Sänd mina rötter regn

Borowitz Report: Supreme Court Gives Gore’s Oscar to Bush

Stunning Reversal for Former Veep

Just days after former Vice President Al Gore received an Academy Award for his global warming documentary “An Inconvenient Truth,” the United States Supreme Court handed Mr. Gore a stunning reversal, stripping him of his Oscar and awarding it to President George W. Bush instead.

For Mr. Gore, who basked in the adulation of his Hollywood audience Sunday night, the high court’s decision to give his Oscar to President Bush was a cruel twist of fate, to say the least.

But in a 5-4 decision handed down Tuesday morning, the justices made it clear that they had taken the unprecedented step of stripping Mr. Gore of his Oscar because President Bush deserved it more.

Timbro puffar för en bok som jag är beredd att rekommendera:

Redan år 1997 lade författarna Terry L Anderson och Donald R Leal fram argument för marknadsliberala lösningar på miljöproblem. De presenterade ett betraktelsesätt som bygger på ett system med noggrant specificerade äganderätter till miljöresurser. Ägarna av dessa rättigheter – det kan vara enskilda personer, företag eller organisationer – får då anledning att agera på ett sätt som är gynnsamt för miljön.

Anderson och Leal avfärdar uppfattningen att marknaden är oförenlig med god miljö och att själva idén med marknadsliberal miljöhushållning skulle vara en motsägelse. Den modell för marknadsliberal miljöhushållning som författarna presenterar kan tillämpas också på dagens stora utmaning: klimatförändringen.

Det sistnämnda är väl en sanning med viss modifikation. I huvudsak diskuteras mer jordnära problem. Författarna tar upp den globala uppvärmningen i det sista kapitlet, under rubriken ”Hårdknäckta nötter”. Där finns avsnitt som ”Växthuseffekt eller tomt prat?” och ”Om det verkligen blir varmare då?”, man kan alltså ana en viss skepticism. Vilket inte är så konstigt, den svenska översättningen kom ut 1997 och den första utgåvan publicerades 1991 då osäkerheten i frågan var mycket större än vad den är idag.^[1]

Och så värst mycket har de inte att komma med när det gäller den globala uppvärmningen. De tar upp missriktade politiska lösningar och äganderätter, bokens teman, men särskilt när det gäller äganderätter som lösning är det ganska så vagt. Vilket förstås inte är så konstigt, de nämner den svårighet som finns att allokera äganderätter när det handlar om så flyktiga saker.

Personligen rekommenderar jag inte boken till den som vill ha exakta förslag på hur en marknadsliberal miljöpolitik ska se ut, utan till den som funderar över om fria marknader och skydd för miljön är förenlig. Och jag tycker att boken förklarar väl att det är förenligt. Sedan lär den väl inte övertyga de som mest hårdnackat motsätter sig äganderätter och fria marknader, men jag tror att det handlar mer om motstånd mot fria marknader än brister i bokens resonemang.

En bok som jag skulle rekommenderat tidigare är Amanda Lövkvists I väntan på Lenins begravning som Silc Förlag släppte i januari.^[2] Vill man veta vad som pågår i Ryssland, hur de tänker i och om de olika politiska grupperingarna så är den alldeles utmärkt.

Sasja i Sankt Petersburg fälls för ”lindrig huliganism” efter att ha burit ett ironiskt plakat med texten ”Ja till Kremls godtycke”. Han frias i andra instans – den här gången.

Nationalbolsjeviken Andrej drömmer om en storrysk revansch, men har insett att en fungerande rättsstat är nog så viktigt för den som vill engagera sig i politiken. Oxana jobbar ideellt hos Soldatmödrarna, medan polisen spanar utanför deras kansli för att fånga in de killar som flytt övergreppen i armén. I Kalmuckien fortsätter journalisterna Valerij och Vitalij att gräva i korruptionen, trots att delrepublikens schacktokige president inte tvekar att gå över lik för att stoppa deras tidning.

Och i sitt mausoleum ligger Lenin och väntar på att få stoppas i jorden.

Sedan Vladimir Putin blev president i Ryssland år 2000 har han avskaffat valen av regionala ledare, tryckt tillbaka oligarkerna och stärkt statens kontroll över media och ideella organisationer.

