Sänd mina rötter regn

Häromdagen kom det en rapport från Riksrevisionen (i samarbete med IFAU) som visade att nedsättning av arbetsgivaravgifterna ger få och dyra jobb.

- Sänkningarna av socialavgiften har kostat skattebetalarna många miljarder kronor, men endast lett till ett fåtal nya jobb. Det är inte ett kostnadseffektivt sätt att öka sysselsättningen. Regeringen bör föreslå riksdagen att den regionala nedsättningen av socialavgifter avvecklas. Regeringen bör också snarast utvärdera effekterna av den senaste sänkningen som avser ungdomar, säger riksrevisor Karin Lindell.

Se också Ekonomistas kommentar.

Det verkar alltså som om regeringen kommer att bli besviken och de sänkta arbetsgivaravgifterna främst kommer att fungera som en inkomstöverföring från skattebetalare till löntagare och företag. Vad gäller de sänkta sociala avgifterna för ungdomar så är det troligt att även dessa till stor del är pengar i sjön, då flertalet ungdomar faktiskt hittar jobb inom en ganska kort period. Det känns vettigare att rikta åtgärder till långtidsarbetslösa ungdomar, vilket är fallet i t ex “Nystartsjobben”.

Intressant nog så dök det här pressmeddelandet upp för en stund sedan:

Sänkta socialavgifter ger fler jobb till unga

För att stimulera företag att anställa fler unga föreslår regeringen ytterligare sänkta socialavgifter. Förslaget innebär att sänkningen utökas till att gälla alla som är under 26 år, samtidigt som socialavgifterna sänks ytterligare. I dag överlämnades förslaget i en proposition till riksdagen.

Det här är andra sänkningen, först från 32,42 procent till 21,30 procent och nu till 15,49. De skriver på slutet att ”Under 2007 ökade sysselsättningen bland unga med nära 40 000 personer och arbetslösheten minskade med 7 700 personer.” Men det säger ju inget om hur stor del av sysselsättningsökningen och arbetslöshetsminskningen som beror på just de sänkta arbetsgivaravgifterna, och hur mycket som beror på andra faktorer.

Den där Fru Gårman-skylten var visst färdig. Ser ut ungefär som det 29 år gamla förslaget. Precis som i våras så kommer det odrägliga tjafset om skattepengar, från Sanna Rayman till exempel. Jag tar tillfället i akt och citerar en mycket intelligent bloggare:

Eftersom Vägverket hyfsat kontinuerligt kommer med nya vägmärken så är det väl inte helt orimligt att anta att pengarna kommer från en redan befintlig budget. Problemet i så fall är väl att staten över huvud taget ägnar sig åt vägmärken, men det lär vi få leva med ett bra tag framöver vare sig vi vill det eller inte.

Däremot kan man förstås diskutera hur den nya skylten ska införas, jag ser ingen anledning till att fara runt och byta ut gamla skyltar bara för att få en jämn fördelning. Däremot passar det väl rätt bra när nya skyltar ska sättas upp, vid nya övergångsställen eller när gamla ska bytas ut av mer naturlig anledning.

Uppdatering:
Sanna har skrivit ytterligare ett inlägg, som en uppföljning:

Normerna är ju skapade och inbyggda i något större. Normerna har förstahandskontrakt och majoriteten är dess hyresvärd. Staten må prata vitt och brett om att värna marginalerna och minoriteterna, men den kommer aldrig kunna göra några verkliga normbrott. I alla fall inte sådana som skulle kunna reta statens chef – majoriteten.

Nej, normer är i första hand något som finns mellan människor. Därför är det också människor som måste överraska varandra genom att ”begå normbrott” – ogenerat och i fullt i dagsljus.

[...]

Det må vara en tjatig vinkel från högerhåll – detta tjat om individers ansvar och civilsamhällets fördelar. Men om det är någon gång som staten är helt fel spelare så är det i det här.

Staten är helt enkelt ingen trovärdig normbrytare. Staten är inte avantgardet och ska heller inte vara det. Den kan låtsas, till exempel genom att smälla upp skyltar med Fru Gårman, men bara för att detta är harmlöst, okontroversiellt och för att den i sin väljartillvända slösaktighet kan tillåta sig att tänka att ”Det går ju bara på några miljoner hit eller dit”.

