Myndighetifiering

SvD (TT) skriver idag om något som jag skrev om för ett tag sedan, trafficking och rederiernas roll. Till skillnad från Ecpat tycker jag inte att rederierna ska agera poliser, och det är dessutom en missriktad åtgärd.

TT:s artikel handlar om Nordiska rådets möte i Reykjavik där socialdemokraten Monica Green talat om frågan. Bland annat nämns att hon lämnat in en motion där det anförs att rederierna ska ta sitt ansvar i större utsträckning, dvs den ståndpunkt som Ecpat har.

Så jag letade reda på den senaste motionen, som finns här. Och fick när jag läste den en konstig känsla av att jag läst den tidigare. Och letade upp Ecpats debattartikel i SvD. Låt oss jämföra.

Motionen, inlämnad av Monica Green och Carina Ohlsson (båda socialdemokrater):

Trafficking och annan form av sexuell handel med barn och ungdomar är en brottslig verksamhet och ytterst polisens ansvar. Det innebär inte att övriga samhället kan luta sig tillbaka. Trafficking är ett samhällsproblem och bör behandlas som ett sådant. Det innebär att de personer, företag, myndigheter m fl som kan bidra till att stävja trafficking-verksamheten har ett ansvar. Något annat vore att vända sexuellt utnyttjade av barn och ungdomar ryggen.

Ecpats debattartikel:

Trafficking och sexuell handel med barn och ungdomar är en brottslig verksamhet och ytterst polisens ansvar. Det innebär inte att övriga samhället kan luta sig tillbaka.

Trafficking är ett samhällsproblem och bör behandlas som ett sådant. Det innebär att de personer, företag och myndigheter som kan bidra till att stävja trafficking-verksamheten har ett ansvar. Något annat vore att vända sexuellt utnyttjade barn och ungdomar ryggen.

Green och Ohlsson:

I Sverige är problemets omfattning till stor del höljt i dunkel och utannonsering av sexuella tjänster sker främst via Internet. Verksamheten är mycket ljusskygg och drivs i regel av små brottsliga nätverk. Åldern för de som utsätts varierar från tonåren upp till vuxen ålder och vägen till Sverige kantas ofta av förnedring och våldtäkter för mellan 400-600 offer årligen, både barn och vuxna. Trafficking existerar huvudsakligen av en anledning: att det finns personer som är beredda att betala för sexuella tjänster.

Ecpat:

I Sverige är problemets omfattning till stor del höljt i dunkel och utannonsering av sexuella tjänster sker främst via internet.
Verksamheten är mycket ljusskygg och består ofta av små nätverk. Åldern för de som utsätts varierar från tonåren upp till vuxen ålder och deras väg till Sverige kantas ofta av förnedring och våldtäkter.
Uppskattningsvis drabbas mellan 400-600 personer årligen. Trafficking
existerar huvudsakligen av en anledning: att det finns personer som är beredda att betala för sexuella tjänster.

Green och Ohlsson:

Enligt polisens årsrapporter om människohandel är passagerarfärjorna ett av de vanligaste transportsätten för att föra traffickingoffer från Östeuropa till Sverige. Det är samma färjor som vi svenskar åker på helgkryssningar med. Tillsammans med offret finns ofta en hallick som håller ett vakande öga, eller som väntar i Sverige när offret stiger av. Det har till och med förekommit att offer sålts till kunder redan på färjan.

Ecpat:

Enligt polisens årsrapporter om människohandel är passagerarfärjorna ett av de vanligaste transportsätten för att föra traffickingoffer från Östeuropa till Sverige. Det är samma färjor som vi svenskar åker på helgkryssningar med.

Tillsammans med offret finns ofta en hallick som håller ett vakande öga, eller en person som väntar i Sverige när offret stiger av. Det har till och med förekommit att offer sålts till kunder redan på färjan.

Behöver jag fortsätta? Hela motionen är mer eller mindre ord för ord tagen från Ecpats debattartikel, Ecpat nämner i ett sammanhang Stena vilket Green/Ohlsson inte gör samtidigt som Ecpats debattartikel är längre än vad motionens text är.

Det skulle förstås kunna vara så att Green och Ohlsson tänkt att det var en bra debattartikel SvD hade publicerat, och sedan kopierat texten rakt av. Men det faller på att motionen är inlämnad och publicerad innan Ecpats debattartikel publicerades i SvD. Green/Ohlsson anger 4 oktober som datum, publiceringsdatumet är 5 oktober och debattartikeln i SvD har 7 oktober som publiceringsdatum.

Så rimligtvis måste Monica Green och Carina Ohlsson fått se Ecpats debattartikel innan den publicerades i SvD och innan motionen inlämnades. Jag är inte insatt i hur politiken fungerar i praktiken, men jag gissar att politikerna får ”talking points” jämt och ständigt från olika intresseorganisationer. Denna gången valde Green och Ohlsson att kopiera Ecpats information och lämna in den som en motion där de uppmanar att ”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att uppmana Passagerarrederiernas Förening till att utbilda sin personal och informera om trafficking”.

Ecpat lobbar Green och Ohlsson, Green och Ohlsson tar Ecpats text och lämnar in en motion där de vill att Ecpat ska få mer inflytande. Du käre lille särintresse, här kommer vi igen.

