En resa bakåt i tiden

I östra delen av Kuba ligger provinsen Holguín. Provinsen är befolkningsmässigt den näst största med lite mer än en miljon invånare. I väst ligger provinsen Las Tunas, i sydväst Granma, i söder Santiago de Cuba och i sydöst ligger provinsen Guantánamo.

Det sägs att när Cristoforo Colombo kom till Kuba 1492 steg han i land i Holguín, och tyckte att det var det vackraste landskapet som människoögat skådat.

Men vi tar oss till 1987 i stället. Holguín har ännu inte blivit den turistattraktion som provinsen skulle bli senare, efter Sovjetunionens fall då Kuba satsar på turismen. Så invånarna får ha sin storslagna natur för sig själva.

Vilket förmodligen är en klen tröst, hade det funnits fler turister hade möjligheten att utöka den magra lönen varit större. Det är snart 30 år efter revolutionen och även om regimen och de nyttiga idioterna från utlandet skryter med vad Kuba påstås ha uppnått så står inte mycket rätt till.

Större delen av 1900-talet innan revolutionen så var sockret den viktigaste grödan och exportvaran Kuba hade. ”Utan socker, ingen nation” som en representant för sockerindustrin uttryckte det på 40-talet. Mer än 80 procent av Kubas intäkter i hårdvaluta kom från sockerexporten, sockret stod för 30 procent av BNP, hälften av all elektricitet förbrukades av sockerindustrin och 500,000 kubaner, en tredjedel av löntagarna, arbetade med socker.

Men under 50-talet förändrades bilden. Internationella handelsrestriktioner begränsade Kubas sockerexport, till en början blev inte utslaget så stort som det kunde blivit eftersom priset samtidigt ökade i samband med Koreakriget och Suezkrisen.

I samband med revolutionen skedde två saker. USA införde ett embargo som bland annat hindrade Kuba att sälja socker till just USA som var den viktigaste marknaden för Kuba. Samtidigt genomfördes en jordreform som gjorde att en stor del av den mark som användes för att odla sockerrör förstatligades, sockret ersattes av andra grödor. Mellan 1961 och 1963 mer än halverades den årliga sockerskörden.

Dessutom fick den nytillsatte industriministern Che Guevara idén att Kuba skulle industrialiseras, och det snabbt. Guevara suktade efter en liknande industri som Sovjetunionen hade, med produktion av traktorer, bilar och flygplan. Kuba hade inga sådana tillgångar så att det var möjligt, men det förstod man inte från början.

För att få råd med industrialiseringen satsade Kuba 1963 på sockret för att få tillgång till hårdvaluta. I den första femårsplanen som sträckte sig mellan 1965 och 1970 var det slutliga målet för 1970 att 10 miljoner ton socker skulle produceras. Trots att hela det kubanska folket mobiliserades missades målet med 2 miljoner ton och några år in på 70-talet hade förhoppningen att industrialisera med hjälp av sockerexporten slagits i spillror. I stället blev Kuba hela sovjetblockets sockerproducent, och för det fick man förmånliga priser och hjälp med utvecklingen. Femton år efter den diversifiering av produktionen som påbörjades vid revolutionen så producerade Kuba i stort sett endast socker.

Men trots det var inte produktionen särskilt effektiv. Kuba hade åtaganden gällande en viss produktion gentemot sovjetblocken. En del år i början av 80-talet kunde man inte uppnå dessa utan Kuba var tvunget att köpa socker på världsmarknaden och sedan sälja vidare.

Eftersom så stora resurser satsades på en begränsad del av samhället blev andra sektorer lidande. Det brukar ibland talas om Kubas framgångar inom utbildning och hälsa, men det är nödvändigt att tvivla på om den tillgängliga statistiken speglar verkligheten.

Det är för att visa det som vi har stannat 1987. Även om det ekonomiskt var ett dåligt år så är det tveksamt om ens dagens Kuba uppnått samma standard som fanns då. I samband med Sovjeunionens fall försvann en viktig inkomstkälla, Sovjet hade länge hållt Kuba någorlunda upprätt. Kuba var i alla fall inte fullständigt ruinerat.

Detta år beskrevs delar av sjukvården i staden Holguín så här:

Of all comments, 91.4% are unfavorable; in comparison to the same period of last year they increased by 0.3%.

Hospital-related unfavorable opinions are 89.9%.

