Kan inte säga att jag blir särskilt upprörd av flaggor som eldas upp. Särskilt inte när det sker så här.
Jag är färgblind. Men inte SÅ färgblind.
[bild snodd från AP via den här artikeln]
Uppdatering:
Det kanske är Norrland de vänder sig mot. [via Stationsvakt]
Jonas Thente i DN:
Det oberoende amerikanska mätinstitutet Pew Research for the People & the Press meddelar i en undersökning att informationsexplosionen snarare har gjort amerikaner mindre informerade. Institutet har jämfört siffror från 1989 med aktuella dito och funnit att nutida medborgare – oavsett utbildning – kan mindre om inrikes- och utrikespolitik än de kunde för knappt tjugo år sedan. 1989 kunde 74 procent ange vicepresidentens namn, 2007 klarade 69 procent av det. 47 procent visste vad Rysslands president hette på den tiden – i dag är siffran nere på 36 procent.
Jag hade det på känn, och tack vare informationssamhället kunde jag bekräfta att det inte fanns någon president i Sovjetunionen 1989.
Han var inte dum, den där Saddam Hussein.
U.N. weapons inspectors stumbled upon evidence of Saddam Hussein’s elusive weapons of mass destruction: a vial of potentially lethal chemical gas that was stored in a U.N. shipping crate in Midtown Manhattan more than 10 years ago and forgotten, U.N. officials announced Thursday.
Experts from the U.N. Monitoring and Verification Commission — which is set to shut down its operations in the coming months– found a small sample of phosgene, a choking agent, as they prepared to archive more than 16 years of documents on Iraq’s weapons program. They said the gas, which was left by the agency’s predecessor, the U.N. Special Commission, is under seal and poses no threat to the public.
Under Olofssons tid har den gamla Ådalshögern blandats med en ny Stureplanscenter i en mix som i praktiken riktar sig mot centrala delar av välfärdsbygget.
Två doktorander från Uppsala skriver i SvD om övervakning och förhindrande av brott.
Den senaste tiden har flera kända politiker ställt krav på ökade möjligheter att använda kameraövervakning. Exempelvis har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu uttryckt det i flera sammanhang.
Förespråkarna låter påskina att övervakningskameror skulle vara ett effektivt sätt att göra gator och torg tryggare. Samtidigt saknas det helt hänvisning till forskning som stöder detta.
Några av världens främsta forskare på området brottsprevention (Sherman, Farrington, Welsh och MacKenzie) kom förra året ut med boken ”Evidence-Based Crime Prevention”. I denna bok redovisas slutsatser från 600 utvärderingar av brottsförebyggande åtgärder. Sju av studierna handlar om kameraövervakning på allmänna platser. I vissa studier ökade brottsligheten, i andra minskade den.
Författarna drar slutsatsen att det inte går att säga om kameraövervakning minskar brottslighet.
Det är väl gott så. Problemet är att Reepalu, tillsammans med Torkild Strandberg, också hänvisar till brottsutredning och upplevd trygghet. Och det är lite knepigare frågor.
Jag tror nog att ganska många som blivit utsatta för brott kan tänka sig ganska så långtgående åtgärder för att få fast gärningsmännen och också bestraffa dem. Det tycks också vara ganska så många som är beredda att lätta på beviskrav i omsorg om brottsoffren. Men det är frågan om sådan koncentration på offrens känslor är en bra princip i rättssamhälle. Inte minst för att det kräver att man utökar offerstatusen till anhöriga, för att inte fastna i den oönskade händelsen att mordoffer behandlas sämre än de offer som överlever de brott de utsätts för. Det riskerar att bli så att rättsväsendet kännetecknas mer av populism än principer, vilket också visas av att Reepalu och Strandberg hänvisar till en undersökning som säger att 90 procent vill ha ökad kameraövervakning.
Men då gällde det också tryggheten. Och det är inte en helt enkel fråga. Det är möjligt att vi känner oss trygga gentemot mer omedelbara hot i vår omgivning om vi sätter upp mer övervakningskameror. Men samtidigt öppnar det upp för en, vill jag påstå, större otrygghet i framtiden eftersom vi inte vilka som kan tänkas använda dem eller på vilket sätt. Det är inte sällan som politiker, och särskilt socialdemokratiska sådana, anklagar privata aktörer för att tänka kortsiktigt. Det är inte en missriktad anklagelse, men frågan är varför politiken ska ses som mer långsiktig. Ilmar Reepalus förslag om kameraövervakning är ett bevis för att de inte ser särskilt långt.
