Om Ecpat, trafficking och ansvar
DN:s Malin Siwe har skrivit en intressant ledarartikel om Ecpats debattartikel som publicerades i SvD igår. Ecpat, en organisation mot barnsexhandel, tycker att rederierna inte tar problemet med trafficking på allvar då de inte låter Ecpat utbilda personalen, sätta upp affischer på färjorna och lägga ut foldrar.
Malin Siwe invänder mot Ecpats vilja att resenärerna ska tag i saken:
Låt oss leka med tanken att rederierna vek ner sig för Ecpat. Vad händer? Ett antal Kalle Blomkvistar av båda könen kommer att se prostituerade mest över allt. Titta en urringad kvinna som talar ryska – bäst att slå larm. Kolla – en blonderad och uppsminkad tjej som pratar ett språk jag inte förstår – dags att ta mobilen till Ecpats Hotline. Mannen som står i hörnet, snackar i telefon samtidigt som han spanar – säkert en hallick.
Ecpats förslag riskerar att få effekten att vi börjar betrakta våra kvinnliga baltiska medmedborgare i EU som ofrivilliga luder, att ryskor och ukrainskor får samma offerstämpel.
Denna risk handlar inte om fria fantasier. För några år sedan förde, främst kvinnliga, politiker en högljudd debatt om ”importkvinnor”. Syftet var gott. Män som gifte sig med kvinnor från Asien för att sedan slå dem sönder och samman, skilja sig och gifta om sig med en ny kvinna som också fick stryk – dessa män skulle stoppas.
Följden blev förstås en helt annan. Kvinnor med ursprung i Thailand, Filippinerna, Korea och andra delar av Asien fann sig plötsligt bli väldigt nedlåtande behandlade av svenskar.
Men problemet med Ecpats resonemang är egentligen större än så. De hävdar att rederier och privatpersoner har ett ansvar i frågan om trafficking:
Trafficking är ett samhällsproblem och bör behandlas som ett sådant. Det innebär att de personer, företag och myndigheter som kan bidra till att stävja trafficking-verksamheten har ett ansvar. Något annat vore att vända sexuellt utnyttjade barn och ungdomar ryggen.
Det hela är mycket grumligt. De grundläggande problemen är förstås att det dels finns män i Sverige som kan tänka sig att utnyttja prostituerade som tvingats hit och dels att kvinnor i utlandet inte ser någon annan möjlighet än att prostituera sig eller tvingas till det.
Samtidigt minskas kvinnornas valmöjligheter genom att Sverige och de flesta andra länderna i Europa har upprättat gränser mot öst som är svåra att ta sig igenom. Det blir mer eller mindre omöjligt att söka lyckan på annat håll. Skulle de ändå försöka ta sig Sverige blir de i stället ”illegala” för att de tagit sig över en tänkt gräns.
Och det är dessa gränser som Ecpat vill att företag och privatpersoner ska hjälpa till att upprätthålla genom att leka poliser. Exakt hur hjälper det dem som utsätts för trafficking?
Varje år flyttar hundratusentals, om inte miljontals, människor frivilligt till andra länder för att arbeta och på så sätt kunna skicka tillbaka pengar till sina familjer i hemländerna. Det är förstås inga himmelrike, arbetet är oftast hårt och ger dåligt betalt jämfört med en inhemsk arbetare. Men jämfört med alternativet i hemländerna är det en klar förbättring. För några år sedan var summan för s.k. remittances 80 miljarder dollar, och det har fortsatt att öka sedan dess.
Det är en bra mycket bättre lösning att låta människor komma hit och arbeta än något som Ecpat, och Vänsterpartiet, föreslår. Men det är inte bara de som står i vägen, invandrarna har också hela arbetarrörelsen mot sig.
