Tunna siffror
Jag kunde inte låta bli att se efter om Sanna Siffror kommit med något nytt sedan sist. Det hade de, igår till och med. Syftet är vällovligt, att granska siffror över arbetslöshet och utanförskap som ibland blir ganska fluffigt.
Men precis som förra gången finns det en del att säga om de som ger oss ”en sannare bild av verkligheten”. Från gårdagens rapport:
Rapporten visar tyvärr att särskilt moderaterna, centern och Näringslivets Ekonomifakta inte ens är i närheten av den intellektuella hederlighet som borde kunna krävas – även i slutspurten på en valrörelse! Huvudintrycket är snarast att de försöker vilseföra de svenska väljarna med oprecisa, tendentiösa och ogrundade siffror om arbetslöshet och ”utanförskap”. Vi ska här ge några exempel.
Begreppet ”utanförskap” har ingen statistisk eller annan etablerad definition. Därmed är det ett användbart instrument för den som vill förvilla och förföra.
Det är lätt att föreställa sig att en vuxen person som under många år, trots idoga ansträngningar, inte lyckas få en varaktig sysselsättning på arbetsmarknaden, kan hamna i utanförskap – på det sätt som vi intuitivt förstår ordet. Men det är inte rimligt att påstå, att i stort sett alla personer i arbetsför ålder, som inte har ett jobb, befinner sig i ett samhälleligt ”utanförskap”. Men där hamnar alltför ofta alliansens företrädare. Här är några exempel på hur man beskriver arbetslöshet och utanförskap.
Utanförskap har ingen etablerad definition, och kan därför användas för att förvilla och förföra. Fair enough, men det gäller det mesta. Och vanligtvis kan man argumentera för eller mot en definition som används. Det blir lite lustigt när Sanna Siffror hänvisar till en definition som är intuitiv. Särskilt när den sätter ribban högt, man riskerar att hamna i utanförskap om man på många år inte fått någon fast anställning. Om alliansens företrädare kräver för lite för att utanförskap ska existera, så kräver Sanna Siffror för mycket.
Ett exempel de tar upp är ungdomsarbetslösheten:
Alliansen påstår i sitt valmanifest ”att mer än var tredje ung människa har ingen eller mycket svag anknytning till arbetsmarknaden” (sid 9 i manifestet). Maud Olofsson spär på med att påstå att 198 000 ungdomar står utanför. Denna bild är så långt från verkligheten att det gränsar till ren lögn. Om man ska få en uppfattning om storleksordningen om ungdomars utanförskap, som har sin grund i problem på arbetsmarknaden, då kan man lämpligen utgå från antalet långtidsarbetslösa ungdomar 20-24 år. Det är den statistikgrupp, som med någon relevans skulle kunna ses som ”utanför”. Det handlar idag om ca 1 500 ungdomar. Det är en, historiskt sett, låg siffra. 1994, efter tre borgerliga regeringsår, var den nästan 30 000!
Till att börja med så har begreppet utanförskap ännu inte försökts ge någon definition, mer än det där intuitiva vaga exemplet. Men ändå avfärdas alliansens definition, och här talar man också om vad som är relevant. Sifferexercisen är inte mer upplyftande, 1500 långtidsarbetslösa ungdomar bortser från att man sätter in åtgärder när arbetslösheten närmar sig 100 dagar. Och att i Sverige så räknas inte studerande som söker jobb som arbetslösa, jag tror nog att det finns en hel del långtidsarbetslösa bland dem.
För att debatten om dessa frågor ska kunna föras på ett rimligt vis måste man behandla fakta seriöst. Man kan inte samla ihop alla som inte har ”ett riktigt jobb” och beteckna dem såsom varande i ”utanförskap”. Om en välutbildad ung akademiker får vänta tre månader på sin första anställning, känns det självklart jobbigt. Men det representerar knappast ett ”utanförskapsproblem”.
