Sänd mina rötter regn

Det här låter alldeles för skumt, kan det verkligen stämma?

The unnamed executive, a 22-year-old from St Petersburg, had been hoping to become only the third woman in Russia’s history to bring a successful sexual harassment action against a male employer.

She alleged she had been locked out of her office after she refused to have intimate relations with her 47-year-old boss.

”He always demanded that female workers signalled to him with their eyes that they desperately wanted to be laid on the boardroom table as soon as he gave the word,” she earlier told the court. ”I didn’t realise at first that he wasn’t speaking metaphorically.”

The judge said he threw out the case not through lack of evidence but because the employer had acted gallantly rather than criminally.

”If we had no sexual harassment we would have no children,” the judge ruled.

Någon som kan ryska – som Amanda – kanske kan berätta mer, det vore tacksamt.

• Den hälsosamme ekonomisten: Varifrån kommer sverigedemokraternas väljare?
• Foreign Policy: The List: The World’s Worst Olympians
  ”International sporting events are about nothing if not national pride. Here are five countries whose Olympic performance leaves their countrymen with little to celebrate.”
• Salon: Exposing Bush’s historic abuse of power
  ”Salon has uncovered new evidence of post-9/11 spying on Americans. Obtained documents point to a potential investigation of the White House that could rival Watergate.”

Efter ganska så många om och men så kom jag mig för att läsa David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land. Och det känns inte som att väntan har varit någon större förlust; språket är pladdrigt, jag får uppfattningen att precis allt kan förklaras utifrån trygghetsnarkomani-tanken och ibland är Eberhard på djupt vatten. Exempel på det sistnämnda är hans angrepp på vegetarianerna:

Man kan mycket väl att det är bra att vi inte äter kött eftersom det inte behövs och eftersom det går att överleva ändå (åtminstone om man får i sig mjölkprodukter eller vitamin- och mineraltillskott). Frågan är emellertid inte så enkel. Eller rättare sagt, den är enklare. Människan skapades som allätare och på samma sätt som katter är rovdjur och ska äta kött så ska människor äta kött för att få en fullgod kost. Att man kan äta ersätta köttet med annat är inte intressant. Det är nämligen inte på något sätt omoraliskt att äta kött och alltså inte eftersträvansvärt att låta bli. Frågan är ett exempel på hur man i sin vilja att alltid göra rätt, alltid vara snäll och alltid söka största möjliga trygghet hamnar snett. Om naturen skapat oss på ett visst sätt bör vi förmodligen hålla oss till det.

Det är inte varje dag (eller, förmodligen är det varje dag) något avfärdas så ytligt och lättvindigt. För det första så är det inte bara till att påstå att det inte är omoraliskt att äta kött, även om man håller med (och jag är inte på något vis vegetarian) så är det nog läge att inse att frågan är komplicerad. För det andra, att något inte är omoraliskt betyder inte att det inte är eftersträvansvärt att låta bli. Det kan ju vara skadligt, eller för den delen bara ohyfsat. T.ex. är det väl få som skulle påstå att det är omoraliskt att inte bjuda igen om man själv blir bjuden på middag hos en vän, däremot att det är ovänligt att inte göra det. För det tredje så finns det ganska så många som är vegetarianer för att de inte tycker om smaken av kött. Det i sin tur kan förstås ha att göra med att det är en f.d. levande varelse som man äter, men det behöver inte alls vara så. Och för det fjärde, det är ett ganska ordentligt nybörjarfel att säga att man bör göra något för att det är naturligt att göra det.

Men det finns så klart ställen i boken där Eberhard är hyfsat spot on, som t.ex. i det här citatet:

Under senare år har vi fått lära oss att det säkraste som finns är att äta svenska varor. Kött från Danmark eller livsmedel från andra länder beskrivs som närmast livsfarliga. Hemköp skryter om att de bara säljer svenskt kött. Coop och Ica följer efter. Varför? Vad finns det för belägg för att något kött överhuvudtaget är särskilt farligt? Att profilera sig med devisen att vi säljer bara varor från ett land är närmast som att skryta med att ”jag kan bara ett språk” eller ”jag har aldrig varit utanför Norrköping”. Man ser mycket sällan affärer som skryter med att ”vi säljer bara långkalsonger från Polen”.