I helgen som var hade Sverigedemokraterna ett möte på en plats utanför Värnamo. Det har startats en lokal organisation av partiet och företrädare är Sven-Evert Gunnarsson som driver Seghalla, och där hölls också helgens möte. Man har ju sina åsikter om partiets ståndpunkter, och därför kan det ju vara lämpligt att diskutera dem. Att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Som socialdemokraten Carina Hägg säger i Vetlanda-Posten idag:
Vi ska möta argument mot argument.
Och i praktiken sker det genom att ta kontakt med de företag som har något samröre med Seghalla för att få dem att avbryta det. På något vis skulle det ha med ”att behöva stå till svars för sina argument” att göra. Jag vet inte hur.
Det är ju inte argumenten som Carina Hägg riktar in sig på, och det har heller aldrig varit det. I direkt anslutning till hennes påstående om att de ska möta argumenten säger hon
Vi gjorde det under andra världskriget och har gjort det sedan dess när det har behövts. Det finns en sådan stor fara med att låta Sverigedemokraterna bli för stora och det är så obehagligt att vi måste göra det framledes också.
Så det enda ”argumentet” är att Sverigedemokraterna är hemska, med hjälp av en halvkass nazireferens. Är det innebörden av den socialdemokratiska varianten att debattera med Sverigedemokraterna så kan de lika gärna lägga ner den debatten.
Relaterat:
Efterlysning: en bättre debatt
Ett fall och ingen lösning
Eftersom jag gillar både Övergivna platser (läs boken!) och Rostsverige så blev jag intresserad när jag hörde talas om detsannasverige. Fast jag blev lite fundersam. De bilder som de två förstnämnda presenterar ser jag som illustrationer av modernisering. Förstörelsen i den kreativa förstörelsen. Det är dessutom det som Jan Jörnmark vill förmedla:
Siten om Övergivna platser reflekterar mitt intresse för omvandling. Att i ord och bild kunna skriva om sådant som man själv är fascinerad av är en helt fantastiskt roligt, och om andra har utbyte av siten är det förstås desto roligare för mig.
Att besöka övergivna platser ger dessutom en nästan fysisk känsla för begreppet skapande förstörelse.
Men hos detsannasverige är det snarare tvärtom.
Välkommen på en upptäcksfärd genom vårt Sverige som det verkligen ser ut –det sanna Sverige! Trodde du kanske att moderniseringen är långt framskriden, att vi bor i ett helt, rent och väl underhållet land? Att livskraft och framtidshopp präglar Sverige? Att betong, smuts, rost, klotter och allmänt förfall är förbehållet en och annan förort till storstäderna? Då kan du bli tvungen att tänka om. För det är så här det ser ut. Vi ger dig den osminkade sanningen – följ med på en resa till landet du inte visste fanns!
Det är möjligt att mitt tänkande är alltför fast i den kreativa förstörelsen, för jag har svårt att se att det skulle finnas en nödvändig motsättning mellan modernisering, livskraft och framtidshopp å ena sidan och betong, smuts och allmänt förfall å den andra. För ska vi lägga ner resurser på att putsa upp det som knappt någon vill ha så blir det inte mycket över till framsteg. Och då har förfallet en tendens att dyka upp i vilket fall som helst.
Och det är svårt att inte finna indignationen tröttande.
Ganska så intressant rubrik på text-tv tidigare idag. Jag tänker då särskilt på underrubriken. Att alkoholförsäljning i butik ökar konsumtionen (”spritförsäljning” och ”supandet”, neutrala ordval?) må vara sant, men det innebär inte automatiskt att Systembolaget bör ha ett monopol. Även om forskarna själva ger sitt stöd så är det likväl en avvägning som måste göras där de inte är några auktoriteter. Jag må vara partisk, men det tycks mig som att ekonomers policybedömningar möts med mer skepticism jämfört med andra samhällsvetare.
Artikeln i sig innehåller en del intressanta saker den också. Om Systembolagets monopol avskaffas och försäljningen i stället sker i licensierade butiker eller i matbutiker så kommer den totala konsumtionen öka med 14 respektive 29 procent. Och det är ändå konservativa bedömningar.
Nu är det ju den där frågan om det är en rimlig uppskattning. Jag kan väl inte låta bli att tycka att det är ganska stora konsumtionsökningar som ska till, givet att ungefär hälften av all alkohol som konsumeras idag kommer från Systembolaget.
Här finns rapporten, för den som önskar läsa. Jag kollade igenom den lite för att se hur de kommer fram till ökningen av konsumtionen, och det flyger siffror från höger och vänster (eller ibland ur tomma intet) så det var lite svårt att få grepp om beräkningarna.
