Sänd mina rötter regn

The Cure – In Between Days

Popsicle – Undulate

• UNT: Hultsfred flyttar till Göteborg
  Ledare av Håkan Tribell
• IFAU: Höjd a-kassa minskar återgången i arbete – ett finländskt exempel
• Reason: Climate Change Confabs
  Carbon limits, technological breakthroughs, or both?

Förra veckan skrev jag om ett norskt förslag om att inte anställa vårdpersonal från fattiga länder. Tanken är att brain drain, när kvalificerad arbetskraft flyttar ut, är skadlig och att det därför är bättre om de stannar i sina hemländer. Jag nämnde ett par invändningar, bland annat att utbildningspremien ökar på grund av möjligheten att flytta. Idag tipsar Chris Dillow (ni bör läsa hans blogg, gör ni inte det så får ni skylla er själva) om en studie från IZA med titeln Brain Drain or Brain Gain? Micro Evidence from an African Success Story. Och det sexiga abstractet:

Does emigration really drain human capital accumulation in origin countries? This paper explores a unique household survey purposely designed and conducted to answer this specific question for the case of Cape Verde – the African country with the largest fraction of tertiary educated population living abroad, despite also having a fast-growing stock of human capital. Unlike previous literature, our tailored survey allows us to adjust existing inflated “brain drain” numbers for educational upgrading of emigrants after migration. We do so by combining our survey data on current, return and non-migrants with information from censuses of the destination countries. Our micro data also enables us to propose a novel, explicit test of “brain gain” arguments according to which the possibility of own future emigration positively impacts educational attainment in the origin country. Crucially, the innovative empirical strategy we propose hinges on the ideal characteristics of our survey, namely on full histories of migrants and on a new set of exclusion restrictions to control for unobserved heterogeneity of emigrants. Our results point to a very substantial impact of the “brain gain” channel on the educational attainment of those left behind. Alternative channels (namely remittances, family disruption, and general equilibrium effects at the local level) are also considered, but these do not seem to play an important role. Overall, we find that there may be substantial human capital gains from allowing free migration and encouraging return migration.

Jag har ingen röd tröja, så jag kan inte bära en sådan imorgon ens om jag skulle vilja. Men det känns ungefär lika intressant som ”Free Mojtaba and Arash Day”, där en hel drös med bloggare plötsligt upptäckte att det var dåligt ställt med yttrandefriheten i Iran. En snygg liten alibi-dag.

Därför håller jag med Freddi helt och hållet i det han skriver om röda tröjor för de burmesiska munkarnas sak.

Det finns mycket som bloggare och nätverk, ja som faktiskt varenda liten människa kan göra för att protestera, leva rövare och bilda opinion för något de tror på eller mot något de avskyr. Små band, rödfärgade kläder och sms-rosor känns däremot alltid främst som ett sätt att svära sig fri, blåsa upp sig själv som moraliskt högtstående och hitta ett sätt att ”visa sitt stöd” utan att faktiskt behöva bry sig eller engagera sig en längre stund än det tar att välja tröja i morgon bitti.

I en i övrigt fullständigt värdelös artikel hittades följande lustighet.

Tidskriften OEI:s avknoppning OEI editör, med sin estetiskt smala utgivning tycks vara på allas läppar. På kort tid har man etablerat sig som ett förlag att räkna med, pumpat ut en ansenlig mängd poesititlar och lyckats samla upp en ny generation poeter i en vital krets som i varierade konstellationer möts i diskussioner, happenings och på OEI:s tidskriftssidor.
– Deras marknadskritiska överbyggnad retar säkert många liberaler, som kanske inte heller riktigt förstår hur ideell och buren av personligt engagemang OEI är, säger Camilla Hammarström, som sedan slutet av 90-talet driver det lilla kvalitetsförlaget Lejd.
–Det ligger ett enormt arbete bakom.

Det påstås i artikeln, och det stämmer säkert, att i jämförelse med annan fiktiv litteratur så är poesins upplagor minimala. Och artikelförfattaren argumenterar inte mot utsagan att poesipubliken består av ”en snäv krets personer.” På något vis skulle det ändå vara ”många liberaler” som först och främst hittat till OEI, för att sedan reta sig på ”deras marknadskritiska överbyggnad.” Med många avses förmodligen ungefär två stycken. Resten struntar nog i vad OEI sysslar med.

Och då har jag inte ens tänkt kommentera det korkade påståendet att ”ett enormt arbete” på något vis skulle uppväga ett felaktigt resonemang.

Jag vet inte hur många gånger jag läst en rubrik till en nyhet om Finansinspektionen för att genast fundera på vad Feministiskt initiativ kan ha med saken att göra. ”FI granskar OMX”, till exempel. FI som FI. Och jag tror att jag även gjort den omvända kopplingen.

Här är en annan rubrik, ”EBM tar hjälp av rådgivare.” Det handlade visst om Ekobrottsmyndigheten, och inte det EBM som dök upp först i mitt huvud.