Fast så har vi det där som kan kallas för Pär Ström-syndromet. När han skriver om ett ämne och han är helt clueless, som när det gäller feminism, och man kan inse det ganska lätt, vad betyder det för de ämnen som han också skriver om, integritet, där man själv inte har samma kunskaper? Ska man misstänka han är ute och seglar lika mycket där?

Det blir lite samma sak med Eberhards bok. Nu var det visserligen lite av en bisak, men om han yrar i frågan om vegetarianer och etik så kan man undra hur mycket han har på fötterna i andra fall.

Egentligen var jag ute efter en annan bok, men eftersom den inte fanns inne så blev det Roberto Savianos Gomorra (och en bunt med andra böcker). En mycket trevlig läsupplevelse, fast det fanns sådant som skavde.

Saviano är född och uppvuxen i Neapel, där Camorran har sin hemvist. Han åker runt i Neapel och Kampaniens landsbygd och studerar organisationen, både i det olagliga och det som framstår som lagligt. Han berättar om droghandeln, om varusmuggling, om tillverkningen av exklusiva kläder, om kriget mellan olika klaner och om problemet med soporna. Eftersom Roberto Saviano bott i området i hela sitt liv, han delar historier och upplevelser med människorna, så blir det ett trovärdigt underifrånperspektiv. Han försöker, i stort, inte att applicera några stora teorier, utan berättar om vanliga och ovanliga människor.

Därför känns det inte enbart som kuriosa när han berättar om bossarnas smeknamn, när han vandrar runt i och beskriver huset inspirerat av det som Tony Montana har i Scarface. Det blir inte enbart mordstatistik när man får läsa om fjortonåriga Annalisa Durantes död. Och på något vis blir det heller inte overkligt när kvinnor i Neapel ger sig på de karabinjärer som försöker stävja klankriget.

Fast så var det också det där som skaver. Saviano beskriver hur Camorran organiserar sig som ett företag. Vilket i sig inte låter så konstigt, man kan väl förmoda att även klanerna vill maximera sin nytta och få ordentligt med avkastning på sina investeringar. Det är ungefär den utgångspunkt som ekonomen William Baumol har i artikeln Entrepreneurship: Productive, Unproductive, and Destructive, och han har även på annat håll skrivit

At the extreme end of the spectrum, enterprising violence has also occurred throughout history, and continues today. The leaders of medieval mercenary armies and the early twentieth-century warlords in China were clearly businesspeople, engaged in the sale of a service as a final product or an intermediate good. Their activities were marked by innovations in strategy and technology. In short, some of them were undoubtedly entrepreneurs. But it is at least arguable that their activities reduced production and even destroyed some of the economy’s capacity to produce. So, too, modern organized crime can be businesslike or entrepreneurial.

Problemet är att Saviano utifrån detta – camorristas som företagare – då och då kommer med små nålstick mot frihandel, marknadsekonomi och liberalism. Vilket han förstås får göra om han så vill, men jag kan önska mig att det skulle vara lite mer underbyggt. Det känns inte som att det är liberalismens fel att varor kan passera landsgränser enklare än vad människor kan göra. Att Camorran på grund av diverse regleringar ges tillfällen att tjäna pengar, och på grund av korruptionen möjlighet, har inte heller så mycket med liberalism och frihandel att göra. Och när Camorran utövar sin makt så handlar det inte om fritt utbyte mellan människor.

Som sagt så gillar jag underifrånperspektivet, men det finns tillfällen då det ställer till det. I boken berättas det om Mariano, en man med akademisk examen i företagsekonomi som övervakar kaffedistributionen i ett område. Hans chef vill att de underordnade ska kunna hantera skjutvapen, så Mariano får provskjuta en Kalasjnikov. Och Mariano blir förtjust i vapnet, så förtjust att han vill träffa Michail Kalasjnikov personligen. Vilket han också får möjlighet att göra.

