Sänd mina rötter regn

Det är synd om mig. Min åldersnoja, som redan mådde utmärkt, blir bättre och bättre. Det stormar kring stegen mot de 30 och idag upptäckte jag att jag håller på att bli tunnhårig (om man vet vad man ska titta efter).

Då var Johan Folins kommentar till Olle Wästberg om fildelning och skivaffärer mer upplyftande. Liksom John Bubbers inlägg om Michael Jackson och Bayes’ teorem (med Blade Runner-vibbar!) och Torbjörn Elenskys essä om Kuba.

Och imorgon så ska min lillasyster gifta sig, det blir ”redigt roligt”.

Lite då och då är jag konstruktiv. Det medförde i somras att jag föreslog en myndighet som skulle heta Statens Medborgarprovning och ersätta en lång radda med idag existerande myndigheter. Inte minst Skatteverket. Just Skatteverkets generaldirektör, Mats Sjöstrand, skriver på DN Debatt idag, det är nämligen problem med våra registreringsnummer.

Redan i dag finns det ett 15-tal födelsedatum där personnumren håller på att ta slut. Det handlar främst om datumen 1 januari och 1 juli vissa år under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

Bakgrunden är att många invandrare från länder med dåliga folkbokföringssystem har fingerade födelsedatum. Tidigare fick de dessa födelsetider – 1 januari och 1 juli – i sitt personnummer. Denna schablonmässiga hantering har man sedan länge frångått. Men problemet lever kvar och växer i takt med att nya personer flyttar till Sverige. För varje dag ökar risken att folkbokföringen inte kan ge en nyinflyttad person som faktiskt kan bevisa att hon eller han är född dessa kritiska datum ett personnummer eftersom alla 500 nummer är använda.

[...]

För att lösa den akuta bristen på personnummer för vissa kritiska datum ber nu Skatteverket regeringen ändra folkbokföringsförordningen så att det i undantagsfall blir möjligt att tilldela ett personnummer som inte avspeglar personens födelsedag i månaden. I praktiken kommer det bara bli aktuellt för personer som flyttar hit i vuxen ålder. Denna ändring bör genomföras snarast.

Nu har jag ett annat förslag^[1], som med viss lämplighet administreras av medborgarprovningen. Vill man spara in på registreringsnummer så vore det allra bästa om det endast fanns ett visst bestämt antal nummer. Och så får en grupp av människor samsas om dem. Det kan förstås bli problematiskt, men endast om man förutsätter att varje abstrakt individ ska sättas före den konkreta grupp de tillhör. I stället kan man låta grupptillhörigheten styra havanden och göranden.

Så, några förslag på framtida registreringsnummer. Jag har tagit mig friheten att lägga till några identifierande värden som gruppen ska sträva efter.

• Jämlikhet 7-2521
• Enighet 5-3992
• Internationell 4-8818
• Frihet 5-3000
• Broderskap 2-5503
• Solidaritet 9-6347
• Kollektiv 0-0009

Redan här har vi fått ihop en försvarlig mängd med registreringsnummer, nästan 700 000, det räcker förmodligen till hela det svenska folket. Och det skulle medföra ”unika möjligheter att sammanföra information och göra kartläggningar om befolkningen.”

Uppdatering:
Aftonbladet har en lysande undersökning där de frågar ”Är du nöjd med ditt personnummer?”. Just nu svarar 4,9 procent nej på den frågan.

1. Eventuella likheter med en viss bok är ingen slump alls. ↩

SAP GBG: Ljuspunkt för de hemlösa

För Dario Espiga (s), som är ansvarigt kommunalråd, finns de bekymmer med boenden där hemlösa inte behöver uppge sitt namn.
- Det finns en risk att detta blir en möjlighet för efterlysta personer att komma undan rättvisan, säger han.

Och så kan ju Stadsmissionen agera både polis och angivare. Skulle det vara så att en hemlöshet inte har mer fuffens för sig än att hysa en djup misstro mot myndigheterna så får väl han eller hon skylla sig själv.

