Det är stiltje här på bloggen, och kommer nog vara så ett tag framöver. För ett år sedan ungefär fick jag ett mail av en man som vill använda titeln på min blogg, Sänd mina rötter regn, i en låttext. Och här kan man höra resultatet.
Däremot tycks det påverka stavningsförmågan på Tv4.
Man har koldioxidskatt för att minska utsläpp av koldioxid, trängselavgifter för att minska trängsel och… ehum… framkomlighetsavgift för att minska framkomligheten? Det borde väl vara en subvention de vill ha i så fall.
Vi miljöpartister har tidigt varnat för de signaler som forskare påtalat de senaste decennierna, och föreslagit åtgärder för en hållbar framtid. När det gäller trafiksituationen i Göteborg vill vi förbättra denna genom att införa framkomlighetsavgifter i Göteborg.
Inte för att vara på det humöret, det är förstås trängselavgift de vill ha. Och sådana är jag förstås positiv till, rent principiellt. Sedan behövs det förstås en djupare studie för att se hur de skulle kunna tillämpas i Göteborg på ett effektivt sätt, det är inte självklart att det går. Dessutom är de båda miljöpartisterna väldigt snabba med att räkna ut vad intäkterna ska användas till, trots att ett huvudproblem i dagsläget är att pengarna går direkt in i statskassan. De räknas ju som skatt när det borde vara en avgift.
Bo Malmberg har en debattartikel i SvD idag. För den som inte vet vem han är så är han professor i geografi vid Stockholms universitet. Dessutom är han verksam vid Institutet för Framtidsstudier, och gift med fd miljöministern Lena Sommestad.
Inför valet förra året drev han en blogg med namnet ”Fakta sparkar”, ett namn taget från Gunnar Myrdals Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen. Sparkandet gav samhällsvetenskapen en självläkande kraft. Och nu skulle det visas att den borgerliga alliansen inte var så rolig. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Dagens debattartikel är inte mer upplyftande. Han skriver om regeringens politik mot utanförskapet utifrån ett sysselsättningsperspektiv. I finansplanen skriver regeringen
I somras uppnåddes den gamla regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i åldern 20–64 år skulle vara reguljärt sysselsatta, för första gången sedan målet infördes. Prognosen är att den reguljära sysselsättningen i åldern 20–64 år ligger kvar på denna höga nivå under de kommande åren.
Malmberg menar att det är en ”kalldusch”, ett svek mot alla i det utanförskap som regeringen skulle bekämpa. Den politiken sägs vara inställd och ”[t]alet om att bekämpa massarbetslösheten var tydligen bara ett smart sätt att paketera skattesänkningsförslag där de sämst ställda står för finansieringen.”
Om det nu vore så enkelt. Jag vet inte vilket tidsperspektiv regeringen hade tänkt sig för att få ner utanförskapet, och jag vet inte heller hur lång tid Bo Malmberg godtar. En mandatperiod tycks i båda fallen vara ganska kort tid. Särskilt som vi redan är inne i en högkonjunktur och vi har varit det ett tag. Vill man ha ett riktigt resultat och inte enbart en kortsiktig konjunktureffekt så handlar det mycket om att skapa förutsättningar som kan leda till förbättringar i framtiden.
Grunden för Malmbergs åsikt är att utanförskapet snarare ökar något, på grund av befolkningsökningen, om den reguljära sysselsättningen ligger kvar på 80 procent. Att sysselsättningen skulle göra det de närmaste åren – enligt regeringens åsikt – är kanske en rimlig tolkning av citatet från finansplanen. Men att regeringen skulle ha en sådan åsikt låter ganska så suspekt, med tanke på att de i en tabell på samma sida (sidan 49) anger att sysselsättningen ökar varje år 2007 – 2009 för att sedan minska något 2010.
