Det där med ansvar igen
Leif Lewin skriver i DN om ansvarsutkrävandet efter tsunamin, han menar att vi nu ser en helt ny ordning:
Väljarna uppträder inte som teorin förutsätter. De ägnar sig mindre åt att ”rösta retrospektivt” än att bedöma vad partierna lovar för kommande mandatperiod. Det är ju ändå den som valet avser. Det är därför det är så galet att avstå från att kräva misstroendeförklaring och säga att ansvaret i stället ska utkrävas i valet.
[...]
Så vad bryr vi oss om ansvarsutkrävande och andra procedurbegrepp? Mitt framför våra ögon håller styrelseskicket på att ändra karaktär och samma sak sker i flertalet europeiska länder. Vi vill inte längre bråka om hur regeringen skött sig, att folket ska vara herre i eget hus och att det är nödvändigt att välja utan säger i stället att det gäller att samla sig till en sådan politik, som på bästa sätt gagnar välfärden under de närmaste åren.
Eftersom detta tycks vara den allmänna meningen, borde vi kanske ändra vår definition och i Platons anda säga att vi lever med en styrelseform, varigenom politiska eliter ges möjlighet att planera och verka för medborgarnas framtida välfärd. De flesta nickar nog instämmande i denna omformulering. Så varför klaga?
Jag tog upp frågan om ansvarsutkrävande tidigare i år, efter det att Göran Persson gått ut och sagt att ansvaret för Lars Danielssons handlingar, eller brist på dem, utkrävs i valet. Det påståendet var förstås befängt; ett val kommer inte handla om en statssekreterares kompetens. Och det är högst tveksamt om valet ens bör handla om just det.
Jag är inte övertygad om att regeringens handlande efter tsunamin är något som bör recenseras i ett allmänt val. De visade inte upp mycket till kompetens, men det handlar om förvaltning och inte direkt om några fundamentala fel med den socialdemokratiska politiken. Möjligtvis indirekt, eftersom talet om att staten ska (för)följa oss från vaggan till graven fick sig en törn. Numera är det från vaggan till graven, om det inte råkar vara annandag jul och statssekreterarna inte vet vad de gör. Jag menar inte att regeringen skulle avstyrt tsunamin, förstås inte, men socialdemokratin har under många år lovat att vara mer på tårna än vad de faktiskt kunde mäkta med. Det hade räckt med att ha lite koll, men det hade de inte.
Som jag skrev den gången, ”man kan knappast räkna med att någon kommer att avstå från att rösta på Socialdemokraterna bara för att Lars Danielsson fortsätter som statssekreterare”. Nu har han ju tagit time out, av dunkla anledningar, så något sorts ansvarsutkrävande kanske det blev i det fallet ändå. Men resonemanget stämmer in på socialdemokraterna också, om än inte helt och fullt. Som Lewin skriver så är det inte sannolikt att frågan blir aktuell, och då säger valet inget om ansvarsfrågan.
Det finns en annan intressant sak här. Det har då och då sagts att Göran Persson, eller statsministerskapet under hans styre, blivit mer och mer presidentlik. Och det finns en indikation här, om ansvar ska utkrävas så handlar valet mer om partiledningen än om partiet som sådant.
