Sänd mina rötter regn

Idédebatt tillhör inte vanligheterna i den svenska politiken, möjligtvis på grund av att politiken är så centrerad kring de olika partierna. Får man tro Kajsa Borgnäs så ska det bedrivas idédebatt i Almedalen, jag ställer till mig tveksam till det. Men visst, om någon av Almedals-besökarna upptäcker idédebatt så kan ni väl ta fast den och visa upp. Och då menar jag inte något som kan beskrivas som att det slåss om definitioner, och att begrepp tagits som gisslan eller lagts beslag på. Det indikerar snarare en frånvaro av debatt.

Det saknas alltså inte tillfällen att märka ord efter att ha läst Borgnäs artikel, men skrapar man bort ytan så finns det en del intressanta saker. Hon vill ha en helt ny, och röd, individualism som skiljer sig från den individualism som borgerligheten begagnar sig av.

Om socialdemokratin har en enda uppgift så är det att genom jämlikhet och jämställdhet frigöra individen, varje individ, oavsett plånbok, födelseplats eller kön. Att utjämna ekonomisk, social, kulturell standard mellan människor är ett sätt, det enda sättet, att skapa fria individer. Välfärdssamhället syftar till att genom sociala rättigheter skapa individer som är så starka och oberoende att de är fria att forma sina egna liv. Där de borgerliga företrädarna ser valfrihetssamhället som både mål och som medel för dem med resurser, ser vi socialdemokrater friheten som mål, det jämlika samhället som medel. Borgerligheten misstolkar frihetsbegreppet som frånvaron av jämlikhetssträvande institutioner. Det är fel. Klassamhället kan, per definition, aldrig vara ett frihetens samhälle. Klassamhället är valfrihetens samhälle och valfrihetens samhälle är ett klassamhälle – där vissa kan välja, andra kan det inte. Den socialdemokratiska välfärdsstaten tillgodoser i stället individens behov av gemenskap samtidigt med kollektivets behov av system för individuella utvecklingsmöjligheter, oavsett bakgrund. Det är ett samhälle för fria individer.

Det är väl i och för sig underligt att socialdemokraterna ska anförtros detta. Man kan väl säga att socialdemokratin ganska länge förde en politik i sådan riktning, vilket inte var smärtfritt på något vis, och att det inte behövts alltför mycket av borgerlig politik för att göra ett föregångsland till ett lagomland, enligt Borgnäs utsago. Det samhälle som socialdemokraterna ska ha skapat tycks vara väldigt skört på det viset. Och man kan ju fundera på hur pass mycket friare de svenska kvinnorna blev, förra gången ett socialdemokratiskt moderniseringsprojekt sattes igång. Jag har svårt att se på vilket vis det skulle vara bättre att vara instängd i den offentliga sektorn, jämfört med att vara instängd i hemmet. Samma instängning och samma sysslor, det var inte mycket frihet som kom ur den tänkta gemenskapen.

Som liberal, eller åtminstone nyliberal, blir man ibland anklagad för att se individer som både atomer och öar. Det är en felaktig anklagelse i sig, ett argument kommer snart, men jag skulle säga att det är mer lämpligt att använda sig av sådana beskrivningar i anslutning till det frihetsbegrepp som Borgnäs för fram. Vad som eftersöks är att individen ska bli befriad från sitt sociala sammanhang, friheten definieras som oberoende eller autonomi.^[1] Det paradoxala är att det samtidigt talas om en gemenskap, men då självklart en gemenskap som inte är befläckad av en ekonomisk ordning som sätter individen i bojor. Man kan förstås ifrågasätta hur ett sådant samhälle skulle se ut i praktiken, men vad som åtminstone borde stå klart är att det inte är en liten uppgift att omforma samhället i den riktningen.

Någonstans här kan man ju också fundera över om inte individualism kanske har en vidare mening utöver det att det är just individen som ska frigöras. Den liberala varianten brukar till exempel ha svårt för sådant som kollektiv skuld. Det bygger i sin tur på att även sociala fenomen ska förklaras ur ett individualistiskt perspektiv, just det är det primära. Interagerande individer är det enda sättet att förklara vad som händer i samhället, inte den kollektivism där samhället är oberoende av individerna. Av just det skälet är det också felaktigt att hävda att individualismen är atomistisk, eftersom den syftar till, och kan, förklara vår omgivning.

De av er som läst och förstått Friedrich Hayek blir nog inte helt förvånade när jag meddelar att han kallade den individualism som Borgnäs förespråkar för falsk individualism. Den individualism han själv stod för angav att kunskap måste vara individuell, människan är begränsat rationell. Till skillnad från den falska där det inte finns några begränsningar inför vad människan är kapabel till. Inte alls ojämförbart med intelligent design anser den att samhällen kan skapas, med Kajsa Borgnäs ord:

Men eftersom vi skapat detta samhälle kan vi också skapa ett annat samhälle.

Det finns ingen människa på denna jord som är kapabel till något sådant. Den sortens social ingenjörskonst som Borgnäs eftersträvar har aldrig lett till något annat än ”kollektiv medelmåttighet”, i bästa fall. Visserligen gör den det enkelt för sig, genom sin vilja att rikta in samhället mot ett enda mål (”jämlikhet och jämställdhet”) och då blir förstås alternativen en fiende. Därför är det inte alls förvånansvärt att Borgnäs ogillar det valfrihetssamhälle hon tillskriver borgerligheten. Men ett samhälle där individerna inte har några som helst begränsningar, där samhällen kan skapas, finns det ingen nytta med valfrihet. För den behövs när vi inte vet hur samhället ska utvecklas, när det ständigt finns ny kunskap att upptäcka och konkurrens är en upptäcksfärd. Dessutom är det väl heller inte helt otänkbart att just valfrihet är en av demokratins grundstenar, och inte något som bör kastas bort i första taget. Som Hayek påpekar tycks den falska individualismen alltid hamna i socialism och kollektivism.

Nåväl, jag tror ändå inte att det är en väg som socialdemokratin kommer att gå. Och jag har ingen aning om Kajsa Borgnäs skulle ge sitt stöd till alla implikationer som hennes idéer har. Men idédebatt handlar väl också om att följa en idé till sitt slut och sätta in dem i sitt sammanhang.

1. Jag har inte läst den, men den här boken verkar vara inne på samma spår. Den handlar förstås inte om Borgnäs artikel, utan om det som kallas för den svenska modellen. ↩

This entry was posted on tisdag, juli 10th, 2007 at 02.17 and is filed under Politik & Samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.