Sysselsättningen har en tendens att toppa just under sommarmånaderna, men siffran som nämns tycks vara säsongsrensad. Enligt Konjunkturinstitutet var den reguljära sysselsättningsgraden 79,9 procent i augusti (80,8 procent om säsongrensningen tas bort), vilket kan jämföras med prognosen för året som helhet; 79,3 procent. Prognoser för 2008 och 2009 är 80,3 procent respektive 81,0 procent, vilket tycks stämma överens med de sysselsättningsökningar som anges i finansplanen. Det är väl inte helt omöjligt att de prognoserna behöver revideras med tanke på den reguljära sysselsättningsgraden är något högre än vad det var tänkt.
Det lustiga är att finansplanen innehåller ett avsnitt (sidorna 47-48) som kan ses som en kommentar till det Malmberg skriver i sin debattartikel. Under rubriken Full sysselsättning och den ekonomiska politiken skriver de bland annat:
Full sysselsättning har under många år varit det övergripande målet för sysselsättningspolitiken. Trots detta har det inte preciserats vad full sysselsättning innebär i termer av sysselsättning, arbetslöshet och arbetskraftsdeltagande för olika grupper i samhället eller för politikens inriktning. Full sysselsättning har därför inte väglett och styrt politikens inriktning i tillräcklig omfattning. Tidvis har dock målet om full sysselsättning kompletterats med olika delmål, t.ex. det tidigare målet att 80 procent av den arbetsföra befolkningen i åldern 20-64 år skulle vara reguljärt sysselsatta. En nackdel med de kvantitativa delmålen var att det var svårt att bedöma om en eventuell måluppfyllelse berodde på ett gynnsamt konjunkturläge eller var resultatet av en framgångsrik politik. Dessa delmål beaktade inte heller om de uppfylldes till priset av ett ökat inflationstryck eller andra typer av ekonomiska obalanser. Erfarenheterna visar således att det finns problem med att kvantifiera mål för den ekonomiska politiken men också att det är mycket viktigt att målen formuleras på ett sådant sätt att de verkligen bidrar till full sysselsättning.
Sedan går de vidare med att diskutera utanförskapets orsaker; hysteresisffekter, skatter, arbetslöshets- och socialförsäkringar och lönestrukturen. Det kanske hade varit mer intressant om Bo Malmberg hade valt att diskutera regeringens politik utifrån det perspektivet i stället för att utgå från en undermålig tolkning av det regeringen skriver.
Har vi inte alla undrat vad Göran Persson gjorde i ett tidigare liv? Nej, förmodligen inte. Men för den stackare som ändå gjort det så har A Soviet Poster A Day svaret.
Malin på Vetenskapsnytt:
Det är sällan vetenskapsnyhetsrapportering får mig att skratta på morgonen, men tanken på att glutamat – samma glutamat som är ett av de vanligaste och viktigaste signalämnena i hjärnan – skulle klassas som nervgift gjorde mig ganska munter. Mina kollegor också. (Bättre det än att slita sitt hår)
Ni har väl hört talas om specialkursen som hon den där Madeleine skulle läsa. Ansvarig institution på Stockholms Universitet blev inte så glad när uppgifterna hamnade i media. Vilket föranledde ett mycket lustigt hot:
När Aftonbladet frågar Karin Påhlsson närmare om turerna kring det hela, blir hon närmast hotfull:
– Tänker du slå upp det här i Aftonbladet. Då ska jag hemsöka dig när jag dör.
Nu vet jag ju inte om Påhlsson har en akademisk tjänst – det verkar inte så – annars kanske man skulle kunna dra slutsatsen att parapsykologin slagit rot även på universitetet i huvudstaden.
Johannes Forssberg i Expressen:
Jag hade läst det i psykiatriutredningen och i flera socialstyrelserapporter.
Men det är en sak att läsa att ”vissa vårdgivare använder behandlingar som saknar vetenskaplig grund”. Det är en annan sak att träffa en sådan vårdgivare. En som psykologen Torbjörn Fjellström.
Socialstyrelsens torra prosa kan inte riktigt göra hans karaktär rättvisa.