I den här reportageboken skildrar Amanda Lövkvist en brokig skara unga aktivister som vuxit upp i Ryssland under det fria men kaotiska nittiotalet. De kämpar för vad de tror på: pluralism, frihet och ett demokratiskt Ryssland.

1. Det intressanta så fall vore vad de skriver i den andra utgåvan, från 2001. Men den har jag inte läst. ↩
2. Och som Amanda var vänlig nog att skicka till mig, men det är inte därför jag rekommenderar den. ↩

Bertil Torekull skriver på DN Debatt om Carl Bildts bloggande. Låter som Expressens kulturredaktör Per Svensson, fast mer utdraget och med en bisarr jämförelse med Hugo Chávez. Läs Gudmundson och Johanna för kommentarer kring själva bloggandet.

I ömsom mästrande, ömsom lekfullt tonläge, med arrogans, svepande formuleringar men också i en blandning av privata halvpompösa uppkast (”lugn lördag i halvvinterns halvblaskiga Stockholm. Där ute fortsätter världen att förändras”) och saklig UD-information drar sig utrikesministern inte för att kasta en skugga av förakt och löje över den tredje statsmakt som uppfyller tryckfrihetslagarnas anda att bevaka och granska makten.

Lustigt, det där låter som Carl Bildt gör även på annat håll. Ni har väl inte glömt bort den cirkusuppvisning som Bildt hade tillsammans med Ulf Kristoffersson, reporter på Tv4? Kristoffersson bjöd in till trapetsen utan att ha riggat sitt säkerhetsnät, och då gick det som det gick.

Problemet torde vara att Carl Bildt är Carl Bildt, och lösningen är inte gnäll utan bättre journalister.

Uppdatering:
Bildt kommenterar så klart på bloggen, se också Nicklas Lundblad.

Verkar inte som vetlanda.se funkar att skriva, jag måste lägga till www först för att komma in på hemsidan.

Uppdatering:
Med den här bilden blir det förstås ännu mer bärlikt.

Apropå Journalisten, så undrar jag hur en del journalister tänker. Värmanlandsnytt hade gjort ett inslag om polisens hantering av beslagtaget gods, men polisen passade på att skicka ut ett pressmeddelande om saken innan inslaget sändes.

– För oss känns det nytt och oroande om pressmeddelanden används för att medvetet ta udden av våra inslag, säger Patric Hamsch, redaktionssek­reterare på Värmlandsnytt. Enligt honom kan följden bli att medierna tvingas bli mer hemlighetsfulla.
Ska medierna bestämma vad polisen ska göra?
– Nej, men polisen bör inte avslöja våra företagshemligheter. Det är dem vi lever på.

Jag gissar att det ligger i polisens, och andra som granskas, intresse att ta initiativet och föra fram sina ståndpunkter först. Det är förstås ett problem för de redaktioner som är bundna att specifika sändningstider. Men rimligtvis borde Värmlandsnytt kunnat publicera nyheten på nätet i någon form innan det sändes i tv, om de nu ville vara först med storyn.

Dibbuk tipsar om att Journalisten har en undersökning där de frågar vem som ska ta över efter Peter Örn som vd för Sveriges Radio. Ett alternativ, och den som har flest röster, är Johan Ehrenberg.

Som Anders skriver, det är något tilltalande med att en man som drivit sitt företag i konkurs inte mindre än fem gånger blir vd för ett public service-bolag. Om man skulle vara på det humöret.

Färre rökare men fler storkrökare

Holk har jag ju hört talas om däremot.

• Foreign Affairs: The New New World Order
  ”The Bush administration is adapting to the shift in global power, moving toward China and India — and away from Europe.”, av Daniel W. Drezner [blogg]
• IHT: Recycling: A global work in progress
  ”What happens at the other end when you throw your trash into a recycling bin? Our reporters boarded garbage trucks in seven cities [Stockholm är med] to find out.”
• FP Passport: U.S. misstates war on terror stats

Mont Pelerin Society har ett möte i Kenya nu i dagarna. Tom Palmer höll ett föredrag idag om myter om marknader, ett föredrag som går att ladda ner här.

When thinking about the merits and the limitations of solving problems of social coordination through market mechanisms, it’s useful to clear away some common myths. By myths I mean those statements that simply pass for obviously true, without any need for argument or evidence. They’re the kind of thing you hear on the radio, from friends, from politicians – they just seem to be in the air. They are repeated as if they’re a kind of deeper wisdom. The danger is that, because they are so widespread, they are not subjected to critical examination. That’s what I propose to do here.

