Mer om motståndet
För en vecka sedan länkade jag till en artikel i Washington Post, What Do the Insurgents Want?
Idag har New York Times en liknande artikel, The Mystery of the Insurgency.
The insurgents in Iraq are showing little interest in winning hearts and minds among the majority of Iraqis, in building international legitimacy, or in articulating a governing program or even a unified ideology or cause beyond expelling the Americans. They have put forward no single charismatic leader, developed no alternative government or political wing, displayed no intention of amassing territory to govern now.
Rather than employing the classic rebel tactic of provoking the foreign forces to use clumsy and excessive force and kill civilians, they are cutting out the middleman and killing civilians indiscriminately themselves, in addition to more predictable targets like officials of the new government. Bombings have escalated in the last two weeks, and on Thursday a bomb went off in heavy traffic in Baghdad, killing 21 people.
This surge in the killing of civilians reflects how mysterious the long-term strategy remains – and how the rebels’ seeming indifference to the past patterns of insurgency is not necessarily good news for anyone.
[Reg. behövs för båda artiklarna, bugmenot]
maj 15th, 2005 at 17.17
Hmm… Eftersom väldigt stor del av nyhetsdiskussionen brukar komma att handla om hur man ska benämna diverse gerillor: Brukar man inte använda ”insurgency” i bemärkelsen ”upprorsmakarna”, snarare än ”motståndsmän” (som din rubrik antyder)?
maj 15th, 2005 at 18.09
Det är möjligt. Men jag vet inte om jag tycker att upprorsmakare är någon passande beskrivning. Inte minst för att som det står i artikeln, vad de egentligen vill uppnå är oklart. Gör man uppror har man väl förmodligen ett mål, men de här människorna har egentligen bara motstånd som gemensam nämnare.