Uppdatering:
Okej, lite konkurrens. Av andra anledningar noterbara citat.

Riksbankschefen är inte någon Kristian Luuk men får uppmärksamhet ändå. Hans tal idag inför finansutskottet var så torrt att det nästan utlöste en vinstvarning från avfuktningsföretaget Munters.

SBAB:s ränteblogg

Att känna sig kränkt har blivit något av en folkrörelse (men inte ett parti, så det är fritt fram att söka bidrag!)

Dyslesbisk

Finansdepartementet publicerade en skrift häromdagen om ”Arbetsutbud och sysselsättning bland personer med utländsk bakgrund.”

Sedan länge är arbetsmarknadssituationen betydligt sämre för personer med utländsk bakgrund än för personer med svensk bakgrund.I rapporten dras slutsatser om i vilken riktning integrationsinsatserna behöver förändras för att arbetsmarknadsläget ska kunna förbättras för personer med utländsk bakgrund.

Slutsatser:

• Skillnaderna kan förklaras av egenskaper hos individerna som är svåra eller omöjliga att ta hänsyn till i empiriska studier på grund av avsaknad av data. Den mest uppen-bara faktorn av denna typ är kunskaper i svenska och annan ”Sverigespecifik” kunskap. Brister i språkkunskaper etc. kan vara en viktig förklaring till skillnaderna i arbetsmarknadsutfallet, speciellt för personer med kort vistelsetid. Det är dock mer osäkert om denna faktor kan förklara skillnaderna för personer med lång vistelsetid, eller för dem som är födda och uppväxta i Sverige.
• Skillnaderna kan förklaras av att personer med utländsk bakgrund har sämre tillgång till de informella nätverk där många jobb tillsätts. Bristande tillgång till sådana kon-taktnät kan vara en viktig förklaring till det sämre arbets-marknadsutfallet för både utrikes födda och inrikes födda med utländsk bakgrund, speciellt för dem som varit utan sysselsättning länge.
• Skillnaderna kan förklaras av att kraven för anställnings-barhet har ökat på den svenska arbetsmarknaden. Vi vet att stora förändringar har skett under de senaste decennierna som en följd av, bland annat, struktur-omvandlingen i ekonomin. Det är rimligt att tro att dessa förändringar har medfört att kraven på de arbetssökande har ökat, både vad gäller krav på formell utbildning och språkkunskaper. Detta kan speciellt ha påverkat syssel-sättningssituationen för personer med kort vistelsetid och de arbetskraftsinvandrare som fastnat i lågkvalificerade industrijobb. Många personer med utländsk bak-grund är dock mycket välutbildade och borde inte ha problem med att uppfylla de ökade kraven. Det är dock även rimligt att tro att företagen med tiden blivit mindre benägna att anställa personer vars kompetens man finner svår att värdera, vilket kan missgynna personer med utbildning och erfarenhet förvärvad i utlandet.
• Skillnaderna kan förklaras av förekomsten av diskri-minering på den svenska arbetsmarknaden. Om arbets-givare inte vill anställa personer med utländsk bakgrund, eller inte anser sig kunna bedöma sådana personers kompetens på grund av osäkerhet, kan resultatet bli en låg sysselsättning i dessa grupper. Att diskriminering förekommer på den svenska arbetsmarknaden finns det övertygande empirisk evidens för. Frågan gäller snarare hur omfattande den är, och hur mycket av skillnaderna i arbetsmarknadsutfallet som kan förklaras av diskri-minering.

Till detta kommer att det är troligt att vissa politiskt beslutade åtgärder som vidtagits inom ramen för integrationspolitiken har förvärrat situationen, antingen direkt eller indirekt genom ovanstående kanaler.

Mikael Wiehe har en debattartikel i Sydsvenskan där han förklarar varför han går med den kubanska diktaturen.