Fast i det här fallet så är – som påpekats – staten i allra högsta grad en aktör. Vägverket som har hand om vägskyltarna är ju en statlig myndighet. Så det handlar inte om att staten som utomstående ska träda in och försöka bryta normer, utan vad staten som sådan själv sysslar med.

Och det finns en liberal idé -lyckad eller ej – om att staten ska vara neutral. Rimligtvis gäller det även könsnormer, och det finns anledning även för liberaler att tänka till på det här området. I det här fallet blir det till att de av staten ombesörjda vägskyltarna ska vara könsneutrala, sedan kan man tycka att det är petigt om man vill.

Om det sedan betyder att skyltarna ska avbilda personer av bägge könen eller helt könlösa (”Herr Gårman” är förstås inte könlös) är en annan sak. I sammanhanget tror jag inte det spelar alltför stor roll, skattegnället hade kommit även om det varit en könlös person som nu hade lämnats som förslag på motiv. Men att det kostar skattepengar är ingen rimlig invändning när det handlar om att rätta till ett fel som staten begår.

IFAU har publicerat en rapport – ”Den svenska jämviktsarbetslösheten – en översikt” – som vi alla är intresserade av att läsa.

Regeringens reformer inom arbetslöshetsförsäkringen och inkomstbeskattningen har förmodligen pressat ner den svenska jämviktsarbetslösheten, visar en ny översiktsrapport från IFAU.

I rapporten görs en genomgång av tidigare studier av framförallt den svenska jämviktsarbetslösheten, den nivå som arbetslösheten tenderar att gå mot på längre sikt, men även internationell forskning. Rapporten konstaterar att flera studier visar att den svenska jämviktsarbetslösheten var högre vid mitten av 1990-talet än vid början av 1980-talet. I början av 2008 var den drygt sex procent, dvs. ungefär lika hög som den faktiska arbetslösheten. Den borgerliga regeringen har genomfört två stora reformer för att öka arbetsutbudet och minska jämviktsarbetslösheten: jobbskatteavdraget och reformerna inom a-kassan. Av naturliga skäl saknas ännu empiriska studier av effekterna av dessa reformer, istället används studier av tidigare liknande reformer. Utifrån dessa resonemang kan de sammanlagda effekterna av regeringens reformer innebära att jämviktsarbetslösheten går ner med 1–2 procentenheter. Osäkerheten är dock stor.

Notera att det inte handlar om vad som faktiskt har hänt, utan vad som borde ha hänt givet de tidigare studier som finns.

Relaterat:
Lite om arbetslöshet
Så svårt är det väl inte att läsa

Svenska Förläggarföreningen har kommit med en rapport, ”Ljudböcker och e-böcker på The Pirate Bay. En kartläggning av illegal fildelning”. Den är säkert jättespännande. Däremot kan man inte ladda ner den från hemsidan, av någon anledning, utan man får skicka mail eller ringa till deras kansli.

Eller ladda ner den från The Pirate Bay.

Trots det här så kunde jag förstås inte undvika att göra Aftonbladets valkompass i det amerikanska presidentvalet. Här är mitt resultat, även om en del frågor och bedömningar var rätt dåliga.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till den här nyheten att smuggelspriten har minskat i omfattning. Å ena sidan är inte konsumtionen så stor, sett till den totala konsumtionen av alkohol.

Å andra sidan är det positivt om folk dricker mindre av Zaranoff, Statesman och andra rävgifter, de här gossarna är verkligen inget föredöme.

Bo Rothsteins blogginlägg i Svenska Dagbladet var bland det roligaste som jag läst på länge. Tyvärr har jag nog inte möjlighet att kommentera det närmare förrän imorgon, men jag tror ni klarar er.

Rolig är även Peter Santesson-Wilson, men då är det mer avsiktligt, gå och lär er att bli rika.

Bryan Caplan om krisplanen:

They remind me of the old saying: ”Something must be done. This is something. Therefore this must be done.”

Robert Higgs i samma artikel:

The proposals already accepted or likely to be accepted add up, not to a house of horrors, but to a Five Star Hotel of Horrors.

Det är med andra ord inte nödvändigtvis dåligt om åtgärdspaketet inte drivs igenom.