Regarding the Vladimir Ilich Lenin Hospital specifically, it is expressed that:

- Attention is lacking and the public is treated badly (335 opinions)

* Emergency Room doctors get lost; specialists are seldom available; the number of doctors does not meet the needs; service is slow; at times either there are no stretchers or the stretcher bearers have disappeared.
* In the Psychiatric ward, at times there is only one nurse and there are no syringes available.
* Some doctors and nurses argue in front of patients.
* One nurse changes the medications prescribed by the doctor.
* The elderly are treated badly.
* Good attention is given only to friends and to those who have important positions.
* Pregnant women are left to die in the delivery room.
* Most of the operations become infected.
* There is non-compliance with the administration of medications prescribed for in-patients.
* Ultrasounds lack quality.
* CPV’s do not treat patients well.
* Delays in getting admitted for surgery.

- Poor food quality, they give very little, and at times there is not enough (101 opinions).

- Hospital garments of in-patients are in the worst hygienic conditions; they are not dried properly (85 opinions)

* When there are visits they give out new garments and later they are taken away.
- Doctors lack knowledge (38 opinions)
* The Orthopedics specialty is no good, patients do not come out well.
* Doctors cannot find out what the illnesses are.
* The people have lost confidence in the hospital due to the errors in diagnoses.

- The fifth floor does not have the same maintenance as the other wards (3 opinions).

- Pediatrics lacks the instruments to cure children (4 opinions)
- Three X-ray machines are broken (2 opinions)
- General assistants were laid off and now everything is dirty and no disinfectants are used (23 opinions).
- Ambulance service is deficient (4 opinions).
- Information is not brought down on time (14 opinions).

SUGGESTIONS

- Why isn’t a shelter built for the families of in-patients? (41 opinions)

Pedriatics Hospital
- Service and treatment of patients are both deficient (59 opinions)
* There are few doctors in the Emergency Room; at times there are students only, who make mistakes often; injections are given by students with only three months of classes.
* They admit children with diarrhea who are not given any medicine.
* Evening attention is bad.
* When the comrade who distributes the medicines is on vacation, no one replaces him.
- When one side of the Pedriatics ward gets fixed, the other side breaks (5 opinions).
- The treatment given to the housed nurses is bad; poor attention is paid to them (8 opinions).
- The food being given to mothers accompanying sick children was cut down in order to give it to the employees (7 opinions).
- The children are suffering from the heat, because there are no fans (23 opinions).

Detta är hämtat ur en hemligstämplad rapport vars titel är A Public Survey on the Quality of Health Care in the Province of Holguin, Cuba: A Confidential Report by the Cuban Communist Party och som inte är spriden i någon större utsträckning. Nu ska det sägas att man bör vara källkritisk, jag kan inte garantera äktheten i rapporten. Det är CANF som gjort översättningen och det är inte direkt en opartiskt organisation, jag vet inte heller hur den hamnade i CANF:s ägo. Med det sagt, är det en förfalskning så är den skickligt gjord. Vilket jag tror ni håller med om i fall ni läser rapporten [pdf].

Kanske bilder liknande den här inte är så förvånansvärda med tanke på hur sjukvården beskrevs 1987.



Mer här och här1.

Den första bilden är tagen på ett sjukhus i Havanna. Med tanke på att det finns ett apartheid-system på Kuba när det gäller sjukvården, vilket framgår av den andra länken, så finns det stora skillnader inom den kubanska vården. Fidel Castro och de andra i ledande ställning besöker självklart inte sjukhus som ser ut så här, det gör inte heller utländska dignitärer och hälsoturister som besöker Kuba. Dessutom finns det förmodligen ännu värre sjukhus på platser som turister sällan besöker, Havanna är relativt lyckligt lottat.

Referenser:

A Public Survey on the Quality of Health Care in the Province of Holguin, Cuba: A Confidential Report by the Cuban Communist Party

Mark Falcoff, Cuba the Morning After – Confronting Castros Legacy

Carmelo Mesa-Lago, Market, Socialist and Mixed Economies

En rad artiklar från Cuba in Transition.

  1. Den andra bilden publicerades i DN. Copyright? Ingen aning.

2 Responses to “En resa bakåt i tiden”

  1. Tobbe Says:

    Hur pass väl känner du till Holguin? Reinaldo Arenas, vars självbiografi vederbörligen ignorerats av alla svenska kultursidor, växte delvis upp där. Själv känner jag provinsen utan och innan.

  2. Dennis Says:

    Tja, jag har aldrig varit där. Holguin känner jag mest till genom olika reseberätteler och andra artiklar av mer vetenskapligt slag.

    Arenas självbiografi, är den läsvärd?

Leave a Reply