Sänd mina rötter regn

Den där debatten om svensk litteraturkanon är – minst sagt – underlig. Till att börja med har vi Cecilia Wikströms debattartikel där hon inte så klart och tydligt förklarar vad hon vill.

Den som inte får möjlighet att lära sig en god svenska kommer att ha starkt begränsade förutsättningar att välja yrke och han eller hon kan också få svårigheter att delta i samhällslivet. Utan kunskaper i svenska är det hopplöst att söka jobb, kommunicera med myndigheter och ta del av viktig samhällsinformation. Det fanns en rättvisetanke bakom den traditionella bildningsskolan som prioriterade svenskan.
En offensiv satsning på att alla skall få del av den svenska litteraturen skulle kunna innebära att en ”kanon” av de viktigaste verken inom svensk litteratur tas fram. En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion.
Denna litteraturkanon skulle sända en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen. Det skulle också erbjuda en viktig vägledning till skolmyndigheter och kommuner att satsa på litteraturundervisning och kulturaktiviteter. Den som fått en inblick i litteraturen kan efter att ha fått en inblick själv välja inriktning för fördjupning – eller utifrån eget ställningstagande en dag välja bort vidare läsning.

Det är inget mer avancerat än en litteraturlista och jag tror det går anföra samma argument som mot språktestet. Det är inte särskilt liberalt och det leder nog inte till någon större framgång. Dessutom känns det lite onödigt med tanke på att det knappast brukar behövas skrivas ner på papper vad som är god litteratur, det brukar till slut utkristallisera sig ändå. Det är som att osynliga händer rör vid vissa böcker, om jag får dra den parallellen.

Sedan har vi Stefan Jonsson på DN, han värmde upp förra veckan för att idag vara hysterisk.

I radions Kulturnytt svarade Cecilia Wikström på frågan om varför det behövs en kanon. Hon svarade: ”För att vi tillsammans ska kunna skapa en framtid för vårt land och för vårt folk – att minska segregationen, minska utanförskapet, och göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål.”

Hur föreställer sig Cecilia Wikström att detta enande går till? Är det realistiskt att tro att det kan ske med en litterär kanon? Fordras inte starkare medel? Lars Hermansson på Kulturnytt sade att det lät som 1930-tal. Jag tillfogar att det ekar lite från Nordkorea, talibanerna och röda khmererna. Ty inför detta ska man vara glasklar. Närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död. Att en svensk riksdagsledamot ens viskar om en kulturpolitik med en sådan målsättning är skandalöst. Men sannolikt handlar det bara om bottenlös dumhet.

Och så andas vi. Jag inbillar mig att hoppet mellan att upprätta en litteraturlista i skolplanen till massmord är ganska så stort, och dessutom någorlunda fantasifullt. En lista över svensk litteratur säger ingenting om den utländska litteraturen, den förutsätter inte att chauvinism skulle vara inblandat. Jonsson tolkar Wikström som att de skulle handla om något ”storsvenskt” när det i stället, och likhet med språktestet, snarare handlar om den kommunitära gemenskapstanken.

Denna litteraturkanon skulle sända en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen.

Inte särskilt stort, svulstigt och chauvinistiskt. Tvärtom, det implicita är att den svenska litteraturen, och språket, är så spröd och svag att den behöver tas om hand av staten. Den klarar sig inte på egen hand utan försvinner i bruset. Jag tror inte att det undgått Wikström och andra folkpartister att man redan idag ägnar sig åt litteraturhistoria; åsikten är att samma historia behöver skydd.

Personligen har jag svårt att se någon större skillnad mellan Cecilia Wikströms förslag och gammal vanlig kulturpolitik. Staten pytsar ut hyfsat många miljarder varje år – det finns som bekant ett statligt kulturråd som ska se till så att det funkar – och i förlängningen betyder det att staten välsignar vad som är god, eller intressant, kultur och dessutom vad som över huvud taget ska räknas som kultur. Anledningen är förstås att kulturen ses som skör och svag så att den inte klarar sig utan statens hjälp.

Därför finns det några olika, svenska, konstnärer som är lite extra sanktionerade av staten genom att tilldelas statlig inkomstgaranti och/eller författarpenning. Eller att staten genom kulturrådet subventionerar klassisk litteratur så att skolorna har råd att köpa in böckerna, det här låter lite bekant:

Under perioden 1985-1995 utkom 100 titlar i serien Alla Tiders Klassiker för bruk i grund- och gymnasieskolan. Klassikerserien ger skolorna möjlighet att till ett lågt pris köpa in böcker i klassuppsättningar.

Kulturrådet har fått i uppdrag att ta initiativ till en ny utgivning av klassisk litteratur för skolans bruk. Tanken med den nya utgivningen är att den i högre utsträckning än tidigare ska erbjuda skolorna litteratur som speglar andra delar av världen än den västerländska. Tonvikten kommer att ligga på moderna klassiker, vilket innebär att även yngre litteratur än vad som vanligen definieras som klassiker kan inkluderas i serien. Myndigheten för skolutveckling har fått i uppdrag att informera om utgivningen i skolorna.

Uppdraget återinfördes efter det att en proposition från regeringen, Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik, förordat det. Jag förstår inte riktigt varför Wikström gick ut och vill ha något som i princip redan finns. Det är inte heller särskilt begripligt varför en sådan debatt uppstod just nu^[1]. Men visst, det är väl jaktsäsong på folkpartister och de är inte alltid särskilt tydliga.

1. Den kanske uppstod i höstas när propostitionen släpptes, men det är i så fall något jag missat. ↩

This entry was posted on tisdag, augusti 1st, 2006 at 14.05 and is filed under Sverige. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.