teskedsjobben – en kritisk granskning av idéerna om ‘gröna jobb’”. Jag tycker Ståldal har rätt.
oktober 6th, 2008 at 18.26
Niclas: Det var en intressant analys, den här rapporten som kom förra året är i ungefär samma anda.
Det jag funderade på mer specifikt är det som du är inne på när det gäller miljömål och full sysselsättning, det finns en vilja att uppnå två till synes motstridiga mål samtidigt. Frågan är om det är möjligt, och ens önskvärt, att se till så att beslutsfattarna inte blandar in andra mål när de försöker få till en effektiv produktion av kollektiva nyttigheter.
Vid vägbyggen och liknande är det vad jag vet krav på cost benefit-analys, men de följs knappast. I stället hänvisar man till andra mål som ska uppfyllas (eller diverse sunk costs för den delen). Skulle man kunna lagstifta om att CBA ska göras vid infrastrukturinvesteringar, och att investeringarna enbart ska genomföras om det ger en samhällelig vinst?
oktober 6th, 2008 at 20.50
Dennis: Brännlunds rapport är mer gedigen än min, men vi är samma andas barn.
Jag har inga illusioner om att beslut om infrastruktur etc. kommer att följa strikt rationella kriterier. Det finns så många politiska målvariabler, och jag tvivlar på att beslutsfattarna önskar ålägga sig krav på att ta fram, och i än mindre grad följa, CBA.
oktober 8th, 2008 at 21.54
Niclas och jag verkar komma till samma slutsats. Men jag tycker att jag når den på ett enklare sätt.
”Gröna jobb” handlar i huvudsak om att fler människor ska jobba med energiproduktion (i vid bemärkelse, även bränsle till transportsektorn) än idag. Detta leder till lägre välstånd eftersom färre då kan jobba med andra saker, och mindre av det vi efterfrågar blir producerat.
Svårare än så behöver det väl inte vara? Eller?
oktober 8th, 2008 at 22.11
Lite svårare är det kanske, kom jag just på.
Det förutsätter att man antar att det inte finns någon positiv korrelation mellan effektivitet i energiproduktion (eller annan produktion för den delen) och arbetslöshet.
Men man kan väl säga att historien visar att det inte finns någon sådan (positiv) korrelation. Effektiviteten i energi- och varuproduktionen har ju stigit enormt de senaste seklen, utan att arbetslösheten har stigit nämnvärt. Eller hur?
Niclas rapport antyder ju att om det finns någon sådan korrelation så är den snarast negativ.
oktober 8th, 2008 at 22.52
Nej, svårare än så behöver det inte vara, sedan är det lite mer komplext, fler faktorer som påverkas.
Angående produktivitet och arbetslöshet så är det väl så att det beror på hur produktiviteten höjs, arbetslösheten kan både öka och minska. Vid kreativ förstörelse till exempel så kommer ju arbetslösheten öka när näringar slås ut.
oktober 22nd, 2008 at 16.46
[...] TT kallade förslaget för oväntat, men det håller jag knappast med om. Vi har ju den vanliga sammanblandningen av stabiliseringspolitik och miljöpolitik, och eftersom vindkraft är en relativt ineffektiv [...]
januari 27th, 2009 at 14.31
[...] alla kostnader som olika energikällor bär med sig. Men jobbskapande i sig är alltså en bugg. Problemet är att det inte är sällan som politiker nappar på sådana påståenden eftersom de ser en chans [...]