Att styra och inte styra inom kulturpolitiken
Jag brukar väl inte bli överförtjust direkt när folkpartisten Cecilia Wikström debatterar kulturpolitik. Och hennes artikel i DN är inte bättre än det har varit tidigare.
Regeringen har ett förslag om att sänka arbetsgivaravgifterna för vissa tjänsteföretag, och Wikström vill att förslaget även ska gälla kultursektorn. Hon anger fyra argument för att göra så, men jag lyckas inte bli övertygad av någon av argumenten. De tre sista, tänk på språket, tänk på kulturen och tänk på barnen, är argument för att man ska ha statligt kulturstöd över huvud taget och säger inte så mycket om hur stödet ska vara utformat i praktiken. Det första, att arbetslinjen ska gälla alla samhällsektorer och att jobbsatsningar därför inte ska utesluta kulturen, är inte helt klockren när det från början gäller ett förslag som enbart ska gälla vissa tjänsteföretag. Dessutom är Wikströms argument inte helt konsistenta, som jag påpekade i samband med folkpartiets kulturpolitiska program så är de ändå beredda att ge kulturen en särställning. Jag nämnde också den gången att de påstår att kulturen är ”till sitt väsen icke-instrumentell och utgör ett mål i sig själv” samtidigt som de ger de ett instrumentellt värde, vilket Wikström gör även nu. Bland annat hänvisas det till Richard Florida, och det är väl ingen självklarhet direkt att det är något som man bör göra.
Det finns även ett par andra saker som kan vara värt att kommentera.
Den som har mest makt över kulturen i Sverige är varken kulturministern eller chefen för Kulturrådet – utan finansministern. Det är Anders Borg som bestämmer över den statliga kulturbudgeten och därmed eventuella förstärkningar av kulturlivets vitalitet.
Han har visat motsvarande maktambitioner när det gäller andra fackområden som försvaret och miljö- och eneripolitiken.
Nu undantas hela kultursektorn i det förslag till skatterabatt som han vill införa för tjänstesektorn.
Nu ser jag ju visserligen inte på vilket vis den sista meningen indikerar att han visar maktambitioner på andra fackområden. Jag vet inte heller vad hon syftar på när det gäller miljö- och energipolitiken, men när det gällde försvarsutgifterna sa nämnde han vad jag vet enbart en siffra och inte hur besparingarna skulle gå till. Men är det ens konstigt att finansministern har synpunkter på fackdepartementens budgetar? Tycker jag inte. För tio år sedan ungefär infördes den så kallade rambeslutsmodellen i riksdagens budgetarbete. Man ser till hela budgeten som en helhet, i stället för att det röstas om olika delar, och dessutom sätts det först upp ett budgettak och sedan får varje utgiftsområde en ekonomisk ram att hålla sig inom. Det vore underligt om Anders Borg inte hade synpunkter på de olika utgiftsområdena, sedan kan man förstås diskutera hur pass specifik han ska vara men jag har inte sett något om att hans synpunkter skulle vara för ingående. Snarare kan det vara så att han inte inkluderat kultursektorn i förslaget för att det skulle vara för mycket styrning från finansdepartementet. Det ligger ganska nära till hands att kostnaderna för förslaget hade belastat just kulturbudgeten och att kulturdepartementet därför hade fått minska anslagen på något annat håll. Finns det invändningar mot en sådan budgetlösning kan man alltid komma dragandes med Cecilia Wikströms egna argument om att förslaget gynnar språket, barnen och kulturen.
Arbetsgivaravgifterna är en av de mest jobbhämmande skatterna. Nationalekonomerna Jan Herin, Ulf Jakobsson, och Anders Rydeman har i rapporten ”Ge de arbetslösa en chans” (2006) uppskattat att en halvering av arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektorn skulle skapa 150.000 nya jobb i Sverige.
En applicering av deras beräkning på kultursektorn, som omfattar cirka 85.000 personer, leder till slutsatsen att en liknande skatterabatt för kulturen skulle kunna innebära upp till 2.500 nya jobb.
Rapporten hon hänvisar till finns i pdf-format här. Det kan ju påpekas att 150 000 nya jobb gällde en halvering av arbetsgivaravgiften för alla, inte enbart inom tjänstesektorn. Jag skulle gärna vilja ha argument för att en sänkning skulle få samma effekt inom varje sektor, tillverkning och tjänster, så att man också kan se att antalet jobb inom kulturen skulle bli proportionellt lika många som i ekonomin som helhet. Dessutom, även om regeringen föreslår en större minskning av arbetsgivaravgifterna än en halvering, så ingår också sänkningen av socialförsäkringen i beräkningen och jag har inte hittat något uppskattningen av vad som påverkar sysselsättningen mest. Det vore mer relevant att se vilken effekt regeringens förslag beräknas ha på sysselsättningen, men av försiktighetsskäl rapporteras inga sådan siffror.
