Sänd mina rötter regn

Ulrika Kärnborg i DN:

Men USA är inte så homogent som det ser ut på ytan – eller som den amerikanska pressen ibland vill få oss att tro.

Eller den svenska pressen, för den delen. Om vi nu ska uttala oss om något sådant som homogent.

Artikeln handlar om en ateistisk våg i USA. Som visas av att några böcker om ateism, kanske snarare mot religion, har blivit försäljningssuccéer. En av böckerna är Christopher Hitchens God Is Not Great, den recenserades i Financial Times förra veckan och recensenten var inte så begeistrad

If that sort of intellectual and moral shabbiness is to your taste, this book should be too.

Hitchens använder Karl Poppers idé om att vetenskap ska vara falsifierbar, samtidigt som han själv använder sig av det Popper skulle kalla för ad hoc-förklaringar för att få sin tes att religionen förgiftar allt att hålla. Martin Luther King Jr. gjorde en hel del gott, men det är för att han egentligen inte var religiös och därmed inte förgiftad.

Det tycks mig, utan att ha läst boken, som Hitchens också begår ett logiskt fel. Religionen förgiftar allt, men av det går det inte dra slutsatsen att allt som är förgiftat är det av religionen. Stalinismen och andra totalitära ismer tar sig, enligt Hitchens, religiösa skepnader även om de inte har religionen som grund. Det ligger väl närmare till hands att de totalitära ideologierna, liksom religionen, vänt sig mot det som bland annat Popper kallat för det öppna samhället. Frågan ”vem ska styra samhället?” har besvarats med proletariatet, den ariska rasen eller religionen utan att reflektera över att frågan kan vara felställd. Och därmed har man velat stänga in samhället i en enda idé. Frågan i så fall är om religionen måste ta den vägen, om den inte kan hållas som en privatsak, och jag hoppas att Hitchens försöker besvara den frågan.

Uppdatering:
Läs också det här hos Louise, All religiositet är ondska?

Erik Svansbo har frågat Niklas Frykman varför det ska finnas en kulturpolitik, och Niklas har svarat på sin blogg. Frågan har lite olika dimensioner, där den som Niklas berör är ganska ointressant. Är man socialliberal är det ganska så stor sannolikhet att man kommer med samma argument på kulturområdet som man för fram på andra håll. Det är ingen kritik mot Niklas, utan snarare kritik mot den som ställer frågan. En mer intressant fråga är på vilket vis dagens kulturpolitik är rimlig även utifrån ett socialliberalt perspektiv. På kulturområdet, liksom inom den övriga politiken, tycks Folkpartiet vara mer inriktat på att förvalta den politik som socialdemokraterna fört utan att vara beredda att ta ställning till om det är förenligt med någon sorts liberalism.

En annan dimension är, som rubriken antyder, om det över huvud taget är möjligt att undvika kulturpolitik. Det har påpekats här förut, att även om vi gick och avskaffade kulturdepartementet så skulle vi fortfarande ha kvar ganska mycket av kulturpolitik. Upphovsrätten är något som liberaler väldigt sällan ifrågasätter, underligt nog, och något som inte skiljer sig särskilt mycket från den vanliga kulturpolitiken. Även sådant som skattelagstiftning och arbetsmarknadspolitik kommer förstås också påverka kulturen. Tar vi för en stund på oss den nyliberala hatten och tänker oss en politik som är legitim så kan vi kanske dra slutsatsen att den kultur, i vid bemärkelse, som följer också är legitim. Men inte mycket mer än så, vi kan inte säga att den är bra eller önskvärd ur ett mer estetiskt perspektiv. Det innebär inte att något bör korrigeras med hjälp av lagstiftning, utan att man kan ha synpunkter på saker och ting som sker i det civila samhället.

För övrigt, när jag letade upp mitt gamla inlägg så upptäckte jag att Rasmus Fleischer valt en liknande rubrik, ”Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken”, till ett inlägg som han skrev då. Och att det kan vara värt att påminna om hans artikel i förra numret av Neo.

Kanske dockhussåpa, från den här debattartikeln. Men jag tror att emofjortis är dagens ord, kan appliceras på t.ex. författare.

Jag har inte haft så mycket gott att säga om Captus tidigare, så när jag hittar något får jag väl vara snäll och rekommendera det. En månad eller så för sent, här finns en artikel av Anders Gustavsson. Den är helt okej.

Lisa Bjurwald skriver intressant på Journalisten.se om mediarapporteringen efter nationaldagens ”Folkets marsch”.

Rapporterna från nazistdemonstrationen Folkets Marsch präglades av bristen på både ögonvittnesskildringar och journalistiskt engagemang. Framför allt är det sorgligt att se hur högerextremisternas disciplinstrategi förblindar journalistkåren.

Just nu är hon också på SvD:s ledarredaktion, och jag tror inte att Gudmundsons ledare träffas av kritiken.

Jeff Buckley – Hallelujah

James Dean Bradfield – This is yesterday

Bertrand Russell, tror jag.

The fundamental cause of trouble in the world today is that the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.

Gudmundson skriver i SvD om ”Islamic Rage Boy”, en man som tenderar att dyka upp när det ska protesteras.

Alltså, hur sannolikt är det att samma kille hamnar framför kameran varje gång muslimer i Kashmir är arga? Ungefär lika sannolikt som att just du skulle plåtats av AP både under EMU-omröstningen, riksdagsvalet, hockey-VM och vid mordet på Anna Lindh.

I själva verket slås man av tanken att nyhetsbyråerna aktivt söker upp samma extremistgäng varje gång dramaturgin kräver arga muslimer. Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker.

