Sänd mina rötter regn

Fiskande i grumligt vatten är ett återkommande tema efter det att Folkpartiet återigen fört fram idén om språktest för medborgarskap. ”Kravretoriken riskerar att spä på främlingsfientligheten”, skriver Sydsvenskan. DN:s Niklas Ekdal menar att ”folkpartiet använder en symbolfråga för att fiska i klart och grumligt vatten samtidigt”. Liknande tankegångar finns att hitta bland bloggarna.

Folkpartiet släppte en rapport om ”Språklyftet” där idén nämns och de skriver att det är ”en av de högst prioriterade frågorna i eventuella regeringsförhandlingar”. Vilket låter lite som att gnälla i veckor över att bullarna på regeringssammanträdena innehåller kanel och inte kardemumma. Jag kan nog tänka mig viktigare frågor.

Som helhet är rapporten inte så underlig. Den lägger ner relativt mycket utrymme på att förklara den förmodligen okontroversiella tanken att det underlättar att komma in på arbetsmarknaden om man talar svenska. Och att utbildningen Svenska för invandrare (Sfi) inte fungerar som det är tänkt. Men däremellan dyker språktestet upp:

Det är viktigt att på olika sätt markera språkets betydelse för integrationen. Alla incitament behövs för att stärka den språkliga integrationen i Sverige. Ett sådant incitament skulle medborgarskapet kunna vara.

Folkpartiet vill att möjligheten till medborgarskap ska finnas tidigt för en invandrare i Sverige. Om medborgarskapet är ett tecken på att man uppfyllt vissa krav och ges vissa fördelar, kan det medföra positiva effekter tidigt i integrationsprocessen.

Kunskaper i svenska språket är ett naturligt krav att ställa. Svenskan är ett gemensamt språk i Sverige som man behöver kunna för att vara delaktig i samhället. För att kunna utnyttja de rättigheter och möjligheter som medborgarskapet erbjuder – till exempel rätten att rösta i riksdagsval – förutsätter det grundläggande kunskaper i svenska.

Tanken är inte så mycket ”i Sverige talar vi svenska” som att medborgarskapet i sig är ett mål för invandrarna. Att bli upptagen i gemenskapen. Men om jag förstått deras sätt att tänka så låter det som en fråga om hönor och ägg. För jag kan tänka mig att funderingarna över medborgarskapet kommer upp först när invandrarna lärt sig svenska. I början citeras språkforskaren Kenneth Hyltenstam när han skriver att språket blir till:

…det instrument genom vilket han kan självförverkliga sig och uppleva sin mänsklighet i sitt nya hemland och – om han så vill – känna gemenskap och identifiera sig med dess folk och kultur till glädje inte bara för honom själv och hans familj utan även för det svenska samhället.

För mig låter det som att språket blir ett instrument till sådant som får en att överväga medborgarskap. Ett alternativ skulle kunna vara att medborgarskapet, att bli upptagen i gemenskapen, är så pass centralt att det föregår detta (och det är inte helt omöjligt att de faktiskt anser det). Men när man migrerar så – inbillar jag mig – gör man det lika mycket från som till något annat. Maciej Zaremba nämnde det i artikeln på Grundlagsutredningens hemsida, det stod kanske inte ”Sverige” på flyktadressen, utan ”En rättsstat”.

För att pressa fram en slutsats ur detta, medborgarskap blir inte mycket till incitament för att lära sig svenska. Det gör man av andra anledningar.

Ytterligare en idé som förs fram är att svenska ska göras till officiellt språk:

För några år sedan fick Sverige en lag om minoritetsspråk. Det tycker folkpartiet är bra men det måste också slås fast att svenska språket är det officiella språket i Sverige. Vi måste kunna fatta beslut om att svenska är landets viktigaste språk och ska lagfästas som officiellt språk i vårt land. Vi behöver lyfta fram betydelsen av ett nationellt gemensamt språk och verka för att det svenska språket vårdas och vidmakthålls inom samhällets olika sektorer.

Och det är ur liberal synvinkel intressant. För det första är sådan lagstiftning inte särskilt relevant. Det gör förmodligen varken till eller från för ”språkvården” om svenskan är officiellt språk eller inte. Det är individerna som använder språket, och om staten lagstiftat om ett nationellt gemensamt språk tas det förmodligen ingen hänsyn till. För det andra brukar liberalismen säga att staten ska vara neutral i liknande frågor. Den ska inte gynna speciella särintressen, inte heller någon särskild kultur. Samlevnadsformerna ska individerna själva få bestämma över, och språket är ytterligare ett område som den liberala staten ska hålla sig borta från. Det förhindrar visserligen inte att förvirrade folkpartister anser att individerna ska anpassa sig efter staten i språkfrågan. Och frågan om officiellt språk har inte särskilt mycket med språket som används vid lagstiftning att göra.

Till sist, jag har några lösa funderingar kring varför dessa idéer dyker upp i ett förment liberalt parti. Min gissning är att en konkurrerande idétradition fått fotfäste där man lägger den största vikten på olika gemenskaper. Det handlar inte i första hand om någon nationalism, även om det spelar mindre roll för hur idéerna tas emot, utan om kommunitarianism. Det mest grundläggande för den ideologin är kritiken mot liberalismen, den hävdar att individualism medför atomism. Men vi lever alla i ett sammanhang som vi inte kan bortse från, och detta sammanhang, gemenskapen, är det som man måste utgå från.^[1] Min uppfattning är att man kan hitta en del kommunitära tankegångar hos Mauricio Rojas, beskrivningen av hans bok om Gemenskap och företagande kan i det närmaste ses som en definition av kommunitarianism:

Mauricio Rojas har, med hjälp av amerikanska studier, kartlagt hur invandrarföretagandet uppkommer. Hans slutsats är att det inte kan förstås i ett individualistiskt perspektiv, i synnerhet när det gäller utsatta, utstötta eller på något sätt diskriminerade grupper. En individcentrerad betraktelse ser bara ytan, toppen på det isberg av civila solidariteter och relationer, den moralgemenskap som i själva verket möjliggör företagandets under.

Så nästa steg kanske är lagstiftning mot att bowla ensam?

1. Fast kritiken mot liberalismen är inte särskilt träffande, liberalismen är inte någon atomistisk ideologi. Det finns även andra svagheter med de kommunitära tankegångarna. ↩

This entry was posted on fredag, juni 30th, 2006 at 09.06 and is filed under Sverige. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.