Trots trycket från USA har Kuba lyckats uppnå den högsta medellivslängden i hela Amerika. Kuba har den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten och låter kubanska läkare arbeta gratis i många – framför allt latinamerikanska – länder, nu senast i Venezuela där man i den så kallade Operation mirakel har gett tiotusentals starrdrabbade synen tillbaka. Kuba har också ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter – och bostäder till alla. Analfabetismen existerar inte på Kuba. Miljöarbetet har prisats av FN.
Detta är den kubanska revolution jag vill försvara.

En och annan överdrift, tycks det mig. Fast han lyckas med, om än pliktskyldigast, att komma med kritik mot Kuba. Som ändå bottnar i att det är USA:s fel.

Det kubanska motståndet mot USA har kostat. Priset har bl a varit materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten, delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, revolutionsledare som inte har vågat släppa ifrån sig makten, en djup klyfta mellan kubaner på Kuba och exilkubanerna i Miami och en stor misstänksamhet mot dem som har vågat kritisera revolutionen.
Fidel Castro har själv uttryckt detta genom att säga: ”Inom revolutionen – allt, utom den – ingenting.” Jag tror personligen att den enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra denna situation för kubaner på bägge sidor av Floridasundet skulle vara ett omedelbart och villkorslöst upphävande av USA:s ekonomiska blockad mot Kuba.

Men nog är det väl lite besynnerligt ändå. Nästan som att det vore vattentäta skott mellan den revolution han vill försvara och det han vill kritisera. Annars skulle man till exempel kunna tänka sig att materiell fattigdom inte passar så bra ihop med en god sjukvård. En hel del undersökningar kräver ju avancerad tekniska utrustning. Men klarar man inte av att vara kapitalintensiv, så får man vara arbetsintensiv. Därför har också Kuba bland de högsta talen när det gäller läkare per 1000 invånare, ungefär 6 stycken. Det är jämfört med Sverige dubbelt så många.

I min enfald trodde jag att socialismen bland annat syftade till att inte göra handelsvara av arbetarna. Jag tror att de kubanska läkarna missat den biten, mot usel betalning får de fara iväg och tjäna ihop till det den kubanska staten kräver. En del tröttnar, och hoppar av. Att inte fler gör likadant beror förstås på statens välvilja gentemot befolkningen, eller möjligtvis den delvis militariserade statsapparaten. På så vis är priset för det kubanska motståndet mot USA själva förutsättningen för revolutionens ”framgångar”.

Även om man nog inte ska överskatta USA:s reella påverkan. Så länge Kuba hade Sovjetunionen som sockerpappa så talades det inte så mycket om diverse hemskheter som embargot kunde tänkas bidra till. Kan förstås bero på att biståndet och handelsavtalen med råge uppväger effekterna av embargot även om tillåter sig att tro på de kubanska fantasiljarderna. Visserligen har USA varit ganska så bra på att bete sig hotfullt mot Kuba, men det var förstås också en anledning till att Kuba kunde mjölka öststaterna på pengar och det passade ganska bra ihop med den anti-amerikanism som var en av revolutionens byggstenar.

Det är ju så att Fidel Castro kan ganska så bra själv. Det där uttalandet – ”Inom revolutionen – allt, utom den – ingenting.” – hade inte så mycket med USA att göra, utan kom i ett mer filosofiskt sammanhang. 30 juni 1961, Fidel håller tal till de intellektuella om kulturpolitiken. En del har undrat hur det ska gå med konstnärliga friheten under Revolutionen. Ja, svarar Fidel, frågan är förstås suspekt. Endast de som inte är revolutionärer kan komma på att ställa en sådan fråga, för en riktig revolutionär sätter Revolutionen först. Och när Revolutionen väl är genomförd, så finns all frihet för konstnärer. Men till dess sätts Revolutionen först, för den kommer frigöra massorna och Revolutionen har rätt att existera.

