De där kanonerna igen
Per Svensson skrev i Expressen igår om Cecilia Wikströms förslag om litteraturkanon. Han har en del att säga om förslagets omständigheter, men tycks i grunden vara positiv inställd.
Särskilt har han en poäng om att kritiken ofta är libertariansk, staten ska inte lägga sig vad folket läser och inte läser. Han pekar på en av LO-bloggarna som tycker att Folkpartiet inte ska gnälla på vad hon har i sin bokhylla.[1] Samtidigt är det många som mest av allt vill att staten ska lägga sig andra delar av människornas liv, och tar kostcirkeln som exempel. Om den suspekta uppdelningen tillåts; kroppen får staten peta i, men inte själen. Man kan förstås hävda att det som är bra och dåligt för kroppen är objektivt, men riktigt så enkelt är det väl inte. För jag inbillar mig att det är bra eller skadligt beror på det sätt som kroppen utvecklats genom evolutionen, det kunde ha slumpat sig så att kroppen fått skydd mot sådant som nu är till skada.
Likaså är det med litteraturen, det är inte på förhand givet att ”komplexitet” och ”mångtydighet” hos litterära verk ska premieras. Det är även i det här fallet ett resultat av mänsklig handling, men inte något som var avsett, liknandes evolutionen inom biologin. Vad som är en god kost och god litteratur beror på måttstockar som växt fram under mänsklighetens och litteraturens historia, och just det att kriterierna tycks vara objektiva är väl det enda som skänker det någon dos av objektivitet.
I själva verket är det nog godtyckligt, och det gör att det blir svårt att ge viss litteratur statusen av ett egenvärde, så som Per Svensson gör. Det blir dessutom lite motsägelsefullt, något jag tog förra gången jag yrade om litteraturkanon, att den i det närmaste uppenbart stora litteraturen behöver visas upp, ”varje generation som växer upp har rätt att få veta att dessa verk finns”. Om en generation av människor kan undgå Hamlet, vad är det då som gör det till en klassiker?
Och det är här som en av staten nedskriven kanon blir överflödig. Har ett verk erövrat en position som klassiker så lär det väl på ett eller annat vis dyka upp när litteraturhistoria lärs ut i skolorna. I annat fall är det väl läge att ifrågasätta skolan och vad den lär ut, eller om det där klassiska verket egentligen var så stort. God litteratur behöver inget statligt stöd, och dålig litteratur förtjänar det inte.
~
Gunilla Brodrej skriver idag om samma ämne, fast inom musiken. Hon gör en jämförelse med Naxosboxarna:
Så nybörjarna blir fler och fler. Det har lågprisbolaget Naxos förstått, som förra året utsågs till årets skivmärke av tidskriften The Grammophone. Naxosboxarna lotsar in nya lyssnare i den klassiska musikens värld. Inte alltid de bästa inspelningarna, men prisvärda, som hyfsade lådvin.
Och jag tycker väl fortfarande att den där klassikerutgivningen som Statens Kulturråd står för är tillräckligt nära en litterturkanon som det är.
- Det aktuella inlägget startar surrealistiskt, med tanke på att det är en socialdemokrat som skriver: ”Folkpartiet tycks allt mer klåfingriga. Det handlar om tvång, pålagor, test och prov.” ↩