Rapporten handlar därför också om att analysera och få perspektiv på vad som hänt under den socialdemokratiska regeringsperioden sedan 1994, dvs den period när arbetsmarknaden, enligt den borgerliga verklighetsbeskrivningen når den ena bottennivån efter den andra. Och när termer som ”bred arbetslöshet” och ”utanförskap” ropas ut utan seriösa definitioner eller hållbara fakta.
1994 igen. Mitt förra inlägg fick besökare från alla tänkbara socialdemokratiska håll. Bland annat S-Studenter, de som står bakom Sanna Siffror. Den enda kommentaren jag fick var att 1994 var ”sista året av borgerligt vanstyre”, men det finns ingen uppenbar relevans i en sådan jämförelse. Om de politiska motståndarna menar att arbetslösheten och utanförskapet är högt så är det inte mycket till argument att peka på att det var värre ett år då det var ekonomisk kris (och som vanligt, det går inte att koppla bort Socialdemokraterna från 90-talskrisen).
”-Göran, det brinner i din gardin!”
”-Strunt i det, Fredrik, för det brann ju i ditt tak för tolv år sedan!”
”-Ja, Göran, du försökte släcka en gardinsbrand med bensin!”
”-Jag kan inte höra vad du säger, Fredrik!”
Som de skriver i rapporten, det handlar om att behandla fakta seriöst. Men de gör inte det själva. Jag kan inte någonstans hitta en diskussion om varför 1994 är ett lämpligt jämförelseår. Eller en presentation av en bättre definition av utanförskap än de som Ekonomifakta och Moderaterna använder sig av.
I stället hittar man bland annat en helt ny definition av sysselsättning, i förbifarten visserligen, där antalet sysselsatta i relation till arbetskraften sägs vara relevant. Eftersom arbetskraften består av de sysselsatta och de arbetslösa så får man fram hur stor del av arbetskraften som inte är öppet arbetslös. Jag känner mig övertygad om relevansen.
Sysselsättningen har alltså ökat under en period då även arbetskraften ökade i antal. År 1994 återfanns 4 268 000 i arbetskraften medan motsvarande siffra under år 2005 var 4 533 000. Därför är det relevant att se hur stor andel som är sysselsatt i relation till arbetskraften. Med det måttet har sysselsättningen ökat från 92 till 94 procent av arbetskraften.
Det finns också en ganska så underlig diskussion kring arbetslösa studerande:
För att Sverige ska kunna bli ett framgångsrikt land i framtiden krävs omfattande satsningar på utbildning och kunskapsutveckling. Ändå visar den borgerliga alliansen att man inte anser att utbildningen är så viktig eftersom man anser att 110 000 studerande ingår i utanförskapet. De definieras som en del av utanförskapet enbart därför att de sökt arbete under månaden. Men många av dem som sökt arbete vill egentligen helst studera. De kan ha sökt arbete för att förbereda sig inför skolans slut eller för att ha ett extraarbete under studierna. Det är alltså avsevärt färre än 110 000 som studerar bara för att de inte har något annat att göra.
Jag tycker nog inte att det säger något om hur alliansen ser på utbildning, om den är viktig eller ej. Dessutom borde det vara irrelevant om de studerande som söker jobb hellre vill studera eller inte. De har ställt sig till arbetsmarknadens förfogande lika mycket om de söker ett deltidsjobb som om de sökte ett heltidsjobb. Att endast se till de som studerar för att de inte har något annat att göra är missvisande. Man kan dessutom tycka att bristen på jobb som passar studenter är en bild av svårigheterna på arbetsmarknaden, för rimligtvis är kraven lägre på sådana jobb än vad de är på heltidsjobb.
Jag tror att det blir en rapport att förpassa till papperskorgen. Vilket är synd, eftersom syftet var gott. Min uppmaning från förra gången står kvar, vi gör bäst i att tänka själva.
september 6th, 2006 at 11.52
[...] Via Dennis blir jag uppmärksammad på en rapport som den socialdemokratiska sajten ”Sanna siffror” har publicerat angående Alliansens sätt att räkna på utanförskap och arbetslöshet. [...]