In sickness and in health
Det är ju nästan lite charmigt att Apotekets vd och styrelseordförande försvarar apoteksmonopolet samtidigt som de skriver att ”vilken marknadssituation som ska gälla på apoteksområdet är politisk.” Man skulle ju kunna tänka sig att det var den ansvarige ministerns uppgift att argumentera för monopolet, men Stefan Carlsson och Jan Bergqvist hade visst inte lust att låtsas om att de har en politiserad roll som är viktigare än den rent affärsmässiga.
Och man kan väl inte direkt påstå att argumenten är en klang- och jubelföreställning:
Apoteket gör nu en resa där företaget utöver att vara en ansvarsfull läkemedelsdistributör blir en allt viktigare aktör för människors välbefinnande och hälsa.
Apoteket skulle kunna ha dygnet runt-öppna apotek i varje kommun, men det är tveksamt om skattebetalarna är villiga att ta den kostnaden. Alternativen, att distribuera läkemedel utan tillgång till farmaceutisk kompetens, innebär nackdelar.
Det finns studier och erfarenheter som visar att det kan innebära ökad risk för felaktig läkemedelsanvändning, fler lever- och njurskador, ökade kostnader för samhället, överetableringar i storstäder, farmaceutisk utarmning, lägre följsamhet till
lagstiftningen med mera.
Det låter ungefär som Apotekets ledning fått för sig detaljhandeln inte har tillgång till ”farmaceutisk kompetens”. Vilket är underligt med tanke på att de svarar på en debattartikel som Torsten Eklund, ”legitimerad apotekare i Sverige och ‘autorisertfarmasöyt’ i Norge”, har skrivit. Därtill finns det ett läkemedelsverk som förmodligen skulle ha ett och annat att säga om verksamheten.
Sedan 80-talet har en rad olika marknader avreglerats. Telemarknaden, järnvägen, flyget och taxin bara för att nämna några områden. Och genomgående kan det sägas att avreglering egentligen inte är ett bra begrepp för att beskriva utvecklingen, det har snarare handlat om omregleringar. För samtidigt som marknaderna öppnats upp så har nya lagar och regleringar införts. Ett statligt monopol behöver färre regleringar än en marknad, i alla fall om verksamheten ska underställas en rad olika politiska och ekonomiska mål som ibland strider mot varandra.
Ta taximarknaden till exempel. Marknaden fick nya bestämmelser från och med 1990, innan dess bestämde staten priset, hur många bilar som skulle användas och liknande. När taximarknaden ”avreglerats” infördes till exempel krav på taxiförarlegitimation, bestämmelser kring taxametern och prisinformation. Och det på en relativt ”enkel” marknad som taximarknaden. Tänk då vad som skulle ske om apoteksmarknaden omreglerades. Om detaljhandeln fick tillstånd att sälja receptfria läkemedel med mindre än ett krav på att ha farmacevter/receptarier anställda så vore det i allra högsta grad sensationellt. Likaså om läkemedelsverket inte skulle ha något att säga till om. Det är ju inte så att en vanlig livsmedelsaffär kan sälja sina varor utan någon som helst översyn idag, varför skulle regleringarna vara färre om de började konkurrera med Apoteket?
~
Den som mot förmodan är intresserad av en översikt när det gäller omregleringarna kan läsa den där underlagsrapporten jag skrev åt Ratio, rapport nummer 2 i listan. Fast jag kallar det avreglering där, mest av gammal vana antar jag.
december 9th, 2008 at 09.56
[...] hela är så pass förutsägbart att jag kan ta och citera mig själv, när jag kommenterade en debattartikel skriven av Apotekets styrelseordförande och vd där det [...]