Sänd mina rötter regn

Timbro puffar för en bok som jag är beredd att rekommendera:

Redan år 1997 lade författarna Terry L Anderson och Donald R Leal fram argument för marknadsliberala lösningar på miljöproblem. De presenterade ett betraktelsesätt som bygger på ett system med noggrant specificerade äganderätter till miljöresurser. Ägarna av dessa rättigheter – det kan vara enskilda personer, företag eller organisationer – får då anledning att agera på ett sätt som är gynnsamt för miljön.

Anderson och Leal avfärdar uppfattningen att marknaden är oförenlig med god miljö och att själva idén med marknadsliberal miljöhushållning skulle vara en motsägelse. Den modell för marknadsliberal miljöhushållning som författarna presenterar kan tillämpas också på dagens stora utmaning: klimatförändringen.

Det sistnämnda är väl en sanning med viss modifikation. I huvudsak diskuteras mer jordnära problem. Författarna tar upp den globala uppvärmningen i det sista kapitlet, under rubriken ”Hårdknäckta nötter”. Där finns avsnitt som ”Växthuseffekt eller tomt prat?” och ”Om det verkligen blir varmare då?”, man kan alltså ana en viss skepticism. Vilket inte är så konstigt, den svenska översättningen kom ut 1997 och den första utgåvan publicerades 1991 då osäkerheten i frågan var mycket större än vad den är idag.^[1]

Och så värst mycket har de inte att komma med när det gäller den globala uppvärmningen. De tar upp missriktade politiska lösningar och äganderätter, bokens teman, men särskilt när det gäller äganderätter som lösning är det ganska så vagt. Vilket förstås inte är så konstigt, de nämner den svårighet som finns att allokera äganderätter när det handlar om så flyktiga saker.

Personligen rekommenderar jag inte boken till den som vill ha exakta förslag på hur en marknadsliberal miljöpolitik ska se ut, utan till den som funderar över om fria marknader och skydd för miljön är förenlig. Och jag tycker att boken förklarar väl att det är förenligt. Sedan lär den väl inte övertyga de som mest hårdnackat motsätter sig äganderätter och fria marknader, men jag tror att det handlar mer om motstånd mot fria marknader än brister i bokens resonemang.

En bok som jag skulle rekommenderat tidigare är Amanda Lövkvists I väntan på Lenins begravning som Silc Förlag släppte i januari.^[2] Vill man veta vad som pågår i Ryssland, hur de tänker i och om de olika politiska grupperingarna så är den alldeles utmärkt.

Sasja i Sankt Petersburg fälls för ”lindrig huliganism” efter att ha burit ett ironiskt plakat med texten ”Ja till Kremls godtycke”. Han frias i andra instans – den här gången.

Nationalbolsjeviken Andrej drömmer om en storrysk revansch, men har insett att en fungerande rättsstat är nog så viktigt för den som vill engagera sig i politiken. Oxana jobbar ideellt hos Soldatmödrarna, medan polisen spanar utanför deras kansli för att fånga in de killar som flytt övergreppen i armén. I Kalmuckien fortsätter journalisterna Valerij och Vitalij att gräva i korruptionen, trots att delrepublikens schacktokige president inte tvekar att gå över lik för att stoppa deras tidning.

Och i sitt mausoleum ligger Lenin och väntar på att få stoppas i jorden.

Sedan Vladimir Putin blev president i Ryssland år 2000 har han avskaffat valen av regionala ledare, tryckt tillbaka oligarkerna och stärkt statens kontroll över media och ideella organisationer.

I den här reportageboken skildrar Amanda Lövkvist en brokig skara unga aktivister som vuxit upp i Ryssland under det fria men kaotiska nittiotalet. De kämpar för vad de tror på: pluralism, frihet och ett demokratiskt Ryssland.

1. Det intressanta så fall vore vad de skriver i den andra utgåvan, från 2001. Men den har jag inte läst. ↩
2. Och som Amanda var vänlig nog att skicka till mig, men det är inte därför jag rekommenderar den. ↩

This entry was posted on onsdag, februari 28th, 2007 at 16.57 and is filed under Politik & Samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.