Vatten och kvarnar
För nästan ett år sedan skrev jag om Linnebygdens behandlingshem som finns utanför Älmhult. Det skulle vara en av de första behandlingshemmen, om inte det första, som tar hand om de sk datorberoenden. Föga förvånande var bondfångarpsykologen Owe Sandberg inblandad i projektet, och han drog de vanliga hejdlösa parallellerna.
Datorberoende är jämförbart med drogmissbruk. Ungdomarna varken sover eller äter och pojkrummen förvandlas till knarkarkvartar.
Det här dök alldeles nyss upp i Smålandspostens rss-feed [google-cache som pdf]:
Länsstyrelsen riktar kritik mot Linnébygdens behandlingshem utanför Älmhult. De menar att hemmet har brister som gör att det inte kan kallas för behandlingshem.
Det råder allvarliga brister på Linnébygdens behandlingshem i Älmhults kommun. Länsstyrelsen menar att ”Ledningens beskrivning av ett miljöterapeutiskt synsätt är/…/ mer en beskrivning av olika fritidsaktiviteter än av professionellt behandlingsarbete”.
– Ledningens sätt att beskriva metoderna och det faktum att merparten av personalen saknar utbildning gör att vi säger att det råder allvarliga brister som måste rättas till. Det saknas grund att bedriva behandlingsarbete, säger Agneta Hornvik, socialkonsulent och en av dem som jobbat med att utreda situationen på hemmet.
Där ser man.
Uppdatering:
Annan artikel här.