Jag har sagt det förut, de politiska partierna är värdelösa när det gäller att debattera med Sverigedemokraterna. Arbetarrörelsen är inte mycket bättre. Av Per Gudmundsons ledare att döma så är det ingen ljusning på den fronten, åtminstone inte från Socialdemokraternas sida.

Sedan något dygn sprids på nätet vad som kallas ”Hemligt: Socialdemokraternas strategidokument mot Sverigedemokraterna”. Det är 36 sidor om att bemöta sd.

Dokumentet är äkta, bekräftar Mats Johansson i s-arbetsgruppen för demokratidebatt, och tillägger att s internt har en nyare version, som dock inte skiljer sig på något dramatiskt sätt från den läckta. Men den vill han inte visa.

Det är begripligt. Om detta är vad s har att komma med så har debatterna redan förlorats.

Per nämner det också på bloggen.

Uppdatering:
Har nu läst strategidokumentet, finns att hitta hos piraterna. Jag reagerade på några saker som Gudmundson inte nämner. T.ex. så påstås Sverigedemokraterna ha etnopluralism på sin dagordning, det vet jag inte om jag tycker att det stämmer. För det första är etnopluralismen mer inriktad på ras och etnicitet än vad Sverigedemokraterna är (även om det finns tillfällen då företrädare trillar över kanten). För det andra så skulle jag nog säga att det är mer kulturchauvinism över partiets politik än att alla kulturer har samma värde, men att de ska vara åtskilda.

På sidan 12 gör de analys av SD:s väljare. På något vis ska punkterna 1 och 3 hänga ihop, ”deras väljare är demografiskt ”våra” men placerar in sig själva till höger” och ”deras väljare orienterar sig inte i första hand efter en höger-vänsterskala utan är ”ointresserade”.” Det är möjligt att det funkar om man betonar ”i första hand”, men annars vet jag inte hur de tänker.

Men framför allt finns det anledning till att fundera på deras invändningar mot Sverigedemokraterna, och då framför allt påståendet att de skulle vara arbetarefientliga. Det bygger på att Sd vill reformera arbetsrätten genom att ”avskaffa MBL, skära ner LAS, begränsa konflikträtten och ge arbetsgivarna betydligt större inflytande.” Men varför skulle det vara arbetarefientligt? Det förutsätter förstås att en sådan politik skulle vara dålig för arbetare, som grupp, och det tål att diskuteras. Men i sammanhanget får man inte glömma bort att det – som påpekats – är ganska mycket av den arbetsrätt som Danmark har inom ramen för s.k. ”flexicurity”. Är även den danska politiken arbetarefientlig?

Det finns företrädare för Socialdemokraterna som omfamnar flexicurity. Inte för att jag har lust med att skriva under på att deras bild är korrekt så beskrev Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo flexicurity som den nordiska modellen. Av någon anledning så nämndes det inte så mycket om det område där den svenska politiken inte är så flexibel, arbetsrätten. För min del så tycker jag det är uppenbart att Sverigedemokraterna inspirerats av den danska modellen med flexibel arbetsrätt och höga ersättningsnivåer. Om Socialdemokraterna vill utmåla den politiken som arbetarefientlig så bör de nog ta sina danska partikamrater i örat, och fundera på vad de själva vill.

Det sistnämnda är lite av kärnan här. Strategidokumentet innehåller mer eller mindre välvalda argument mot Sverigedemokraterna, men mycket lite av ståndpunkter för sin egen politik. Frågan om invandringens kostnad visar problemet ganska bra. Den första invändningen, att Sd bollar runt många olika siffror och därför är svåra att lita på, är bra. Men den andra invändningen är, som Gudmundson nämner, att invandring alltid har bidragit positivt till Sveriges ekonomi. Förutom att det blundar för problemen så är deras exempel inget vidare. De skriver att ”en femtedel av de företag som startades år 2005 [var] grundade av personer med utländsk härkomst”, men det är ganska så intetsägande. En anledning till att starta företag är nämligen att man inte får ett vanligt arbete, s.k. nödvändighetsentreprenörskap (till skillnad från möjlighetsentreprenörskap), och om det är den sortens företag som startas så är det problematiskt. (Och lustigt är det när siffrorna för transportbranschen och restauranger nämns specifikt, som för att cementera bilden av invandrare som taxichaufförer och pizzabagare.)