Vi satt utanför radions Studio Ett (6/9). Skulle strax diskutera sexmissbruk, något Torbjörn behandlar människor för, något jag menar inte finns. Plötsligt fäster han en isande blick i mig; ”Jag ser ju att du håller på att gå SÖNDER, Johannes!… Du är en LITEN människa!… Du behöver ju HJÄLP!… Tror du ingen VET att du ägnar dig åt självsex på kvällarna?
Du är ju SJUK!”
Väl i sändning diagnosticerade Torbjörn mig (som han träffat i tre minuter) som sexmissbrukare, och påstod att tidig onani leder till heroinmissbruk.
När Peking för sex år sedan tilldelades nästa års OS så var min reaktion någonstans mellan ”det var väl inte så bra” och ”då kan man använda det som utpressning.” Det sistnämnda var överdrivet naivt, eftersom det inte lär hända. Någon vilja att driva sådana frågor finns inte hos IOC. Möjligtvis av samma anledning som FN:s råd för mänskliga rättigheter inte funkar som det ska. Och ett OS lämpas numera inte över på en annan arrangör i en handvändning i vilket fall som helst.
Det kanske till och med fått motsatt effekt, dagens debattartikel i SvD är inne på den linjen.
Påståendet att västvärldens påverkan genom OS kommer att leda till ett friare Kina och att journalisterna kommer att ges chansen att exponera brotten mot mänskliga rättigheter under OS har hittills långtifrån infriats.
Den kinesiska regimen använder redan nu OS som en ursäkt för allt stängare tag mot oliktänkande. Varken journalister eller andra kommer att tillåtas åka runt och rapportera fritt utan övervakning och sträng censur.
Det enda hopp dessa människor har är att vi tar vårt ansvar och visar att vi inte accepterar att den kinesiska regimen bröt sitt löfte.
Den 14 oktober kommer Fackelstafetten för mänskliga rättigheter i Kina till Stockholm.
Då har ni chansen att visa ert stöd för alla dem som förtycks i Kina och visa att de olympiska spelen och brott mot mänskliga rättigheter inte kan samexistera.
Utan att Internationella olympiska kommittén och Internationella samfundet kräver att regimen i Kina ska följa FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, samt att alla samvetsfångar friges, kommer OS att symbolisera en lögnernas olympiad. En skamfläck som blir svår att tvätta bort.
Fast en sak kunde kanske ha redigerats bort ur artikeln.
Internationella olympiska kommittén har ett ansvar, likväl som den hade ett ansvar när den tilldelade Nazityskland OS 1936. Varför då upprepa samma misstag?
För det första är det farligt nära Godwins lag, och för det andra är det svårt att påstå att det var Nazityskland som tilldelades OS. Nu för tiden är det sju år mellan det att arrangören utses och spelen hålls, på den tiden var det fem år. Berlin fick sommarversionen av 1936 års olympiska spel 1931, och det var som bekant innan nazisterna kom till makten. Man kunde förstås ha tagit ifrån dem spelen, men det är ju frågan om det var ett realistiskt alternativ när det väl var på dagordningen. För jag förmodar att det var på dagordningen på något vis, i Spanien var det tänkt att en Folkolympiad skulle hållas precis innan Berlin-OS. Men där kom inbördeskriget i vägen.
En underlig historia blev till en bisarr historia. Det fanns alltså massor med människor som inte ville något hellre än att ha iPhone direkt när den släpptes på marknaden. Andra kunde tänka sig att vänta till priset sänktes. Det är inte några större konstigheter på något håll.
Det lustiga inträffar när personer ur den förstnämnda gruppen tjurar över prissänkningen när den väl kommer. Ännu lite lustigare blir det när Apple beslutar att kompensera dem med en värdecheck. Och det bisarra stadiet uppnås när Apple stäms, på grund av prissänkningen, på 1 miljon dollar.
Hur tänkte du nu, Dongmei Li?
