Fortfarande wiehrrigt om Kuba
Mikael Wiehe har en artikel i DN om Kuba. Den låter exakt som artikeln hade i Sydsvenskan – min kommentar här – men med den skillnaden att det handlar ännu mer om USA denna gången. Inte för att jag är förvånad, men ändå.
Därför blir det samma ynkliga beskrivning av förtrycket på Kuba, och samma förtryck ska frikopplas från de sociala framgångarna (det tål också att upprepas att Kuba låg i framkant redan innan revolutionen).
Med detta sagt vill jag också säga att Kuba, med alla sina brister i form av materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten och delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, en stympad yttrandefrihet, revolutionsledare som inte vågar släppa ifrån sig makten och en stor misstänksamhet mot dem som kritiserar revolutionen, trots allt har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar på vissa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten – som man också frikostigt delar med sig av till andra fattiga länder, ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter, bostäder till alla, utrotad analfabetism och ett miljöarbetet som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag.
Förutom den kulturen som är emot revolutionen förstås. ”Inom revolutionen – allt, utom den – ingenting”, som Wiehe skrev förra gången, handlade som sagt om kulturpolitiken.
Som PJ Anders Linder påpekar, om Kuba är föredömet så kan man fråga sig varför latinamerikas fattiga inte tar sig dit i stället för USA.
Och någorlunda relevant i sammanhanget är Anna Ardins inlägg om socialistiskt forum.
Uppdatering:
Läs också vad Johan Norberg har att säga.
Uppdatering 2:
Friktion skriver bra, En örfil i ansiktet på kollegerna. De nämner också en insändare i DN, skriven av Alexis Gainza Solenzal som är chefredaktör för Misceleanes de Cuba. Jag hittar den inte, varken på DN.se eller på Misceleanes de Cubas hemsida, så jag tog mig friheten att publicera den här.
maj 31st, 2008 at 03.59
”Som PJ Anders Linder påpekar, om Kuba är föredömet så kan man fråga sig varför latinamerikas fattiga inte tar sig dit i stället för USA.”
Vart har alla Sydamerikas rikedomar tagit vägen? USA kanske?
Om vi tar tillbaka allt som tjuven i norr tagit från tredje världen så tror jag inte det är någon i Sydamerika som vill flytta till USA. Jag hoppas att du också förstår att (nord)amerikanerna lever på lånade rikedomar.
Om USA var ett föredöme, varför följer inte Sydamerika deras nyliberala/neokonservativa exempel?
Man blir mörkrädd när man läser era äckliga försvar av den amerikanska ”skurkstaten”.
maj 31st, 2008 at 11.51
”Vart har alla Sydamerikas rikedomar tagit vägen? USA kanske?”
Nej. Mycket finns kvar, mycket har försnillats av diverse diktatorer (som Castro) och mycket har försvunnit till Europa. Och så USA då.
”Jag hoppas att du också förstår att (nord)amerikanerna lever på lånade rikedomar.”
Nej, något sådant inbillar jag mig inte.
”Man blir mörkrädd när man läser era äckliga försvar av den amerikanska “skurkstaten”.”
Och jag blir mörkrädd när jag läser ditt äckliga försvar av diktaturen på Kuba.