Men Roberto Saviano har en egen relation till Michail Kalasjnikov:

Kalsjnikovs ansikte är lugnt och bekymmerslöst på alla foton. Med sin knotiga slaviska panna och mongoliska ögon som med stigande ålder alltmer blir som smala springor. Han sover den rättfärdiges sömn. När han går till sängs är han kanske inte direkt lycklig men lugn, tofflorna står snyggt och prydligt under sängen; även när han är allvarlig är hans mun utsträckt till en båge, som menige Pyles ansikte i Full Metal Jacket. Munnen ler men inte ansiktet.

När jag ser porträtten av Michail Kalasjnikov tänker jag alltid på Alfred Nobel, berömd för priset med samma namn, men i själva verket dynamitens fader. Fotografierna på Nobel under åren närmast efter uppfinningen av dynamiten – efter det att han förstått vad hans blandning av nitroglycerin och lera kunde användas till – visar honom förstörd av oro, slitande sitt skägg. Det är kanske inbillning, men när jag ser fotona på Nobel med höjda ögonbryn och vilsen blick tycks de säga en enda sak: ”Det var inte det jag ville. Jag ville öppna bergen, krossa klippor, skapa tunnlar. Jag ville inte att det skulle bli som det blev.” Kalasjnikov ser däremot alltid lugn ut, som en gammal rysk pensionär med en massa minnen i huvudet. Man kan föreställa sig honom med vodkadoftande andedräkt berätta om någon vän som han upplevde kriget tillsammans med, eller när han sitter till bords och viskar till en att han i sin ungdom kunde hålla på i timmar i sängen utan att tröttna. Alltjämt med hjälp av barnslig inbillningsförmåga kan man tänka sig höra Michail Kalasjnikov säga: ”Allt är väl, det är inte mina problem, jag uppfann bara ett kulsprutegevär. Hur andra använder det har jag inte med att göra.” Ett ansvar som inskränks till den egna kroppen, begränsat av ens handlingar. Det som ens egna hand är gjort är vad ens samvete svarar för. Detta är en av de saker som jag tror gör den gamle generalen till en ofrivillig ikon för klaner över hela världen. Michail Kalasjnikov är ingen vapenhandlare, han betyder ingenting i förhandlingar inför inköp av gevär, han har inget politiskt inflytande, ingen karismatisk personlighet, men han bär med sig människans dagliga imperativ för handel: gör vad du bör göra för att vinna, resten är inte din sak.”

Men tyvärr verkar det inte som att Kalasjnikov själv vill leva upp till Savianos gissningar:

HARDLY a day goes by without Mikhail Kalashnikov turning on his television set and seeing his lethal invention being brandished somewhere.

It still makes him proud to see the Kalashnikov assault rifle — better known as the AK47 — in the hands of professional soldiers and national liberation movements.

But now, aged 86, he laments that it has become the weapon of choice for terrorists, criminals and child soldiers — and, as such, the most prolific killing machine in history.

Yesterday, a week before a UN conference on the small arms trade begins in New York, he added his voice to growing calls for an international treaty that would curb sales of his own creation. “I don’t worry when my guns are used for national liberation or defence,” he told The Times. “But when I see how peaceful people are killed and wounded by these weapons, I get very distressed and upset. I calm down by telling myself that I invented this gun 60 years ago to protect the interests of my country.”

Nu är det nog inte så upplyftande ändå, något sådant som ett defensivt vapen existerar väl knappast. Det vapen som man kan använda för självförsvar kan förstås användas för att attackera någon. Samma sak gäller för Alfred Nobel, det som krossar klippor krossar även människor.

Någonstans här börjar jag också fundera på hur Roberto Saviano ser på sin egen bok; använder även han Machiavellis ögon? I boken berättar han relativt ingående om människor han träffar, Mariano är bara en av dem. Samtidigt berättar han också om Camorran, att den inte alls är särskilt nogräknad när det gäller att ta livet av människor. Ta t.ex. den unga kvinna som blev ihjälskjuten för att hon tidigare varit tillsammans med en man involverad på låg nivå i en klan. Med tanke på det blir Savianos bok som en Kalasjnikov, något som framkallar fara för de som figurerar i boken. Är Savianos ansvar inskränkt till den egna kroppen, begränsat av hans egna handlingar?

Men det är klart, på bild är Roberto Saviano allvarlig.

