Det där med idrottsnationalism är ju en intressant sak. Jag brukar förstås sitta och sucka åt Sveriges sätt att spela, åtminstone så länge det handlar om en sport jag bryr mig om. Fotboll, absolut. Curling, not so much. Men det är ju ändå, inser jag, ganska primitivt.
Fast jag nöjer mig med att det kunde vara värre. Till exempel tycker jag absolut inte att det är någon plikt att ställa upp i ett svenskt landslag, eller ett landslag av någon annan nationalitet heller för den delen. Och jag bryr mig rätt lite om vilka som spelar i landslaget så länge de är tillräckligt kompetenta.
När det gäller den första punkten är jag alltså ingen Jan Majlard. Mannen som ger pekoralet ett idrottsligt ansikte:
I alla fall förr sades det att Finlands sak är vår. Det är klart att Tre Kronor nu borde inta samma tuffa ton som vårt östra grannland i hockeykonflikten. Det skulle få en avhoppare som Johan Davidsson att bekänna färg.
Man behöver inte gå i marskalk Mannerheims fotspår i fältherrens imponerade villa i Helsingfors för att förstå att finnar är tuffare än svenskar.
Finnar uppfostras att gå rakt på sak. Att säga som det är. Läs svenskspråkiga Hufvudstadsbladet och njut av uppriktigheten.
Således är det icke förhandlingsbart att HV 71:s tre finnar skulle få permis i Karjala Cup.
Liknande kompromisslöshet hade nog Rickard Fagerlund uttryckt om han varit kvar vid rodret. Någon dj-vla ordning måste det vara i ett förbund.
Det är en landslagsturnering i ishockey det handlar om. Sådana som det går 27 på dussinet av. Inget djävla krig.
Och förresten, när det gäller den andra punkten så är jag ju ingen Jan Majlard där heller.