I stället kunde de ju hänvisat till vilken politik de själva vill föra, och varför den är bättre än sverigedemokraternas. Men det förutsätter förstås att de kan erkänna att problemet existerar. Varför de inte vill det är för mig en gåta, är det för att socialdemokratin ska utmålas som främlingsfientliga? Men det finns inget problem här som är specifikt för invandrare. Ungdomar, sjuka och andra med låg produktivitet har också svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Man kan argumentera för att anledningen till det finns i den svenska modellen, och jag hoppas att det ”bara” är av den anledningen som de inte vill erkänna problemet.

De kunde också ägnat sig åt att skärskåda Sverigedemokraternas argument mer ingående. Om de bara tog Sd på lite mer allvar, och inte fokuserade på de korkade inslagen, så skulle de nog upptäcka att det finns intressantare frågor som kräver svar. Som till exempel exakt vilken politik Sverigedemokraterna vill föra och vilka konsekvenser det skulle få i realiteten. Alltså inte hur politiken skulle se ut om de tilläts drömma utan vad partiet faktiskt kan åstadkomma.

Till sist, och lite till Socialdemokraternas försvar, så är jag inte det minsta övertygad om att övriga riksdagspartier skulle kunna åstadkomma strategidokument som är så mycket bättre. Tyvärr är nog inte nivån högre, rent generellt.

Uppdatering 2:
Läs också Louise kommentar.

Uppdatering 3:
Jonas Morians inlägg är väl på något vis symptomatiskt, socialdemokraterna har inte mycket till idéer. Och så de här dumheterna:

Men Gudmundson går också i Sd:s fälla när han hänvisar till den av partiet så omhuldade professors Jan Ekbergs beräkningar om invandringens kostnader. Faktum är att Ekberg i just SvD tagit bestämt avstånd från hur Sd använt hans siffror.

Att Sverigedemokraterna skulle vara förtjusta i Jan Ekbergs beräkningar är ett befängt påstående. Det enda positiva de brukar ha att säga om honom är att han åtminstone kommer fram till att invandringen är en kostnad, i övrigt brukar de önska sig bra mycket större siffror än vad Ekberg kommer fram till. Det är snarare Lars Jansson som är den sverigedemokratiska favoriten. Och till skillnad från Jansson så har Ekberg vetenskaplig grund och trovärdighet, att kritisera Gudmundson för att han använder sig av Ekberg är smått bisarrt. Jonas Morian kanske kan svara på vilken forskning man ska använda sig av när den mest trovärdiga avfärdas genom guilt by hallucination.

Jag föreslog ju en ny myndighet en gång:

Den nya myndigheten kan få namnet Statens Medborgarprovning [SMP]. Eller endast Medborgarprovningen, om vi skulle välja att bolagisera verksamheten. Tanken är att vi en gång om året, eller vartannat år om man råkar vara nyfödd, ska besöka SMP och bli godkända av staten.

[...]

På detta sätt kan man slå ihop flera olika myndigheter. Polismyndigheten förstås, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket, Brottsoffermyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Kronofogdemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket – den viktigaste myndigheten av dem alla – kan alla ingå i Statens Medborgarprovning. Det ska förstås inte utläsas som den fullständiga listan, det är endast ett första utkast.

Det var inte mindre än åtta myndigheter som kunde slås samman till en enda, stor myndighet. Och om man enbart ägnar sig åt att räkna myndigheter utan att fundera på vad de faktiskt ägnar sig åt så är det förstås positivt om man på så vis kan minska antalet myndigheter.

Statens Medborgarprovning är ett ganska – för att inte säga mycket – repressivt påfund. Men så var det också en raljant kommentar till DNA-register och databas över illegala invandrare. En poäng kvarstår dock – antalet svenska myndigheter är inte det mest intressanta, man bör också ta i beaktande vad de faktiskt sysslar med. Om alla de myndigheter vi har idag skulle minskas ner till tio stycken så skulle inte jag bli gladare om verksamheten ändå i stort var oförändrad.

Det är också det som är problemet med den här artikeln hos Riksdag & Departement. Vi får veta att ”Alliansen fortsätter att banta myndighetssverige”:

Vid utgången av 2009 beräknas antalet myndigheter närma sig 400. Det innebär en minskning med cirka 60 myndigheter under mandatperioden.

