Egentligen var jag ute efter en annan bok, men eftersom den inte fanns inne så blev det Roberto Savianos Gomorra (och en bunt med andra böcker). En mycket trevlig läsupplevelse, fast det fanns sådant som skavde.
Saviano är född och uppvuxen i Neapel, där Camorran har sin hemvist. Han åker runt i Neapel och Kampaniens landsbygd och studerar organisationen, både i det olagliga och det som framstår som lagligt. Han berättar om droghandeln, om varusmuggling, om tillverkningen av exklusiva kläder, om kriget mellan olika klaner och om problemet med soporna. Eftersom Roberto Saviano bott i området i hela sitt liv, han delar historier och upplevelser med människorna, så blir det ett trovärdigt underifrånperspektiv. Han försöker, i stort, inte att applicera några stora teorier, utan berättar om vanliga och ovanliga människor.
Därför känns det inte enbart som kuriosa när han berättar om bossarnas smeknamn, när han vandrar runt i och beskriver huset inspirerat av det som Tony Montana har i Scarface. Det blir inte enbart mordstatistik när man får läsa om fjortonåriga Annalisa Durantes död. Och på något vis blir det heller inte overkligt när kvinnor i Neapel ger sig på de karabinjärer som försöker stävja klankriget.
Fast så var det också det där som skaver. Saviano beskriver hur Camorran organiserar sig som ett företag. Vilket i sig inte låter så konstigt, man kan väl förmoda att även klanerna vill maximera sin nytta och få ordentligt med avkastning på sina investeringar. Det är ungefär den utgångspunkt som ekonomen William Baumol har i artikeln Entrepreneurship: Productive, Unproductive, and Destructive, och han har även på annat håll skrivit
At the extreme end of the spectrum, enterprising violence has also occurred throughout history, and continues today. The leaders of medieval mercenary armies and the early twentieth-century warlords in China were clearly businesspeople, engaged in the sale of a service as a final product or an intermediate good. Their activities were marked by innovations in strategy and technology. In short, some of them were undoubtedly entrepreneurs. But it is at least arguable that their activities reduced production and even destroyed some of the economy’s capacity to produce. So, too, modern organized crime can be businesslike or entrepreneurial.
Problemet är att Saviano utifrån detta – camorristas som företagare – då och då kommer med små nålstick mot frihandel, marknadsekonomi och liberalism. Vilket han förstås får göra om han så vill, men jag kan önska mig att det skulle vara lite mer underbyggt. Det känns inte som att det är liberalismens fel att varor kan passera landsgränser enklare än vad människor kan göra. Att Camorran på grund av diverse regleringar ges tillfällen att tjäna pengar, och på grund av korruptionen möjlighet, har inte heller så mycket med liberalism och frihandel att göra. Och när Camorran utövar sin makt så handlar det inte om fritt utbyte mellan människor.
Som sagt så gillar jag underifrånperspektivet, men det finns tillfällen då det ställer till det. I boken berättas det om Mariano, en man med akademisk examen i företagsekonomi som övervakar kaffedistributionen i ett område. Hans chef vill att de underordnade ska kunna hantera skjutvapen, så Mariano får provskjuta en Kalasjnikov. Och Mariano blir förtjust i vapnet, så förtjust att han vill träffa Michail Kalasjnikov personligen. Vilket han också får möjlighet att göra.
Men Roberto Saviano har en egen relation till Michail Kalasjnikov:
Kalsjnikovs ansikte är lugnt och bekymmerslöst på alla foton. Med sin knotiga slaviska panna och mongoliska ögon som med stigande ålder alltmer blir som smala springor. Han sover den rättfärdiges sömn. När han går till sängs är han kanske inte direkt lycklig men lugn, tofflorna står snyggt och prydligt under sängen; även när han är allvarlig är hans mun utsträckt till en båge, som menige Pyles ansikte i Full Metal Jacket. Munnen ler men inte ansiktet.
När jag ser porträtten av Michail Kalasjnikov tänker jag alltid på Alfred Nobel, berömd för priset med samma namn, men i själva verket dynamitens fader. Fotografierna på Nobel under åren närmast efter uppfinningen av dynamiten – efter det att han förstått vad hans blandning av nitroglycerin och lera kunde användas till – visar honom förstörd av oro, slitande sitt skägg. Det är kanske inbillning, men när jag ser fotona på Nobel med höjda ögonbryn och vilsen blick tycks de säga en enda sak: ”Det var inte det jag ville. Jag ville öppna bergen, krossa klippor, skapa tunnlar. Jag ville inte att det skulle bli som det blev.” Kalasjnikov ser däremot alltid lugn ut, som en gammal rysk pensionär med en massa minnen i huvudet. Man kan föreställa sig honom med vodkadoftande andedräkt berätta om någon vän som han upplevde kriget tillsammans med, eller när han sitter till bords och viskar till en att han i sin ungdom kunde hålla på i timmar i sängen utan att tröttna. Alltjämt med hjälp av barnslig inbillningsförmåga kan man tänka sig höra Michail Kalasjnikov säga: ”Allt är väl, det är inte mina problem, jag uppfann bara ett kulsprutegevär. Hur andra använder det har jag inte med att göra.” Ett ansvar som inskränks till den egna kroppen, begränsat av ens handlingar. Det som ens egna hand är gjort är vad ens samvete svarar för. Detta är en av de saker som jag tror gör den gamle generalen till en ofrivillig ikon för klaner över hela världen. Michail Kalasjnikov är ingen vapenhandlare, han betyder ingenting i förhandlingar inför inköp av gevär, han har inget politiskt inflytande, ingen karismatisk personlighet, men han bär med sig människans dagliga imperativ för handel: gör vad du bör göra för att vinna, resten är inte din sak.”
Men tyvärr verkar det inte som att Kalasjnikov själv vill leva upp till Savianos gissningar:
HARDLY a day goes by without Mikhail Kalashnikov turning on his television set and seeing his lethal invention being brandished somewhere.
It still makes him proud to see the Kalashnikov assault rifle — better known as the AK47 — in the hands of professional soldiers and national liberation movements.
But now, aged 86, he laments that it has become the weapon of choice for terrorists, criminals and child soldiers — and, as such, the most prolific killing machine in history.
Yesterday, a week before a UN conference on the small arms trade begins in New York, he added his voice to growing calls for an international treaty that would curb sales of his own creation. “I don’t worry when my guns are used for national liberation or defence,” he told The Times. “But when I see how peaceful people are killed and wounded by these weapons, I get very distressed and upset. I calm down by telling myself that I invented this gun 60 years ago to protect the interests of my country.”
Nu är det nog inte så upplyftande ändå, något sådant som ett defensivt vapen existerar väl knappast. Det vapen som man kan använda för självförsvar kan förstås användas för att attackera någon. Samma sak gäller för Alfred Nobel, det som krossar klippor krossar även människor.
Någonstans här börjar jag också fundera på hur Roberto Saviano ser på sin egen bok; använder även han Machiavellis ögon? I boken berättar han relativt ingående om människor han träffar, Mariano är bara en av dem. Samtidigt berättar han också om Camorran, att den inte alls är särskilt nogräknad när det gäller att ta livet av människor. Ta t.ex. den unga kvinna som blev ihjälskjuten för att hon tidigare varit tillsammans med en man involverad på låg nivå i en klan. Med tanke på det blir Savianos bok som en Kalasjnikov, något som framkallar fara för de som figurerar i boken. Är Savianos ansvar inskränkt till den egna kroppen, begränsat av hans egna handlingar?
Men det är klart, på bild är Roberto Saviano allvarlig.