[Within] the Revolution, everything goes; against the Revolution, nothing. Nothing against the Revolution, because the Revolution has its rights also, and the first right of the Revolution is the right to exist, and no one can stand against the right of the Revolution to be and to exist, No one can rightfully claim a right against the Revolution. Since it takes in the interests of the people and Signifies the interests of the entire nation. I believe that this is quite clean. What are the rights of revolutionary or non-revolutionary writers and artists? Within the Revolution, everything against the Revolution, no rights at all.

This will not be any law of exception for writers and artists. This is a general principle for all citizens. It is a basic principle of the Revolution. Counterrevolutionaries — that is, the enemies of the Revolution — have no right against the Revolution, because the Revolution has a right: the right to exist, the right to develop, and the right to win. Who could have any doubt about this right of a people which has said: ”Fatherland or Death,” that is, Revolution or death?

Med sådana uttryck är det svårt att vara förvånad över hur demokratin inte utvecklats på Kuba, och det är lika svårt att hålla andra än den kubanska staten skyldiga. Men ändå anser Mikael Wiehe att Kuba ”är det land i [latinamerika] som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.”

Enligt Amnesty International finns det 69 så kallade samvetsfångar i kubanska fängelser, människor som sitter inspärrade för sina åsikters skull. Varje sådan fånge är en för mycket.
Men det måste också sägas i sammanhanget att USA-stödda regimer i Latinamerika under 60- och 70-talen i Argentina mördade 30 000 människor, i Chile 6 000, i Uruguay 6 000, i Brasilien 30 000, i Nicaragua 40 000, i El Salvador 60 000, i Guatemala 20 0000, bara för att ta några exempel. Vi har då inte talat om de fängslade, de torterade eller de som drevs i landsflykt.

Men inte låtsas väl Wiehe att det i Kuba stannar vid de 69 samvetsfångarna? Det har förstås mördats även på Kuba och på grund av att det är svart i diktaturens ljussken är det mest spekulationer kring siffrorna, men det är i princip samma siffror som nämns för Kuba. Och då har inte heller vi talat om de fängslade, de torterade och de kubaner, mer än en miljon, som tvingats fly.

Nej, Kuba är ingen europeisk, parlamentarisk demokrati. Kuba anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet. Jag tror att stödet för det nuvarande systemet på Kuba och Fidel Castro personligen ligger betydligt närmare stödet för president Chávez i Venezuela än stödet för president Bush i USA.

^[1]
Hade Kuba varit en parlamentarisk demokrati så hade Mikael Wiehe inte behövt ”tro” någonting om stödet för Fidel Castro. Det hade visat sig klart och tydligt i de allmänna valen. Det hade också genomförts opinionsundersökningar om saken oftare än vad som nu är fallet. Den senaste genomfördes förra året, och det var första gången sedan 1994.

A rare independent poll of Cubans by the U.S.-based Gallup company shows Cubans on the island want more freedom and economic opportunities and support the Castro brothers by a seven-point margin.

The Gallup poll released Thursday showed that 47 percent of the Cubans polled approved the job performance of their leaders and 40 percent disapproved.

Men samtidigt känner inte de otacksamma kubanerna till att deras land är det bästa i latinamerika på mänskliga rättigheter.

Only one in four Cubans declared to be satisfied with their levels of personal freedom. By contrast, four out of every five Latin Americans said they were satisfied with their personal freedom.

Kanske det är bäst att Mikael Wiehe tar sig till Kuba och berättar för dem hur bra de har det.

Relaterat:
Om Kuba och dimensionerna
Om en debattartikel av Ali Esbati med samma budskap

1. Lite dribblande med siffrorna också. I början skriver Wiehe ”Har Venezuelas president Hugo Chávez med 67 procent av rösterna större legitimitet än USA:s president med 25 procent?” I de senaste presidentvalen fick Chávez knappt 63 procent av rösterna, och Bush fick nästan 51 procent av rösterna. Var de där 25 procenten kommer ifrån vet jag inte, de stämmer inte ens om man korrigerar för valdeltagandet. Och gör man det måste man givetvis göra samma sak med Chávez röster. ↩

Apropå gårdagens inlägg om debattartikeln i DN om kommunernas stöd till funktionshindrade så tog jag kontakt med Leif Lewin och frågade efter studien. Fick svar från Barbro Lewin, och det visar sig att två artiklar ska publiceras i tidskrifter. När var inte bestämt. Däremot finns det en lägesrapport, publicerad i en konferensrapport från förra årets Socialtjänstforum. Den är förstås inte uttömmande, men ger ändå en okej bild av vad de sysslar med. En del av de frågor jag hade blev i alla fall besvarade.

