Om fonder och jämförelser
Olle Rossander har precis gett ut en bok, Det kidnappade kapitalet, som han idag marknadsför på SvD:s debattsida.
De ”gammeldags” ägarna – de som satsade och riskerade egna pengar ersätts av den nya generationen kapitalister – de som satsar och riskerar andras pengar.
Allt fler av världens storföretag saknar i dag starka kontrollägare. I stället ägs bolagen av fonder som har några enstaka procent av aktierna.
De som styr fonderna, och därmed de stora börsbolagen, är tjänstemän, fonddirektörer utan eget ägande.
Till skillnad från ”äkta” ägare som riskerar sin privata förmögenhet, riskerar dessa tjänstemän på sin höjd sin bonus. Sköter de sig väl, kan de ofta bygga upp en rejäl privat förmögenhet med hjälp av svindlande löner, bonusprogram och aktietilldelningar.
Sköter de sig mindre väl blir de ofta väl omhändertagna och likafullt förmögna.
Det är väl ingen nyhet direkt, jag har själv berört det här på bloggen en gång. Då pekade jag på att just skyddet för investerare är det område som Sverige klarade sig sämst inom i Doing Business. Fast sedan dess har Sverige ryckt upp sig, kan inte säga att jag vet på vilket sätt, men det finns mer att göra.
Jag nämnde också Anne-Marie Pålssons artikel i Ekonomisk Debatt:
Det moderna publika företaget kännetecknas ofta av att ha ett betydande inslag av institutionella ägare. Av dessa kan särskilt nämnas fondbolagen som genom fondformens starka attraktion på spararna vuxit snabbt. Denna ägarstruktur – fondbolagen har via fondlagen tilldelats ägaransvaret – är knappast ändamålsenlig ur ett strikt ägarstyrningsperspektiv. Den riskerar att leda till att rösträtten inte utövas alls med försämrad övervakning av företagen som följd, alternativt till att fondbolagen utövar sitt ägaransvar men gör det i sina ägares intressen. Syftet med uppsatsen är därför att visa hur den rådande fondlagen påverkar fondbolagens drivkrafter att utöva ägaransvar för det kapital de förvaltar, samt att diskutera hur förändringar i denna lag kan stärka kontrollen och övervakningen av de publika företagen.
Det var en sak som jag särskilt reagerade på när jag läste Rossanders artikel. Han är ekonomijournalist, vilket gjorde att följande förvånade mig.
Fondkapitalismen omfattar redan gigantiska belopp. Bara världens tio största pensionsfonder förvaltar i dag ett kapital som motsvarar tio gånger Sveriges samlade BNP.
En enstaka vd kan hantera ägarkapital som motsvarar hela länders samlade BNP.
En ”oj, vad otäckt mycket!”-jämförelse som är direkt felaktig. Det har jag också skrivit om en gång tidigare, i början av min karriär som bloggare. Den gången var det en ekonom från Cambridge, Noreena Hertz, som jämförde företags omsättningar med länders bruttonationalprodukt. Problemet är att BNP beräknas för en viss tidsperiod, vanligtvis ett år, och man tar endast med den varu- och tjänsteproduktion som skett under den aktuella tidsperioden. Men inte hela värdet av det som producerats, utan endast förädlingsvärdet. Några sådana korrigeringar görs inte när det gäller företags omsättningar, och det kapital som fondbolag förvaltar har dessutom allt som oftast stått under tillväxt ett flertal år. Därför går det inte rakt av att jämföra BNP med varken fondkapital eller omsättning.
februari 4th, 2010 at 10.03
[...] ointressant. En sparandeform med full rösträtt låter bättre för ägandestyrningen än det institutionella ägandet, men jag undrar om det verkligen gör så mycket i verkligheten. Obligatorisk flytträtt tror jag [...]