Green-domen igen
Jag tittade lite på den utredning som gjordes om hets mot homosexuella (del 2, kap. 18) för att se om de skrev något om Europadomstolen och Europakonventionen. Och det gjorde de, men de har inte varit särskilt fantasifulla.
Mot bakgrund av vad som nu anförts, anser vi att det finns mycket starka skäl för en kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp. Dessa skäl måste emellertid vägas mot intresset av att bibehålla vidast möjliga yttrandefrihet och tryckfrihet. En eventuell kriminalisering får inte heller stå i strid med bestämmelserna i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
Ett kriterium som skall uppfyllas för att en inskränkning av yttrandefriheten skall vara tillåten är att det skall ske för ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle (enligt Europakonventionen ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”). Att intresset att skydda gruppen homosexuella mot hot eller andra uttryck för missaktning är ett sådant godtagbart ändamål, anser vi vara uppenbart. Vi anser inte heller att en kriminalisering av hets mot homosexuella går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål (intresset av att skydda homosexuella mot hot eller andra uttryck för förakt, vilka företeelser – om de inte motverkas – kan leda till ett ökat våld mot homosexuella) som föranleder begränsningen av yttrandefriheten.
Jag tycker det här resonemanget är lite konstigt. ”Vi”, dvs utredarna, tycker att skyddandet av homosexuella är ett godtagbart ändamål med hänsyn till Europakonventionen och att det är ett godtagbart begränsande av yttrandefriheten. Men i slutänden är det Europadomstolen som avgör frågan, vilket borde innebära att utredningen spekulerar i vad Europadomstolen kan tänkas komma fram till. Men utredningen är knappast så bred att den tar hänsyn till alla de omständigheter som kan komma upp.
Gällande fallet med Åke Green blir följande stycke i utredningen aktuell:
Det har påpekats att det i olika religiösa texter – t.ex. i Bibeln – förekommer uttalanden som är kränkande för homosexuella. Självfallet gäller här – liksom när man i övrigt skall pröva om en gärning utgör hets mot folkgrupp – att man måste bedöma uttalandet eller meddelandet i sitt sammanhang. Den som endast citerar och seriöst diskuterar texter av det angivna slaget gör sig givetvis inte skyldig till hets mot homosexuella. Om någon däremot använder exempelvis citat ur Bibeln i syfte att hetsa mot homosexuella, kan denne dock göra sig skyldig till sådant brott.
Och det stannar där, utan en tanke på vad Europadomstolen kan tänkas säga. När utredningen väl redogör för Europadomstolens praxis så handlar det om tre fall som gäller konventionens åttonde artikel som handlar om att alla har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv. Det är inte med nödvändighet relevant anser jag, de fall som tas upp handlar om en lag som förbjöd ”frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna personer”, det brittiska flygvapnet som sparkat homosexuella anställda och ett fall i Portugal där en homosexuell man vägrats vårdnad om sin dotter. När det gäller yttrandefriheten, artikel 10, så skriver de att konventionen medger inskränkning och att den tillämpats i fall med förintelseförnekare, nazism och rasism. Artikel 9 om religionsfrihet nämns inte någonstans och därför inte heller om det kan leda till någon speciell bedömning när det gäller skyddet för yttrandefriheten vilket Högsta Domstolen verkar ha ansett. Högsta domstolen ansåg inte heller att Åke Greens yttrande handlade om ”hate speech” vilket Europadomstolen möjligtvis har gjort i de fall som nämns angående förintelseförnekare, nazism och rasism.
Så det verkar som att den utredning som låg till grund för lagstiftningen inte var särskilt uttömmande när det gäller de områden som kan påverkas. Utredningen när det gäller hets mot homosexuella var inte heller stor sett till antalet sidor, ungefär 24 sidor (hela SOU 2000:88 är på över 300 sidor och lagen om organiserad brottslighet ägnas mest utrymme).
