När debatten om hedersvåld och hedersmord var som hetast för några år sedan fanns det de som helt förnekade att det fanns en hederskultur. Som Masoud Kamali till exempel.
- Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem, säger Masoud Kamali, professor i socialt arbete. Han är särskilt utvald av Mona Sahlin att utreda makt, integration och strukturell diskriminering i samhället. I juni 2006 beräknas utredningen vara klar.
Anser du att traditioner som försvarar mannens, släktens, rätt att kontrollera kvinnans sexualitet ska stödjas av svenska myndigheter och svensk lagstiftning? Traditioner där familjens heder är kopplad till kvinnans mödomshinna?
- Det är det värsta jag vet, den sortens frågor, svarar han. Och dina frågor till mig visar bara att du har djupa fördomar. Problemet finns ju i alla länder. Du menar att det bara gäller invandrare, eller hur? Vi kan inte blunda för att svenska män mördar sina kvinnor för sin manlighets skull. Svenska kvinnor kan mördas i Sverige av sina män för att de har sex med andra män. Det kan även socialtjänsten i Norrland intyga. Det finns ingen speciell hederskultur men våld existerar.
Det är inte helt annorlunda i Babak Rahimis artikel i dagens Sydsvenskan. Skillnaden är att han erkänner förekomsten av en hederskultur, som däremot är universell. Vilket rimligtvis även det betyder att det inte finns någon ”speciell hederskultur” som kan göra skillnad på vi och dom.
Såväl internationellt som här hemma pågår ett arbete för att skydda offer för hedersvåld. Och det är bra. Den nya regeringen har lovat att ta tag i frågan. Och det är också bra. Samtidigt finns ett orosmoment i hur hedersvåld uppfattas. Det finns en tendens att relatera hedersvåld till specifika kulturer, religioner eller etniska grupper, vilket stigmatiserar och skapar ett vi-och-dom-tänkande.
Missförstå mig rätt. Hederskultur existerar och den måste motarbetas. Begreppet hederskultur skapades inte av smygrasister för att med kvinnans utsatthet som slagträ slå ner den mörke mannen, vädra islamofobi eller förespråka en mer restriktiv flyktingpolitik gentemot asylsökande från muslimska länder.
Termen hederskultur definierar ett socialt beteende som vill upprätthålla heder, genom att avlägsna den skam som sexuellt umgänge som anses bryta mot samhällets normer medför. Hedersvåld och hederstvång är inget annat än vålds- och tvångsmekanismer som används för att disciplinera människors sexuella beteende och sexualitet.
De kulturella normerna för sexuellt umgänge och sexualitet är samhällsspecifika, likaså tvångs- och våldsmekanismerna. I ett samhälle kan sex utan äktenskap och homosexualitet vara accepterade, i ett annat kan dessa vara tabu. De olika vålds- och tvångsmekanismerna kan likaså kulturellt motiveras eller förkastas i olika samhällen. På så sätt kan de olika uttrycken för hederskultur se olika ut i olika samhällen och olika samhällsgrupper, men det bara bekräftar att fenomenet hederskultur är universellt och därför också måste motverkas universellt.
Och eftersom den är universell så finns den också i Sverige. Vilket inte borde komma som någon nyhet, men Rahimi exemplifierar den med ”äkta svensk heteronormativ hederskultur, som inte drar sig för vare sig psykiskt, fysiskt eller institutionellt våld mot homosexuella.”
Och varför inte prata om institutionellt våld när en kärleksrelation mellan homosexuella par inte anses lika helig och delar av Svenska kyrkan kraftigt motsätter sig homoäktenskap? Är inte det ett tillräckligt bevis för hederskulturen i Sveriges svenskaste institution?
