Kollektivt ledarskap på Kuba
Intressant artikel i Miami Herald där de skriver att Fidel Castro tillsatte en ”junta” beståendes av sex män som ska bistå Raúl Castro (som fortfarande tycks vara försvunnen).
Some are young, others quite old. Some are rising Cuban Communist Party protégés and others are longtime loyalists.
For the first time in 47 years, together the six men are at least officially ruling a Cuba without Fidel Castro, in what may be a ”collective leadership” like the ones that ruled the Soviet Union after the death of Stalin.
But a profound question mark hangs over them: Can this virtual junta effectively replace Castro’s nearly five decades of one-man rule?
Castro shocked the world 11 days ago when his chief of staff announced that the Cuban leader had undergone surgery for intestinal bleeding and would cede control of the nation’s government to his brother, Defense Minister Raúl Castro.
But pushed to the background in the commotion of that stunning announcement was an equally unprecedented move: Castro delegated his top tasks — education, health, energy and finance — to six men.
From the foreign minister to a vice president, Castro crafted a carefully selected group of men who some analysts say will likely serve as a virtual civilian-military junta.
Namnen är ungefär de man kunde förväntat sig. Den nuvarande utrikesministern Felipe Pérez Roque, känd från FN-webcasten och en av dem som står, eller kanske stod, Fidel Castro närmast. Carlos Lage har nämnts, tillsammans med utrikesministern, som ingående i Fidels ”relief team”, men det har också Ricardo Alarcón och han lämnades nu utanför. Alarcón är den som Fidel främst lyssnar på när det gäller USA och det är möjligt att Pérez Roque tar över den funktionen. I övrigt handlar det om inrikespolitik; centralbankschefen Francisco Soberón, Esteban Lazo och José Ramón Machado Ventura från Politbyrån och och hälsoministern José Ramón Balaguer.
Så först och främst tycks det handla om ett fokus på inrikespolitiken, och det har spekulerats en del hur det ska fortsätta på Kuba. Det tycks finnas tre alternativ; att fortsätta som idag med den skillnaden att Raúl inte är lika karismatisk som Fidel men däremot har hårdare nypor. En gradvis demokratisering, samtidigt som ekonomin öppnas upp, är ett annat alternativ. Eller att ta Kinas väg, öppna upp ekonomin för utländska intressenter, men knappast USA i det här fallet, samtidigt som en demokratisering dröjer.
Jag tror att de kan försöka fortsätta som nu; och med fortsatt hjälp utifrån kanske det funkar ett tag till. Men till slut kommer det krävas en förändring, och då är det tredje alternativet det mest troliga. Problemet är att Kuba inte behandlat de utländska företagen så väl, vilket framgår av slutet på det här inlägget, så det är inte säkert att de är särskilt pigga på det. Alternativ 2 tror jag inte alls på, tyvärr, för det kommer sätta alltför stor press på den kubanska staten om befolkningen får större möjligheter att flytta.
mars 2nd, 2009 at 23.39
[...] Pérez Roque och Lage stod Fidel Castro nära, båda två nämndes som efterträdare sommaren 2006. Den förstnämnde är för övrigt den ende i Kubas toppskikt som är född efter 1959. Huffpuff [...]