De ökade öppettiderna som de antar, 10 timmar per vecka, är särskilt intressanta. Först och främst utgår de från öppettider nu som inte är de som föreligger på systemet här i Vetlanda (de öppettiderna kallas dessutom för de mest vanligt förekommande tidigare i rapporten). De utgår från en öppettid på 47 timmar per vecka (10-18 på vardagar utom fredag (10-20) och 10-15 på lördagar) och sedan lyckas de hitta ytterligare 10 timmars öppettid. Först genom att lägga till fem timmars öppettid på lördagar och sedan ytterligare en timma per vardag. Realismen bakom det antagandet tål att funderas på.
En skattning av reklamens påverkan på konsumtionen bygger på ett resonemang om att ett avskaffande av monopolet leder till ökad annonsering i radio och press. Med tanke på att alkoholreklam i radio är förbjudet så kan man väl fundera på det också. Alkoholreklam i tv är visserligen förbjudet det också, men tv-kanalerna som sänder via London visar ju sådan reklam. Rapporten spekulerar i att staten ska slopa förbudet. Jag förmodar att det gäller även radio. Frågan är i vilken mån en sådan reform, om den nu är sannolik, ska hänföras till ett avskaffande av Systembolagets monopol. Någon uppskattning av hur reklammarknaden kommer se ut om monopolet behålls görs inte, i stället nämner de en siffra som gäller om monopolet avskaffas och kallar siffran för konservativ.
Det finns nog mer i den där rapporten att fundera över. Kanske tar jag mig tid och tar reda på hur man hamnar i slutresultaten med hjälp av alla siffror som flyger omkring.
Jag måste säga att Göran Rosenbergs krönika om ateism och religion är sällsynt fånig. Sammanfattning: ateism är också det en tro, och alla är religiösa.
Enligt Dawkins kan allting i tillvaron förklaras av fysikens lagar. Fysikens lagar förklarar nämligen kemins lagar, som förklarar dna, som förklarar evolutionen, som förklarar människan. Enligt både Dawkins och Hitchens skulle världen dessutom sett bättre ut om inte religionen hade funnits.
Jag antar att de flesta ateister delar deras uppfattningar.
Jag fruktar att de flesta ateister inte är medvetna om att dessa uppfattningar bygger på tro och inte på vetande.
Och så följer en historia om att vi inte vet hur världen kom till. Man kanske kunde förvänta sig en liten hint om att det centrala är hur definierar vetande och kunskap. Kanske en diskussion om skillnaden mellan vad vi vet nu (oavsett hur det definieras) och vad vi kan veta i framtiden. Problemet är att om ingen, eller åtminstone få, ateister menar att veta innebär att det inte finns något som helst tvivel så kanske det är läge att reda ut vilken betydelse det får om man ger det en lösare definition. Som till exempel att man kan sägas veta om det inte finns något rimligt tvivel.
Det öppnar också upp för frågan vilken rimlighet det finns bakom guds existens. Jag tror nog att de flesta ateister skulle säga att en sådan existens är ganska orimlig. Richard Dawkins uttrycker det som att det är ”nästan säkert” att det inte finns någon gud. Och det är ett problem för Rosenberg att även om en ateist medger att ateismen bygger på en tro så medför det inte att den är att jämställa med diverse teistiska läror. Ateismen kan vara mycket trolig samtidigt som teismen är mycket otrolig.
Det lyfter också upp den grundläggande frågan att det nog inte är tron i sig som är problemet, utan vad man tror på. Det finns de som, under frågan om ateismen är en religion, påpekar att albino inte är en solbränna. Betydelsen är att teism kan definieras som att ”tro att det finns en gud”, och att ateism då blir att ”inte tro att det finns en gud.” Till skillnad från att ”tro att det inte finns en gud.” Ja, jag tror ni hängde med där.
Nu anser Rosenberg ändå att ateismen är en religion genom att definiera religion så brett att det inte går att undvika den. Jag vet inte vad nyttan med det är. Vanligtvis brukar väl betydelsen av religion innebära en hänvisning till något övernaturligt eller någon sorts gudomlighet, och det är väl just det som ateismen vänder sig mot. Inte begreppet religion som sådant, utan dess innebörd.
Så vad menas med religion? I sista hand, tror jag, varje slags trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening. En sådan trosföreställning lever vi alla i, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa lever i verkligheten ”som den är”, utan i sina mer eller mindre välgrundade föreställningar om den.