Jag funderar dock på det här med ideologifaktorn:

Hypoteserna om ideologins betydelse för volymen av LSS-stöd bekräftas. Förekomst av en vänsterregering innebär att man ger LSS-stöd till nästan 6 fl er personer per 10 000 invånare, ger nästan 12 fl er LSS-insatser per 10 000 invånare och spenderar drygt 340 SEK mer per invånare än borgerliga kommuner. Vid kontroll för skatteunderlag, befolkningstäthet och utflyttning fås en marginell försvagning av effekten men resultaten är fortfarande signifikanta på enprocentsnivån. Ideologi spelar roll som väntat för den politiska viljan att ge LSS-stöd. Volymen är mer omfattande, både vad gäller antal personer, antal insatser och kostnader, i kommuner med en vänsterregering.

Samtidigt skriver de om kommunerna i Norrland:

På länsnivå har man tidigare funnit att alla norrlandslän ligger över genomsnittet beträffande antalet LSS-personer. Om man, som vi har gjort, jämför kommuner, fi nner man att kommuner i de fyra norrlandslänen Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten tenderar att uppvisa en större volym på LSS-stödet: ett större antal LSSpersoner, ett större antal LSS-insatser och högre LSS-kostnader. De tenderar ge LSS-stöd till drygt 14 fler personer per 10 000 invånare, nästan 30 fler LSS-insatser per 10 000 invånare och drygt 676 SEK mer till LSS-insatser per invånare. Vid kontroll för tidigare vårdhem, glesbygd, utflyttning, andel förvärvsarbetande befolkning, skatteunderlag och ideologi blir effekten endast marginellt försvagad för LSS-personer och LSS-insatser. Signifikansnivån påverkas inte. Däremot minskas effekten på kostnader betydligt, dock fortfarande med signifikans på 10 procentsnivån.

Frågan är vad som händer med ideologins betydelse när man räknar med det faktum att vänstern^[1] är som starkast i norrlandslänen. Utan att ha kunskaperna i regressionsanalyser i färskt minne så misstänker jag att norrlandsfaktorn gör skillnaderna mellan vänstern och högern större än vad som verkligen är fallet.

En annan sak som jag funderade på på är hur LSS-utjämningen påverkar resultatet. Perioden som undersöks är 1998-2002, dvs innan utjämningen infördes, så den påverkar inte resultatet av studien. Däremot kan man väl tänka sig att dagens situation inte ser likadan ut som det gjorde under förrförra mandatperioden. Stockholms, Jönköpings, Skånes, Hallands, Värmlands och Västmanlands län är nettobetalare, medan de andra länen tar emot pengar (även om det förstås finns både givare och mottagare inom länen).

1. ”Definition: Vänsterregering efter valet 1998, dvs. regering bestående
   av minst ett av partierna s eller v och inget borgerligt parti.” ↩

Jag tycker att det är lite tveksamt att kalla statliga – eller i det här fallet kommunala – ingripanden för generösa. Det är som med det här Milton Friedman-citatet, att pytsa ut andras pengar kräver ingen eftertanke, och inte heller någon större välvilja. Att då tala om generositet är alltför smickrande.

Men det är ändå det ordet som Leif Lewin och hans kollegor använder på DN Debatt när de redovisar kommunernas stöd till funktionshindrade. Och den politiska vänstern är mer generös än högern:

Till en början verkade det inte som om det skulle spela någon roll om en kommun hade en borgerlig eller socialistisk styrelse. Men ideologier måste ges tid för att ha verkan. Just för kommunernas partifärg utsträckte vi därför undersökningsperioden och gick bakåt i tiden.