Per skriver också om det på bloggen, och jag tycker att signaturen ”mm” har en poäng när han/hon skriver att även främlingsfientliga har Rage Boy som en bild av muslimerna. Själv kom jag att tänka på Conservative Rage Girl, det skulle kunna bli en rolig celebrity deathmatch.

Jag har lite svårt att se vad som är så uppseendeväckande med det som rapporteras idag, att CIA har hållt på med både det ena och det andra genom åren. Ganska mycket av det som idag framförs som nyheter framkom redan i Church-kommitténs (omnämnd här) rapporter.

Det blir mer intressant när CIA avslöjar något som vi inte visste tidigare.

Uppdatering:
Hmmm…. det gör ont ibland. Det här var faktiskt nytt, vad jag vet.

Previously confidential documents released this week have revealed that the US Central Intelligence Agency (CIA) carried out covert operations in Sweden in the early 1970s.

As the Vietnam war raged and international opposition to US policy gathered momentum, the CIA launched a program codenamed MHCHAOS in a number of cities around the world.

When the CIA finally laid bare the 700 pages of documents on secret and illegal operations – referred to internally as the ‘family jewels’ – it emerged that Stockholm was one of the locations on the spy agency’s itinerary.

En årslön på banken, sa Anne Wibbe och blev utskrattad. Det var förstås alldeles för orealistiskt, även om det handlade om en vision och inte något som faktiskt existerade. Finansinspektionen visar i en undersökning att det finns en hel del att göra:

Var femte hushåll anser att de inte kan hantera en oförutsedd utgift på 20 000 kronor. Det visar Finansinspektionens undersökning som presenteras idag.

Finansinspektionen har undersökt informations- och utbildningsbehovet bland konsumenter av finansiella tjänster. Undersökningen bygger på intervjuer med 1 019 personer.

Trots att var sjätte hushåll råkat ut för en kraftigt minskad inkomst är det endast en tredjedel som har beredskap för detta. Två tredjedelar uppger att de inte har någon plan för om inkomsten skulle långvarigt och kraftigt sänkas. Närmare tio procent har svårt att få pengarna att räcka, har sällan eller aldrig pengar över och utnyttjar ofta krediter. När pengarna tar slut för dessa hushåll, använder 39 procent kreditkort och 28 procent lånar av bekanta.

Det skulle vara intressant att veta om alliansregeringen över huvud taget tänker i samma banor som Anne Wibble på den här punkten. Mats Odells motvilja när det gäller att dela ut statens tillgångar till medborgarna i stället för att sälja och betala av på statsskulden indikerar att så inte är fallet.

De här inläggen kan också vara relevanta.

Är ni inte registrerade på The New Republics hemsida så kan ni göra det, om så enbart för att läsa den här berättelsen om en kryssning anordnad av den (neo)konservativa tidskriften National Review.

From time to time, National Review–the bible of American conservatism–organizes a cruise for its readers. Last November, I paid $1,200 to join them. The rules I imposed on myself were simple: If any of the conservative cruisers asked who I was, I answered honestly, telling them I was a journalist. But, mostly, I just tried to blend in–and find out what conservatives say when they think the rest of us aren’t listening.

I arrive at the dockside in San Diego on a Saturday afternoon and stare up at the Oosterdam, our home for the next seven days. We guests have been told to gather for a cocktail reception on a deck near the top of the ship. There are no big hugs or warm kisses at this gathering. This is a place of starchy introductions. Men approach one another with puffed-out chests and sturdy handshakes. Women are greeted with a single kiss on the cheek. Anything more, of course, would be French.

I adjust and stiffly greet the first man I see. He is a judge, he tells me, with the craggy self- important charm that slowly consumes any judge. He is from Canada, he declares (a little more apologetically), and is the founding president of ”Canadians Against Suicide Bombing.” Would there be many members of ”Canadians for Suicide Bombing?” I ask. Dismayed, he suggests that yes, yes there would.

Från Barometern/OT
.

Copyriot har ett bra inlägg om kvalitet och professionalism, med anledning av Folkpartiets kulturpolitiska program (som jag kommenterade här).

“Prioritera kvalitet och professionalism”, sammanfattar folkpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp sitt program, där ordet “amatör” alls inte nämns, och där ordet “deltagande” endast förekommer i anslutning till “utvecklingsstörda”.

Det inlägget känns också relevant i anslutning till en artikel i DN, där företrädare för SVT och SFI anser att det finns för många filmbolag.

Nu är de stora finansiärerna i svensk film och tv-drama överens om att antalet enmans- och fåmansbolag måste minska kraftigt. Många småbolag gör att kompetensen inte tas om hand, menar de. Dessutom är risken stor att filmer görs för att de inblandade behöver en inkomst snarare än att man har ett fantastiskt projekt.

Både Emma Gray Munthe och Martin Munthe kommenterar (och det är inte utan att man undrar hur det lät där vid frukostbordet). Själv kom jag, av någon anledning, att tänka på den solidariska lönepolitiken. Och när ni ändå är igång kan ni läsa Freddis inlägg om fotboll och finkultur.

Tv4 hade igår ett inslag om möjligheten att ombilda sin hyresrätt till en bostadsrätt. Jag såg inte inslaget, men en av bloggarna på Departementet gjorde det.

Sofia Larsson är inte bara hyresgäst i Upplands Väsby utan också högsta ansvariga tjänsteman på jagvillhabostad.nu. Ett politiskt nätverk som drivs bland annat av hyresgästföreningen.

Oturligt nog glömde TV4 att berätta det i inslaget.

Härlig svensk sommar, idag ska det komma mellan 40 och 70 millimeter regn. Jag misstänker att jag bor på de håll där det kan komma ännu mer. Hittills har det kommit 19, det är syndaflod i bibelbältet.