Reason: The 4 Boneheaded Biases of Stupid Voters
(And we’re all stupid voters.), av Bryan Caplan
• Economist: Is torture ever justified?
• Riksbanken: Vad har nationalekonomer lärt sig om penningpolitik under de senaste 50 åren?
  Tal av Lars E.O. Svensson

Dick Erixons inlägg där han kommenterar Economists artikel om terrorism, tortyr och mänskliga rättigheter förtjänar kanske en närmare utredning. Men nu funderar jag på en sak som upprepats till uttjatningens gräns de senaste åren, utan att det reflekteras över om det är en rimlig beskrivning.

Det Economist glömmer är att terroristerna har ett mål: förgöra västerlandets civilisation. Inte bara att spränga lite här och där, som ett förvuxet pojkstreck.

Vad tidningen visar är att man inte begriper att terrorismen är ett verktyg i ett ideologisk krig.

Jag har skrivit om det tidigare, utan något större gensvar. Så jag frågar rakt ut, är det bara jag som tycker att det är en alldeles för ytlig – för att inte säga felaktig – beskrivning av läget? Jag anser att de två meningarna motsäger varandra.

Årets Doing Business-rapport har publicerats. Sverige har inte förändrats så mycket jämfört med förra året. Eftersom siffrorna gäller för 2006 så får vi inte veta förrän nästa år om regeringsskiftet förändrat något. Hittills verkar inte så vara fallet.

• En kattutredning. En statlig utredning om katter. Det har jag sett fram emot sedan den där hästutredningen. För staten måste absolut ha en kattpolitik. Det är tur att en del politiker är på den goda sidan.
• Thomas Anderberg har skrivit en krönika i DN där han undrar varför Expressen visar sitt kulturprogram på Axess TV. Det är enligt Anderberg en ohelig allians mellan det kulturradikala och det kulturkonservativa. En anledning, som han struntar i, är att det inte finns så fantastiskt många alternativ. Dessutom undrar Anderberg över de där böckerna som Expressen ger ut, är det inte tråkigt och farligt nära en litteraturkanon? Det är det. Beror förmodligen på att kulturchef Svensson gillade Cecilia Wikströms förslag. Ibland är heliga allianser enbart önsketänkande.

Dagens stora politiska nyhet verkar vara att före detta ministern Sven-Erik Österberg har åkt en massa taxi. Fantastiskt intressant. Det blir det där citatet av Stig Hadenius igen.

Men det är klart att jakten på småskurkar inom politiken är ett problem. I svensk dagspress jagas politiker som påstås ha fuskat med traktamenten, ha för höga löner eller resa med taxi allt för mycket. Till viss del är givetvis detta bra, men som Bergstrand påpekar går granskningen ofta ut över den större och viktigare samhällsanalysen. Politikern som åker taxi för några tusen och därmed får stora rubriker blir sällan granskad då de det gäller det område han eller hon har ansvar för. Och här handlar det inte sällan om miljarder.

Orsaken är enkel. Det går ganska snabbt att få fram attester på krognotor och taxiresor medan det kan ta veckor eller månader att klargöra hur ett statsråd eller kommunalråd sköter sitt fögderi i stort. Följden blir ett allvarligt demokratiskt problem. Vi får politiker som blir skandaliserade på felaktiga grunder. Vi får journalister som belönas med priser trots att de gjort ett ganska enkelt jobb.

Men det handlade främst om tidningarna. Den statliga radion ligger uppenbarligen inte långt efter. En intressantare granskning hade varit att gå igenom Österbergs motioner från förra riksdagsåret. Men de var ganska intetsägande över lag. Socialdemokratiska förstås, och därmed inte så upplyftande, men det var nog också allt.

Det var i och för sig den där motionen om ”Riksrevisionens styrelses framställning angående den offentliga arbetsförmedlingen.” Jag vet inte om det är vanligt förekommande att Riksrevisionens granskningsrapporter kritiseras genom motioner i riksdagen. Det tycks mig som att det är en smått underlig ordning.

DN: Vigsel kan försvinna från kyrkan

Svenska kyrkan bör avstå från rätten att viga och nöja sig med att välsigna ett äktenskap. Om ingen kan gifta sig i kyrkan kommer kyrkan också från den heta frågan om homosexuella ska kunna gifta sig där.

Så resonerar flera motionärer som väckt frågan om kyrkans vigselrätt till kyrkomötet som öppnas i Uppsala på tisdag.

[...]

- Det går ju ändå åt det hållet, säger den äldste ledamoten av kyrkomötet, Urban Gibson. I sin motion skriver han att redan Luther i sin lilla bok om vigsel 1529 säger att den civilrättsliga delen av en vigsel ska ske på kyrktrappan medan bön, välsignelse och förmaningsord ska ske inne i kyrkan. För fem år sedan motionerade Urban Gibson vid kyrkomötet om samma sak.

[...]

Erna Arhag, moderat kyrkopolitiker sedan mer än trettio år, motionerar också om att Svenska kyrkan ska släppa rätten att viga.

- I dag finns två falanger som delar kyrkan, säger hon. En som vill att homosexuella par ska kunna vigas i kyrkan och en som menar att äktenskapet endast är mellan man och kvinna. Om vigselrätten förvinner slipper vi också den debatten.

Det som förvånade mig mest var uppgiften att 48 procent av de par som gifter sig gör det i Svenska kyrkan. Fast det är väl en missvisande siffra, eftersom det tillkommer en massa trossamfund som har vigselrätt.