Vi fann då att vänsterstyre leder till större generositet. Ju längre vänstern (s, v och mp) suttit vid makten, desto starkare är sambandet. Och det är också fallet ju mer oförändrad vänsterkoalitionen varit. Ett långvarigt, stabilt vänsterstyre leder till mer stöd till funktionshindrade.

I all enkelhet är vårt huvudresultat att handikappolitiken varierar regionalt därför att behoven varierar regionalt. Ändå behandlas inte alla funktionshindrade lika. Oberoende av kommunstorlek ges mer stöd i Norrlandslänen. Likaså finns det mer stöd i vänsterkommuner. Fast det enligt den officiella politiken inte borde vara så spelar det alltså fortfarande roll var den funktionshindrade bor.

En liten metakommentar om DN Debatt först. Det är inte utan att man önskar sig att så fort resultatet av en vetenskaplig studie presenteras, att samma studie på något vis också görs tillgänglig så att vi utomstående kan få reda på detaljerna. Det mest uppenbara exemplet är kanske det där med antalet kvinnor i företagsstyrelser och företagens vinster, där byggde debattartikeln på en d-uppsats som inte ens var framlagd och därför (mer eller mindre) omöjlig att få tag på. Och i fallet med Lewin et al skulle det vara intressant att veta exakt vad som undersökts, och hur de olika variablerna förhåller sig till varandra.

Kanske jag läser slarvigt, men det tycks inte framgå av artikeln vad det är de undersökt mer exakt. Antalet beviljade stöd? Eller kostnaden för stödet? Både och, eller ett tredje alternativ? Det är inget av de två första måtten som är oproblematiska, inte minst eftersom man nog bör veta hur stort behovet verkligen är för att avgöra om det är generöst eller inte. Men samtidigt skriver artikelförfattarna att ”man faktiskt inte vet hur stort behovet av stöd är.”

Anmärkningsvärt nog tycks ekonomiska resurser inte ha någon betydelse. Rika kommuner ger inte fler funktionshindrade stöd, däremot är stödet per person något högre. Politiskt är detta kanske den största nyheten med vårt forskningsprojekt.

Men finns det någon direkt anledning till att rika kommuner^[1] skulle ge mer stöd? Det beror förstås på om det finns något samband mellan behov och hur rik en kommun är. Att stödet är högre per person har rimligtvis med det allmänna löne- och hyresläget i de olika kommunerna att göra, för jag förmodar att löne- och bostadskostnader är en stor del av utgifterna.

Ekot rapporterar om en annan undersökning, från Socialstyrelsen om äldreomsorgen:

Det är alltså en kritisk rapport som Socialstyrelsen idag presenterar.

– Vi börjar närma oss en smärtpunkt när vi inte längre kan leva upp till de förväntningar som de flesta har, att när man börjar bli gammal och behöver hjälp så är det samhället som i första hand ska svara för hjälpinsatserna. Nu har det ansvaret skjutits över i hög grad på de anhöriga och det är inte riktigt, säger Lennarth Johansson, projektledare vid Socialstyrelsen.

Det är ju lite intressant att det inte är riktigt att anhöriga, som inte tycks tillhöra samhället, tar hand om de äldre. Det är, kan man tycka, en inte helt neutral inställning utan snarare den socialdemokratiska och man kan fråga sig om socialstyrelsens tjänstemän ska yttra några åsikter i fråga om vad som är riktigt och rätt. Man kan ju tänka sig vilket liv det hade blivit om Lennarth Johansson i stället hade fört fram utvecklingen som något gott och önskvärt.

1. Vad det nu betyder, är invånarna rika eller är de kommunala finanserna goda? Det finns förstås ett samband mellan de två, men inget nödvändigt sådant. ↩

Jag tror att Nina Unesi skrivit det mest korkade blogginlägget någonsin.

