Sänd mina rötter regn

Det är inte alltid man får sina förväntningar uppfyllda, men idag fick jag det. Det berodde i och för sig på att mina förväntningar på Folkpartiets kulturpolitiska program var lågt ställda. Särskilt som det var Cecilia Wikström som var ansvarig, det var ju hon som kom med förslaget om en litteraturkanon förra året. Det var ingen bra idé då, och det är inte heller någon bra idé nu när det letat sig in programmet.

Rent allmänt känns det som att lägger en rad förslag som antas vara liberala för att Folkpartiet står bakom dem och för att programmet har underrubriken ”en liberal framtidsvision för framtiden”. Nåväl, jag har inte för avsikt att plåga er med en genomgång av förslagen, men det finns en del att fundera på lite extra. Som till exempel det här:

Alltför ofta betraktas kulturen som en sektor vid sidan om allt annat, istället för att inkluderas i arbetsliv och samhällsutveckling. Samhället går därmed miste om mycket av vad kulturen kan erbjuda, inom såväl offentlig planering som näringsliv och organisationer. Samhället går genom ett sådant sätt att se också miste om den tillväxt som ett rikt och rörligt kulturliv för med sig.

Det låter ganska snyggt, men det passar inget vidare bra ihop med ett politiskt program där just kulturen ses som en alldeles särskild sektor. I stycket innan citatet skriver de att

Bibliotek, museer och teatrar är grundläggande institutioner och ska därför ha ett starkt offentligt stöd. Lika viktigt är att fria kulturorganisationer får möjlighet att utvecklas. Den kulturella infrastrukturen ska vara stark och bärkraftig i hela landet.

Jag hoppas verkligen inte att ”arbetsliv och samhällsutveckling” i övrigt ska ges samma stöd som de är beredda att ge kultursektorn. Eller för den delen, det ska bli intressant att se när Folkpartiet yrkar för att de pekpinnar som inte ska finnas inom kulturpolitiken också ska försvinna inom, säg, folkhälsopolitiken.

Nåja, man ska nog inte förvänta sig alltför mycket av bortslängda pekpinnar. Det kulturpolitiska programmet innehåller följande tre meningar, som på något vis ska passas ihop.

Varje kulturinstitution måste få styra sin verksamhet och skapa sin framtid utan pekpinnar från staten. [Sida 6]

Skolan är den viktigaste kulturinsitutionen. [Rubrik, sida 7]

Sverige bör återinföra en litteraturkanon – en litteraturlista för skolan. [Sida 7]

Det måste vara mig det är fel på, för jag får absolut inte det att gå ihop. Å andra sidan tror de säkert att det följande också är begripligt:

Frihetstanken är djupt förankrad i den liberala själen. För att fortsätta forma demokratin krävs ett levande offentligt samtal. Kultur i form av konst, litteratur och teater är ofta det som ger stoff, kunskap och inspiration till detta samtal. Att kulturlivet står fritt från ingripanden och begränsningar möjliggör det levande offentliga samtalet. Få områden lämpar sig så illa för reglementeringar som kulturen. Alla försök att snäva in kulturen, vars inneboende kraft finns just i att vara fri, dynamisk och ifrågasättande, måste avvärjas. Kulturpolitiken får inte reduceras till ett verktyg för att lösa andra problem i samhället. Kulturen får inte reduceras till att bli ett instrument för exempelvis turism eller förbättrad folkhälsa, även om det givetvis är positivt att kulturellt skapande leder till dessa goda resultat, utan den är till sitt väsen icke-instrumentell och utgör ett mål i sig själv.

Jag hade nog velat se en närmare koppling mellan kulturen och individen, utan att gå över det där med att ”forma demokratin” och ”offentliga samtal”. Man vet liksom inte vad som händer på vägen, det behöver inte vara något liberalt som kommer ut. Särskilt som de, efter att ha gett kulturen ett instrumentellt värde, påstår att kulturen är icke-instrumentell ”till sitt väsen” och ett mål i sig självt. Så låt oss alltså strunta i om kulturen formar demokratin genom att ge stoff, kunskap och inspiration till det offentliga samtalet, det är ändå bara en positiv bonus.^[1] Låt oss också strunta i att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kombinera liberalismen med åsikten att kulturen har ett egenvärde. Men det är förstås enbart en petitess.

1. Och tidigare i programmet sägs det, och som citerats ovan, att kultur har mycket att erbjuda arbetslivet och samhällsutvecklingen. Ett rikt kulturliv, som på ett annat ställe påstås vara ett mål i sig självt, ska bidra till tillväxten. ↩

This entry was posted on torsdag, juni 21st, 2007 at 00.17 and is filed under Politik & Samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.