Med ateismen som sekulär religion har jag inga problem. Med ateismen som ”förnuft” och ”vetenskap” har jag samma problem som med alla andra religioner som i namn av sina särskilda gudar tror sig veta hur allting hänger ihop och hur allting bör vara organiserat och som i sina fundamentalistiska avarter har visat sig kunna inrätta de mest gudlösa helveten på jorden.
Men det låter mycket besynnerligt. Hur går det att skilja tron på att ”veta hur allting hänger ihop och hur allting bör vara organiserat” från ”varje slags trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening”? Det tycks mig vara två formuleringar av samma sak. Men eftersom Rosenberg kontrasterar det sistnämnda mot den sekulära religionen får man väl anta att det sekulära ligger på en högre nivå som inte ska jämställas med helt vanliga trosföreställningar om verkligheten. Det hela är inte direkt klart och tydligt.
De där massförstörelsevapnen som det hävdades att Saddam Hussein hade buntvis av har fortfarande, fyra år efter invasionen, inte hittats. Och sambandet mellan Saddam och al-Qaeda är det väl också lite sisådär med. Det hindrar förstås inte Dick Erixon från att påstå att DN:s ledarredaktion ägnar sig åt historieförfalskning
DN hänvisar till det Bush den äldre sa 1992 om varför man i det första Irakkriget inte gick in och störtade Saddam Hussein. Det skulle leda till kaos. Problemet med Dagens Nyheters analys är att man inte tagit in vad som hänt efter 1992: det fakutm att Saddam Hussein brutit mot sjutton (17) FN-resolutioner och enligt världens främsta underrättelsetjänster (såväl franska, ryska som brittiska och amerikanska) hade byggt upp sin vapenkapacitet på nytt.
Till det ska lägga den höjda risk i säkerhetspolitiken som framväxten av islamistisk fundamentalism innebar efter 11 september 2001 och det faktum att ledande terrorister efter talibanernas fall i Afghanistan sökt skydd hos Saddam Hussein, exempelvis Abu Musab al-Zarqawi (källa BBC).
Världsläget var alltså helt förändrat 2003 jämfört med 1992. Men Dagens Nyheter ägnar sig åt historieförfalskning och raderar denna händelsutveckling. Den har inte hänt! Lika lite som att Saddam Hussein stod i ledningen för en fruktansvärd mördarregim.
Ja, det är ju förstås inte BBC som är den ursprungliga källan till påståendet att al-Zarqawi sökte skydd hos Saddam. BBC hänvisar, i samma artikel, till Colin Powell. Ni vet han som var USA:s utrikesminister och försökte övertyga världen om att ett krig mot Irak var rätt och riktigt. Senare analyser visar att det inte är säkert att det fanns något samröre mellan al-Zarqawi och Saddam Hussein.
Att Erixon hänvisar till underrättelserapporter om massförstörelsevapen är inte förvånande direkt. Men att den sorgliga människan påstår att det är historieförfalskning när DN inte nämner de vapen som trots allt aldrig hittades, det är mer än lovligt magstarkt. Den som är närmast att förfalska historien är ingen annan än Dick Erixon.
Jag undrar om inte DN:s ledarredaktion gör sitt bästa för att misskreditera en mer liberal narkotikapolitik. Den här ledaren måste ha skrivits under inflytande av någon otillåten substans. Och märk hur fel det gick.
Eran George W Bush går mot sitt slut och därmed även det nyliberala-konservativa inflytandet. Hans kolossala felbedömningar, rigida ideologiska hållning och politiska kompromisslöshet har fått USA:s väljare att längta efter något annat.
De konservativa får förstås tala för sig själva, jag ska försöka komma på något liberalt som han gjort. Han sänkte förstås skatten. Men höjde utgifterna. Så egentligen sänkte han inte skatterna utan han flyttade dem till framtiden.
Jag kan inte komma på så mycket. De sociala bitarna skriver Blogge om, det går inte att hitta någon rigid ideologisk och nyliberal hållning där. Den ekonomiska biten? Tja, är man någorlunda intresserad av ämnet så kanske man noterade hur mycket stryk Tom DeLay fick när han påstod att det inte fanns så mycket från den federala budgeten att karva bort efter 11 år av republikanskt styre i kongressen. Det är möjligt att det republikanska kontraktet hade potential, men det är svårt att se att det skulle fått någon effekt i rätt riktning. Som det beskrevs hos Reason:
It’s like joining a book club dedicated to reading the classics, then spending all your time sipping mojitos and watching Entourage.
Om nu republikanerna gick till val med budskapet att sänka skatter och att staten ska ha en minskad roll så kan deras förlust lika väl bero på att väljarna inte trodde på dem. Och det på goda grunder, utvecklingen de senaste tio åren har varit den motsatta.