Den tyska nazismen och den tyska borgerligheten tyckte om varandras sällskap

Hämtat från Wikipedia:

”Den 23 mars 1933 röstade den tyska riksdagen igenom en lag som gav den nationalsocialistiska regeringen hela den lagstiftande makten. Röstsiffrorna var 441 mot 94. Samtliga borgerliga partier, inklusive liberalerna röstade för. De 94 var alla socialdemokrater.”

75 år senare samarbetar Sverigedemokraterna helst med högerpartierna.

Sakta, sakta, sakta upprepar historien sig själv.

Via Hammarqvist. Det är en jättebra jämförelse om man struntar i hur politiken såg ut under Weimarrepubliken och framför allt under de sista åren innan maktövertagandet, om man med samarbete menar att de röstat för en högerbudget i 44 fall av 75 (resterande gånger en vänsterbudget förmodar jag) och om man struntar i det som Jonas Åkerlund säger:

En majoritet av partiets företrädare är män med arbetarbakgrund och partiet definierar majoriteten av väljarna som ”missnöjda socialdemokrater”.

–Vi har inte haft möjlighet att göra några vetenskapliga undersökningar, men min uppfattning är att det huvudsakligen var socialdemokrater, mestadels LO-medlemmar, som röstade på oss, säger Jonas Åkerlund, partiets vice ordförande.

Jag hade inget minne av att det var så knepigt att pyssla. Så det tog lite längre tid än vad jag tänkt mig att göra den här Putin-modellen som jag hittade hos Kalle Kniivilä.

Det borde väl inte vara alltför svårt att ändra mallen så att man kan göra även svenska politiker. Men det behövs nog en tecknare till det. Den här bloggaren står för originalet.

Anna-Lena Lodenius, i ett inlägg med rubriken Snömos om fildelning i morgonnyheterna:

Men nu råkar det vara så att fildelning är olagligt. Det har politikerna bestämt. Polisen tar allt oftare hjälp av polisen för att lösa brott och hyllas i regel för detta – att de gör gärningsmannaprofiler t ex med FBI:s hjälp är knappast något som ifrågasätts. Eftersom fildelning är ett lagbrott är filmindustrin brottsoffer, alltså en ganska naturlig motpart.

Snömos, var det. Annars håller jag ungefärligen med Johan Linander. Men jag ser det som ett problem att anlita intresseorganisationer som MPA(A) eftersom det inte ligger i deras intresse att måla upp en nyanserad bild av problemet. Särskilt inte när de utbildar de som ska utreda piratkopieringen.

Två saker som får mig att undra. Först, Friktion skriver att Feministiskt Initiativ får 400 000 kronor i år i etableringsbidrag från ”Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt.” Det strider visserligen mot reglerna, politiska partier ska inte få sådant stöd. Men ”organisationen” Fi får, eftersom de lovat att inte ställa upp i allmänna val i år. Fantastiskt.

Sedan det här, från Kvällsposten. Mikael Wiehe ska ställa upp på en stödgala för den kubanska diktaturen, och sjunga Sång till friheten. Jag vet inte om Wiehe hade någon trovärdighet tidigare, i så fall är den i alla fall puts väck nu. Uppdatering: Silvio Rodríguez som skrivit Sång till friheten (översättningen stod Björn Afzelius för) sitter numera i det kubanska parlamentet. På så vis passar sången utmärkt i sammanhanget. Men det har självklart inget med frihet att göra, det är fortfarande en hyllning till en diktatur.

Kuba har gått och skaffat sig en egen liten sökmotor, mycket behändigt. Möjligtvis kunde man önska sig att ”Dos por tres” skulle indexera även sådant som inte tillhör .cu, men det kanske är lite för farligt. Man vet ju aldrig vilka anti-revolutionära åsikter som då skulle kunna yttras.

Jag försöker klura ut hur många domäner det finns på Kuba, men utan framgång. Det finns i alla fall 331 com-, org-, net-, biz- och info-domäner.