Men tittar man på listan som R&D bistår med så ser man att nästan uteslutande handlar om ihopslagningar av myndigheter, eller myndigheters verksamhet som förs över till andra. Till exempel så blir Arbetsmarknadsverket och 20 länsarbetsnämnder en enda central myndighet. Likadant är det med de där 21 regionala lantmäterimyndigheterna. Fyra ombudsmän blir till en diskrimineringsombudsman. Institutet för psykosocial medicin och Lärarhögskolan i Stockholm är numera infogade i Karolinska Institutet (endast IPM) och Stockholms Universitet.

Jag kan inte se någon verksamhet på den där listan som avskaffas i egentlig mening. Möjligtvis Arbetslivsinstitutet vars forskning skulle tas över av högskolor och universitet, men där regeringen inte förde över några medel (åtminstone om man får tro Wikipedia, enligt avvecklingsmyndigheten är mindre än 10 procent av de som var anställda arbetssökande i dagsläget). Så till skillnad från Johan Norberg och Niklas Frykman så ser jag ingen anledning till att jubla.

Om jag hade varit i Stockholm imorgon så hade jag nog försökt besöka den här tillställningen:

Hur hänger ett blomstrande kulturliv samman med tillväxt och god ekonomisk utveckling? Vissa teorier inom stadsplanering gör gällande att en så kallad ”kreativ klass” är förutsättningen för städers utveckling. Är det så att städer med spännande arkitektur, ”hippa” miljöer och ett rikt kulturutbud drar till sig de kreativa människorna?

Stockholm lyfts ofta fram som en stad som kombinerar god ekonomisk utveckling och ett rikt kulturliv. Men vad är egentligen hönan och vad är ägget? Ger den ena automatiskt den andra? Vad ska Stockholm satsa på för att vara konkurrenskraftigt i framtiden?

I rapporten ”Kreativitet och konkurrenskraft – en kritisk granskning av rådande teorier om urban utveckling” görs en internationell studie med både varnande och uppmuntrande exempel på städers utveckling. Hur lyckas de städer som satsar på kulturen i syfte att nå ekonomisk tillväxt? Vilka slutsatser kan Stockholmsregionen dra av detta?

Det är förstås Richard Florida som åsyftas. Jag citerar mig själv:

Om vi frågade ett gäng krigshistoriker om deras uppfattning i frågan varför Napoleon förlorade i Waterloo så skulle förmodligen inte någon av dem säga att Napoleons fritid inte var tillräckligt rolig. Att hade han bara omgivit sig av fler bohemer, konstnärer, musiker och homosexuella så hade saken varit boeuf.

Det kan i och för sig bero på att Richard Florida inte är krigshistoriker, utan en ekonom som kommit fram till att om städerna bara blir lite roligare så kommer framgångarna. Politiker och tjänstemän jublar förstås, var det inte svårare än så?

Andreas Bergh har också några inlägg om Richard Florida.

Uppdatering:
Sanna Rayman skriver om tillställningen här, och här hittar man rapporten.

Sanna Rayman i SvD:

Bilden här intill visar andelen av statsbudgeten som har lagts på kultur under tvåtusentalet. Notera att staplarna inte rasar efter 2006. Rasar gör däremot kulturdebatten.

Sanna kommenterar den s.k. skuggutredningen. Det finns också en debattartikel just i Svenska dagbladet idag där det klagas över att Försvarsmakten ska lägga ner två (av fem) musikkårer.

Konsekvenserna av de planerade åtgärderna blir förödande. Risken att ett rikt och levande svenskt kulturarv går förlorat är överhängande.

Varför det är en risk framgår dock inte, det utvecklas inte. Själva problemet verkar vara att försvarets musikverksamhet i Göteborg och Karlskrona läggs ner, för att flyttas till Stockholm.

Visst, det är jättelångt att marschera från Stockholm till södra Sverige så man kan väl inte förvänta sig att någon musikkår någonsin tar sig dit. Och inte kan väl de professionella musikerna nedlåta sig till att bli ersatta av några av de där 32 musikkårerna som hör till Hemvärnet, de är ju amatörer hela bunten.