Sänd mina rötter regn

Syftet med antirasism.se är väl uppenbart, men det är någorlunda konstigt att sidan hittills endast handlar om Sverigedemokraterna. Ganska mycket en gäspning; som Richard Slätt uttrycker det:

[F]int initiativ men, inte något nytt under himlen. Ingen ny information. Ingen ny liberal ståndpunkt om varför sd är ett rasistiskt parti. Det är en ickesida som inte tillför något nytt.

”Argumenten för mångfald och mot rasism”, till exempel, är en bunt med citat från folkpartister, det låter mest som Kalle Anka Cup i klyschor.

Slätt har en hel del invändningar när det gäller sidans återberättande av Sd:s historia, och det finns en del underligheter när det gäller bemötandet av sverigedemokraternas lögner. Källhänvisning tycks inte vara antirasism.se:s grej.

Sverigedemokraterna hävdar att Sverige tagit emot närmare 290 000 invandrare mellan 2000-2005.

Detta är en sanning med modifikation. Sverigedemokraterna väljer här att räkna in adoptivbarn, gäststudenter och personer som fått uppehållstillstånd enligt EU/EES-avtalet. Den egentliga siffran är mycket lägre, och ligger på 71 881 personer under en sexårsperiod. Det blir det alltså runt 12 000 personer som Sverige tar emot årligen.

Jag förstår inte siffergnället. Det borde inte spela någon större roll vilken anledning folk har för att invandra till Sverige, invandrare som invandrare, välkomna hit. Sd ser det förstås som ett problem, men jag inbillade mig att det var något slags liberalt perspektiv på sidan. Man inleder motargumenten med att förlora punkten, för när man räknar fram ”den egentliga siffran” så tar man bort dem som sverigedemokraterna, enligt antirasism.se, inte vill ha här, de med anknytning till EU/EES.

Sverigedemokraterna påstår att invandringen kostar Sverige 267.4 miljarder kronor om året.

Detta är en siffra som partiet har hämtat från författaren Lars Janssons bok ”Mångkultur eller välfärd”. Lars Janssons verk har kritiserats för att vara ovetenskapligt, innehålla stora felräkningar och ogrundade antaganden.

En ny undersökning visar, tvärtemot vad Sverigedemokraterna hävdar, att personer med utländsk bakgrund bidrar till den svenska tillväxten och att gruppen årligen har en köpkraft som motsvarar 208 miljarder kronor.

Orden om Janssons fantasiljarder instämmer jag i, det låter ungefär som en sammanfattning av min genomgång av boken. Men i övrigt är det goddag, yxskaft.

De där 267 miljarderna är endast kostnadssidan, och dessutom, med viss modifikation, endast kostnaden för stat, kommun och landsting. Därtill räknar Jansson med kostnader som inte har mycket med invandring att göra, t.ex. kostnaderna för kungahuset. Som om vi skulle sluta leva i ett sagoland om bara invandrarna försvann. Nettokostnaden är ungefär 154 miljarder, och om man tar hänsyn till alla konstigheter och överdrifter, ungefär 35 miljarder.

De där 208 miljarderna som nämns kommer från den rapport som Veritas gjorde för Timbros räkning. Köpkraften baseras på den disponibla inkomsten som invandrare har, men det som är relevant i relation till Janssons bok är skatten som betalas in. Enbart siffran 208 miljarder kronor i köpkraft säger inte särskilt mycket om något, mer än att de just har en viss köpkraft. Det är ingen invändning mot Janssons siffra.

Debatten om invandringens kostnader är något överskattad. Ibland låter det som att det hänger på om det är en kostnad eller om det är en intäkt, vilket det förstås inte är ur ett liberalt perspektiv. De studier som genomförts, i Sverige och i utlandet, visar på olika effekter beroende vad som mäts och hur. Ibland är det en kostnad, ibland är det en intäkt. I vilket fall som helst vara uppenbart, om man intar det perspektivet, att det svenska samhället inte förmår att ta till vara på invandrarnas potential. Och en stor skuld i det har den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Sverige har en för generös asylpolitik.

Sverige är det land som fällts flest gånger av FN:s tortyrkommission, och det beror på flyktingpolitiken. Den socialdemokratiska regeringen fick också tidigare i år kritik från bland annat Amnesty för den hårda och restriktiva flyktingpolitiken. Samtidigt har antalet asylsökanden minskat med 25% under åren 2004 och 2005.

För det första, vad som är en generös asylpolitik är förstås en fråga om perspektiv och inte mycket att tjafsa om. Vill man ha en liberal invandringspolitik så finns det anledning till att vara kritisk mot den svenska politiken, vilket det även gör om man är på ”kör ut dem”-linjen. För det andra, tortyrkommissionen och Amnesty har kritiserat utvisningar till länder där de utvisade riskerar att torteras. Som till exempel i fallet med Ahmed Agiza och Muhammed al-Zery som jag skrivit en del om här på bloggen. Även om det börjar bli lite väl många fall av tvivelaktiga utvisningar, så kan man nog inte dra för stora slutsatser om asylpolitiken utifrån stunder av uselt omdöme. Även om risken minskar ju mer liberal politiken är så skulle vilken politik mindre än fullständigt fri invandring kunna medföra samma problem. För det tredje, att antalet asylsökande minskat med 25 procent 2005 jämfört med 2004 ger inte mycket information. Jämfört med 2002 är antalet halverat i princip, jämfört med 1996 är det ökning med 200 procent och det är 20 procent av antalet asylsökande 1992. Prognoserna för i år och nästa år säger att siffra kommer att öka. Det hela beror förstås på vilket behov av asyl som finns, minst lika mycket som det beror på hur många Sverige är villiga att ta emot.

Är kass kritik sämre än ingen kritik alls? Intressant fråga, känns som att det har en viss relevans när man kollar det som antirasism.se skriver. Goda intentioner är inte tillräckligt.

This entry was posted on tisdag, november 7th, 2006 at 23.52 and is filed under Politik & Samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.