Det handlar om det som kallats för myndighetifiering (how-to), Rasmus Fleischer skriver i Eudoxas rapport Fair Play och moralpaniken:

Företagsartade, expertbaserade och mediedrillade organisationer med ambition att myndighetifiera sig är en tidstypisk företeelse. Typiskt består de av en handfull personer som tycks ofta drivna av lika delar personlig karriärism och genuint moraliskt engagemang.

Medan det bland statsvetare och sociologer är högsta mode att forska kring ”sociala rörelser” och NGO’s (non-governmental organizations), märker vi här hur andra redan har sprungit förbi sådana distinktioner, och verkar för nå sina mål just genom att röra sig i gråzonen mellan staten, föreningslivet, företagsvärlden och expertsamfunden.

Ett exempel är Friends, en stiftelse med 90-konto men utan medlemmar, som vill motverka mobbing i skolorna. Grundaren Sara Damber har sedermera avancerat in i departementen och är nu projektledare för regeringens kampanj Flicka, som alltså låtit bjuda med Fair Play på en skolturné (för övrigt är Sara Damber även formellt knuten till Fair Play genom deras expertgrupp).

En annan likartad organisation är Ecpat som verkar mot barnsexhandel. De kan sägas ha en dubbel lobbytaktik som även kan anas hos Fair Play: å ena sidan myndighetifiering, å andra sidan mediabomber som kan vändas mot myndigheternas ”passivitet”. Hösten 2001 satt Ecpat med i regeringens handlingsgrupp som skulle ta fram en handlingsplan mot sexuellt utnyttjande av barn. Av någon anledning var de dock inte helt nöjda med arbetets framskridande, så de tog tillfället att släppa en av dessa mediabomber, en sensationalistisk rapport om omfattningen av trafficking i Sverige.

Trots att redaktionen för SVT:s Agenda vände sig mot att ta upp siffrorna som fakta, då rapporten var uppenbart dåligt underbyggd, tvingade programledaren Lars Adaktusson igenom inslaget och Ecpat vann en dundrande PR-seger när socialminster Ingela Thalén i direktsändning vek sig och lovade att ”tänka om”. Till saken hör att det var Adaktussons egen brorsdotter som skrivit rapporten åt Ecpat. Historien berättas av Petter Ljunggren i Arena 2/03. Påminner inte det hela om Annika Doppings dubbelspel som TV4-producent och Fair Play-aktivist?

Och det är alltså inte ens ett bra förslag som Ecpat kommer med.

5 Responses to “Myndighetifiering”

  1. Anders Widebrant Says:

    Eller pluralism, om du så vill. Den här trenden underblåses naturligtvis av att de politiska partierna glada i hågen lastar av diverse ideologiska ståndpunkter i myndighetsform, om jag kommer ihåg min Bo Rothstein rätt.

  2. Dennis Says:

    Pluralism, hur då?

  3. Anders Widebrant Says:

    Pluralism i den meningen av ordet att diverse självständiga och relativt smala intressegrupper konkurrerar om att få gehör för sina politiska åsikter. Det brukar kontrasteras med (neo-)korporativism, där staten på ett mer organiserat sätt hämtar olika representanter från näringsliv, fack och folkrörelser och ger dem styrelsepositioner inuti statsapparaten. Sverige har historiskt sett varit rätt ordentligt korporativistiskt i den bemärkelsen. Intressegrupper av det här slaget känns som ett relativt nytt och begränsat fenomen för mig, men jag vet inte riktigt var man borde placera dagens Sverige på skalan mellan pluralism och korporativism.

    Wikipedia har en längre utläggning om saken, förstås: http://en.wikipedia.org/wiki/Corporativism

    Sen blir det som sagt var lite grumligt i pluralismen när staten själv skapar intressegrupper i form av myndigheter som har opinionsbildning som enda eller främsta uppdrag.

  4. Dennis Says:

    Jag är inte så säker på att det ligger så närma pluralismen som tycks mig vara mer öppen. Det första citatet i Wikipedia-artikeln du länkar till var väldigt träffsäker:

    A corporatist state …does not simply license the existence of organised interest groups but incorporates them into its own centralised hierarchical system of regulation. In doing so, the state simultaneously recognises its dependence upon these associations and seeks to use them as an instrument in the pursuit and legitimation of its policies.

  5. Anders Widebrant Says:

    Som jag förstår (den svenska) korporativismen så är skillnaden att staten där öppet organiserade intressegrupper i sin hierarki och sedan skötte konflikthanteringen mellan grupperna där. Men grupper som Ecpat, som visserligen på ett korporativistiskt sätt fick sitta med i en handlingsgrupp, finner sig uppenbarligen inte i den sortens lågmälda samarbete. De använder sig istället av media, vilket på sätt och vis är en mer öppen strategi för att påverka. Motstridigt nog andas förstås fallet med motionen kontra debattartikeln inte direkt öppenhet.

    Vad korporativismen framför allt handlar om för mig är alltså att konflikter mellan intressegrupper löses i mer eller mindre statlig regi. Härav, om jag förstår saken rätt, kollektivavtal och en del annat svenskt. Organsiationer som Ecpat och Fair Play saknar så vitt jag kan se några egentliga motparter att förhandla med, och verkar i vilket fall som helst inte så intresserade av någon gyllene medelväg.

Leave a Reply