Om stöd till kulturen
Apropå förra inlägget, om kultur och politik, så har åtminstone två av Cecilia Stegö-Chilòs gamla medarbetare på Timbro skrivit om kulturpolitik. Erik Zsiga hos Dagens Media, mest i förbifarten, och Mattias Svensson i Expressen och man får väl lov att säga att den sistnämnda är lite mer analyserande.
Men det känns lite halvgjort. Zsiga skriver att den nya kulturministern ska avveckla sitt departement för att staten inte ska blanda sig i kulturen och Svensson utvecklar tanken och skriver att
Kulturmänniskor orienterar sig mot staten och ansvariga politiker. De är beredda att låta staten definiera och kanalisera vad som är god kultur. Ju mer bidrag kulturen får, desto viktigare och finare anser sig både anslagsgivande politiker och mottagande kultur- och medieinstitutioner vara. Denna bidragskultur är inte bara eller främst en ekonomisk belastning. Framför allt är den ett demokratiskt och kulturellt problem. En mentalitet som kväver det verkligt fria och oberoende.
För att komplettera bidragsdelen kanske den då i framtiden avgående kulturministern kan stega in på justitiedepartementet och ta ett snack med den som där har hand om kulturstöd. Bidrag är förstås endast en sorts stöd, skattelättnader är en annan och upphovsrätten är en tredje.
Sådär värst stor skillnad är det förstås inte mellan dessa olika varianter. Det är förstås ingen nyhet att kulturmänniskor, och deras företrädare, orienterar sig mot staten och ansvariga politiker för att just deras kulturyttring ska beskyddas genom copyright och andra inte särskilt liberala påfund. På bekostnad av den kultur som exkluderas och som kväver det fria och oberoende. Och just den sortens skydd har väl nästan mer än bidrag trängt långt in i borgerligheten.
Ett försök att med hjälp av regleringar få oss att se Star Wars i stället för Kung Fu Kenobi’s Big Adventure. Den förstnämnda filmen åtnjuter statlig sanktion genom upphovsrättten. Den sistnämnda är en remix av Star Wars och en drös andra filmer, en parad av upphovsrättsbrott och förbannat rolig. Det är inte en brist på vilja som gör att staten sett till så att filmen om Kung Fu Kenobi försvunnit, utan för att den saknar möjlighet. En fri kulturmarknad skulle förstås tillåta remixer av tidigare producerat material, för dess egen skull och inte på nåder.
Alltså, statlig kulturpolitik utövas inte endast på kulturdepartementet eller i landstingen och kommunerna. Den finns allt som oftast en liberal blindhet inför problematiken kring upphovsrätt och liknande, och ”avveckla kulturdepartementet” är förstås en symptom. Om man som liberal kan tänka sig att staten omfamnar kultur genom upphovsrätt så finns det inga direkta hinder för att staten gör det även på andra sätt.
Uppdatering:
Läs Rasmus inlägg, Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken.
oktober 9th, 2006 at 21.12
Upphovsrätt är väl helt enkelt äganderätt. Skapar jag något ickemateriellt så äger jag rättigheterna till det? Eller? Det är väl inget ickeliberalt i det? Vad är det liberala med att jag ska tvingas dela ut det jag skapar gratis till alla?
Och om George Lucas inte vill att andra remixar Star Wars, tough luck!
oktober 9th, 2006 at 21.18
Nej, upphovsrätt är inte äganderätt. Snarare motsatsen eftersom man begränsar andras rätt att använde det de äger. Jag rekommenderar den här [pdf, 50 sidor och 9 Mb] artikeln av Tom Palmer för en genomgång av upphovsrätt ur ett liberalt perspektiv.
oktober 10th, 2006 at 02.34
Spann vidare lite på ditt inlägg (och kom kanske rätt långt bort…): Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken
oktober 10th, 2006 at 10.24
Rasmus: Alldeles utmärkt.
november 2nd, 2006 at 15.55
[...] På Sänd mina rötter regn (en liberal blogg som varit skönt befriad från den tröttsamma “hö hö”-retorik är allt vad de flesta övriga i genren rapat ur sig i sina försök att formulera åsikter kring kulturministervalet) ifrågasätter Dennis konsekvensen i en åsikt som i dagarna framkastats av ett par av Cecilia Stegö-Chilòs gamla medarbetare på Timbro: “Avskaffa kulturpolitiken!” Mattias Svensson uppmanar kulturministern att lägga ned sitt departement, med motiveringen att ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred. /…/ En aldrig så objektiv kvalitetsstandard ger fortfarande inte staten rätt att “korrigera” människors kulturval med skatter, subventioner och regleringar. Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls. [...]
mars 16th, 2007 at 17.55
[...] kulturpolitiken” men hakar upp sig på att negera föregående läger, och väljer att blunda för att den kulturpolitiska arsenalen av styrinstrumenten även innefattar t.ex. speciella [...]
juni 29th, 2007 at 16.40
[...] antyder, om det över huvud taget är möjligt att undvika kulturpolitik. Det har påpekats här förut, att även om vi gick och avskaffade kulturdepartementet så skulle vi fortfarande ha kvar [...]
februari 16th, 2009 at 20.32
[...] är väl ändå att skapa något nytt? Kung Fu Kenobi’s Big Adventure – för att använda ett gammalt exempel – använder visserligen välbekanta teman, men nog är det något nytt alltid. Annars kan vi ju ta [...]