Jag måste nog säga att jag blev borttappad på vägen, förmodligen samtidigt som just själva hedern försvann ur resonemanget. Kamali ser en massa våld, men bortser från att våldet kan ha olika anledningar där heder är en av dem. Medan Rahimi definierar hedersvåld som något som beror på normbrytande, men kopplar det inte direkt till den som utför våldet. Man skulle väl kunna tänka sig att det är en viss skillnad mellan att slå en ner en homosexuell för att homosexualitet i sig är fel och att göra det för att det skulle påverka en själv. Vanligtvis talar man om hedersvåld när den omoraliska eller normbrytande handlingen också påverkar familjens eller släktens anseende negativt. Och jag kan väl inte riktigt se religiöst motstånd mot homoäktenskap som ett exempel på hedersvåld, eftersom det inte direkt påverkar religionen eller de religiösa. Möjligtvis skulle man kunna se religiöst motstånd som en del av ett nödvändigt krav, med tanke på religionens normgivande roll, men knappast tillräckligt.
Som av en händelse skriver socialantropologen Unni Wikan i SvD idag om just hederskultur.
I hederskulturen är hedern ”allt”. Den är den axel livet kretsar kring. Det råder inget tvivel om vilka regler som ger eller tar ifrån någon heder. Allvarliga brott mot reglerna innebär vanära, inte bara skam. Skam är ett för svagt begrepp. Vanära är hederns bortfall, förlust av position, anseende och aktning; och inte bara för individen, utan för hans eller hennes släkt, stam, klan eller kast. Hedern är kollektiv.
Fadimes ”ogärning” drabbade hela hennes släkt: hon hade en pojkvän utan att vara gift. Eftersom heder förknippas med kvinnors moraliska och sexuella uppförande finns det inget som kan störta en familj i vanära mer än att ha en dotter, syster, fru, mor eller kusin som ryktas ha bedrivit otukt.
Ryktet är viktigare än verkligheten. Heder finns i andras ögon, i vad omgivningen tror sig veta. Det är därför all offentlig exponering av en familjs inre angelägenheter är så farlig. Pela Atrushi sprang till exempel hemifrån och övernattade hos en väninna. Det drog vanära över hennes släkt eftersom det gjorde männens brist på kontroll allmänt känd. Vad allt kan inte hända om en kvinna övernattar utanför hemmet? Ryktesfloden får näring och vips slås en anrik familj i spillror.
I dagens Sverige finns tiotusentals människor som lever i pakt med en hederskultur. Några är kristna, andra muslimer eller hinduer; andra har ingen religiös tillhörighet alls. Hederskulturer har sin upprinnelse i samhällen där staten har en svag ställning och det var släkten eller klanen som borgade för medlemmarnas välfärd och trygghet. Lojalitet inåt var essentiell; solidaritet med de egna ett överordnat värde.
Men även om jag tycker att både Kamali och Rahimi har fel så måste det påpekas att hederskulturer förmodligen är mer utbrett än vad som vanligtvis kommer fram i den svenska debatten. 1996 gavs det ut en bok som diskuterade hederskultur i den amerikanska södern, som Wikan skriver så handlar det om en konflikt med lag och rätt och om att ta lagen i egna händer. Det gör att det finns en grogrund till hederskulturer där folk genom åren har behövt skydda sig själva. Wikipedia, om det tillåts, skriver följande:
Cultures of honour therefore appear among the Bedouins, Scottish and English herdsmen of the Border country, and many similar peoples, who have little allegiance to a national government; among cowboys, frontiersmen, and ranchers of the American West, where official law-enforcement often remained out of reach, as is famously celebrated in Westerns; among the plantation culture of the American South, and among aristocrats, who enjoy hereditary privileges that put them beyond the reach of codes of law. Cultures of honour also flourish in criminal underworlds and gangs, whose members carry large amounts of cash and contraband and cannot complain to the law if it is stolen.
Med andra ord så är det en idé att vidga debatten så att den inte kan kapas av mentala kalhyggen, men inte genom att devalvera begreppet hederskultur till att betyda allt, och inget.
Uppdatering:
En tanke som slog mig, kan en kultur över huvud taget vara universell? Normer och värderingar skapas när individer interagerar, vilket i sig omöjliggör tanken på en universell kultur eftersom människor fortfarande lever åtskilda i stor utsträckning. Alternativet skulle väl vara att det Rahimi kallar för universell kultur är något som är medfött, men då passar väl inte kultur som benämning och dessutom får man väl vara lite pessimistisk inför möjligheterna till förändring.