Most, but not all, such myths are spread by those who are hostile to free markets. A few are spread in much smaller circles by people who are perhaps too enthusiastic about free markets.

Någon som heter Henrik Ennart bloggar om mat och hälsa hos SvD och häromdagen skrev han följande

I praktiken handlar det också om ett motstånd mot de europeiska konsumenternas rätt att själva välja vad som ska finnas på tallriken.

Motståndet står WTO för, när de anser att förbud mot genmodifierad mat är ett handelshinder. Och att det då kan bli tal om sanktioner om sådana förbud införs, vilket är aktuellt i Ungern. På nyspråk översätts det alltså till att konsumenterna inte har rätt att bestämma själva. Jag vet inte hur man tänker för att komma fram till något sådant.

Igår hade Bertil Lintner en artikel i SvD om Nordkoreas restaurang i Phnom Penh.

Det är utan tvekan den populäraste koreanska restaurangen i stan. Varje kväll är det fullbokat. Man äter kalla nudlar och barbecue med kimchi, kryddstark, inlagd koreansk kål. Mellan serveringarna underhåller servitriserna matgästerna med dans till elpianomusik och fiol.

Men Pyongyang Restaurant här i Kambodjas huvudstad Phnom Penh är inte en helt vanlig koreansk restaurang. Den ägs och drivs av den nordkoreanska regeringen, ett kapitalistiskt företag som tjänar pengar åt regeringen i Pyongyang. Här, som på andra flottare ställen i Phnom Penh, betalar man i amerikanska dollar, inte med lokalvalutan riel, som är värdelös utanför landet.

Att det lät bekant var inte så konstigt, för i våras tipsade jag om en artikel i Asia Times där restaurangen nämndes i ett större perspektiv. Det var Bertil Lintner som skrev den artikeln också.

North Korean capitalism is thriving – just not inside North Korea. Pyongyang has steadily established a string of legitimate and less legitimate front companies across East and Southeast Asia, aimed at earning the cash-strapped government badly needed hard currency. And, by all indications, business is booming.

Anders Björck på DN Debatt, Nils-Eric Hallström i Sydsvenskan och Tobias Krantz på Brännpunkt. Om samma sak – Ansvarskommittén och regionerna – på samma dag. Det är nästan så att jag misstänker att vi står och faller med denna fråga.

Jag har lite svårt att se att det skulle innebära någon större förändring i realiteten med större regioner i stället för de län vi har idag. Så mycket mer kommer de inte ha att säga till om. Som Krantz skriver så tolereras inga klyftor mellan regionerna, det ger inte mycket utrymme till decentraliserad makt. Och man kan därför fråga sig varför man ska genomföra reformer om det enda som kommer ut blir större enheter, men inte någon förändring i verksamheten.

Hallströms perspektiv, det demokratiska och konstitutionella, är förstås viktigt, medan Anders Björck mest låter indignerad. Jag hörde Björck på radion för någon månad sedan, när han ”diskuterade” frågan med Acko Anckarberg som sitter i kommittén. Minns inte om det var några referenser till Sovjetunionen den gången, men han lyckas med det denna gången. Och lite motsägelsfullt är det:

Kommittén har inte förstått att territoriell utveckling bygger på entreprenörskap, nätverk, traditioner och gemenskap. Sådant grundar sig på förutsättningar som skapats under lång tid och som ger ett län eller landskap sin alldeles speciella karaktär, något som man är stolt över, vill värna om och utveckla vidare. Sådant kan inte kommenderas fram, det växer fram, och det kan ibland ta tid. Men när det väl har vuxit fram blir det en långt stabilare plattform än aldrig så teoretiska regionkonstruktioner.

Men just därför ska man ju inte överdriva betydelsen av läns- och regionsindelningar, jag har svårt att se att läns- och landskapsgränser har en så pass central roll. Entreprenörskap, nätverk, traditioner och gemenskap går ju utanför även dagens indelningar, och någon större skillnad kommer det som sagt inte att bli.

Vi må ha olika identiteter, men gränserna för dem är bra mycket mer flyktiga än vad kartans gränser visar. Och jag kan tänka mig att kommunerna är viktigare.