• Skiften: Veckans Skifte: Det sista Partiet
  Nicklas Lundblad om ”bloggosfären”
• Inslag: Richard Dawkins
• Enligt min humla: FRAnk och Jessie

Riccardo Riccó, dopad cyklist:

”I’m very bitter. I spent a night in the police station and it was like being in prison.”

Det fanns en inkommande länk från en blogg som jag inte kände till. Och så visar det sig att bloggen i fråga egentligen inte länkat till mig, utan till Borelius som pudel-bilden. Smålänning som jag är så gillar jag inte sådana som snor bandbredd. Fast jag är också ganska snäll, så bloggen fick en ny bild av mig. Gudrun Schyman som pudel. Tänkte det passade eftersom Veronica Svärd är styrelseledamot i Feministiskt initiativ. Nu är bara frågan om jag ska länka till hennes blogg och berätta om mitt lilla tilltag, eller om hon ska få upptäcka det själv. Jag tror det blir det sistnämnda faktiskt.

Man har verkligen inte roligare än vad man gör sig.

Uppdatering 19 juli:
Nu var det roliga slut.

I Eksjö (en gång framröstat som Sveriges mest onödiga stad) anordnas varje år ett tattoo. I år när det ska tutas i lurarna så deltar bland annat Vitryska arméns centralmusikkår. Det kan man ha sina invändningar mot, med tanke på att Vitryssland är en diktatur.

Då var the muppets look-a-like competition mycket roligare.

Rätta mig om jag har fel, men brukar det inte sägas att fisken håller på att ta slut? Att fiskeindustrin inte behöver ta hänsyn till sina egna kostnader – att de kan skjuta över dem på andra – så att de fiskar mer än vad som är hållbart? Och räcker det inte med en grundläggande kurs i nationalekonomi, och knappt det, för att förstå detta?

Så varför fortsätter ni? Världen är knäpp.

Det är ju sommar även i Småland, även om man inte kan tro det. Och sommar betyder förstås semester och därmed repriser. SR Jönköping har programmet Lasso, och där använder de tiden till att återigen sända pseudovetenskapligt skräp. Idag var det Solljusets Healingcenters tur att gratis få göra reklam i statlig radio. Kritisk ansats? Självklart inte.

Johan Norberg i Expressen:

FRA skriver sina egna regler. De är misstänkta för intrångsförsök i andra myndigheters databaser, vägrar lämna ut offentliga uppgifter och förre överdirektören Anders Wik har råkat medge för Rick Falkvinges bandspelare att FRA bryter mot grundlagen genom den spaning i etern som redan sker.
I det här skedet i amerikanska filmer brukar en sammanbiten, till åren kommen senator knacka på dörren och förklara att spelet är över, att offentliga förhör kommer att rulla upp allt och att huvuden kommer att rulla.
Alliansens statsråd och riksdagsledamöter har inte velat spela den rollen. De har försvarat FRA likt druckna papegojor, legaliserat integritetsbrotten och hånat kritikerna som okunniga vänsteravvikare.
I stället för att vara folkets företrädare mot mäktiga myndigheter har de fungerat som myndigheternas företrädare mot folket. Gång på gång har de gett en missvisande bild av verksamheten som antyder att de vill föra väljarna bakom ljuset – eller att de inte själva vet hur FRA fungerar. Båda förklaringarna är lika obehagliga i en demokrati utan maktdelning.

[...]

Eftersom moderaterna blev folkhemspartister utbröt ett hela havet stormar. Folkpartiet såg chansen att bli gamla moderater och då såg centern sin chans att bli liberalt. För oss gammalliberaler såg det i förstone inte så farligt ut. Det finns alltid någon kvar att rösta på, och när Maud Olofsson plötsligt försvarade den fria rörligheten blev det för många oväntat centern. Men problemet med denna typ av allt hastigare metamorfoser är att partierna inte längre har tålamod med de veteraner som har insikten om vad som är evigt och omöjligt att kompromissa med. En kommunikationsstab kan snabbt få fram den liberala färg som är helt rätt denna höst, men den kan inte ta fram magkänslan och ryggraden.

Läs också Evelina Wahlqvists och Christopher Kullenbergs svar på Stig Berglings debattartikel.

Hotet är inte Ryssland. Det är vårt avskaffande av demokratiska rättigheter som kommer att göra oss illa.