Sänd mina rötter regn

Det finns i huvudsak två anledningar till varför jag reagerade på Margot Wallströms tal hon höll i Theresienstadt och i Prag.

Till att börja med är det fullständigt barockt att ens tänka i banorna att ett nej till EU-konstitutionen skulle riskera att vi får helvetet åter. Skillnaden mot dagens ordning är inte så stor; som jag ser det finns det några nyheter, men i övrigt handlar det om cementering. I vilket fall som helst borde det betyda att vi idag lever farligt, vi har inte den konstitution som Wallström eftersträvar. Men samtidigt påstås EU och dess föregångare ha bidragit till fred och stabilitet sedan andra världskriget, av någon magisk anledning blir det i fortsättningen omöjligt för EU att verka i samma riktning som förut om det förslag till konstitution förkastas.

Men det finns ju ett antal möjliga tolkningar att göra. Bland annat kan det ses som en uppmaning att det nuvarande förslaget inte är något vidare, ta er i stället tillbaka till ritbordet och kom tillbaka med något annat vi kan ta ställning till senare. Under tiden integrerar vi de österuropeiska länderna, på återseende.

Eller så kan man tolka det som att vi trivs ganska bra med så som vi har det nu, det är trevligt med samarbete i Europa men en konstitution skulle binda oss samman över kulturella gränser mer än vad som är lämpligt just nu. Vi vill inte riskera några spänningar inom projektet.

Och tolkning nummer tre, ett stort och enkelt bugger off till hela EU.

Margot Wallström tycks dra sig åt tolkning nummer tre, kombinerat med chauvinism. Rimligheten i det kan man ifrågasätta. Jag vill hävda att Europa i och med och sedan andra världskriget genomgått en andra upplysning, ungefär i stil med det Fukuyama kallade historiens slut* (även om jag inte är så säker på just det att historien kan ta slut). Att vi skulle ta oss in i en helt ny, och förvärrad, tankesfär för att vi förkastar EU-konstitutionen låter inte så troligt. Wallström citerade själv George Santayana, ”de som inte minns det förgångna är dömda att återupprepa det.” Men vi, förutom vissa mörkermän och -kvinnor, minns det förgångna, och vi gör det utan en EU-konstitution.

Den andra anledningen till att jag reagerade över det Wallström sa var att det innebar fullständiga relativiseringar över det som skett, vilket delvis hänger ihop med den första anledningen. För om ett nej till förslaget inte innebär ett fullständigt sammanbrott så blir jämförelsen med Theresienstadt och förintelsen en helgjuten överdrift. Och om förändringarna inte är så stora jämfört med det vi har idag blir jämförelsen med Pragvåren och Sammetsrevolutionen lika mycket en överdrift. Införandet av det som nu ligger som förslag är inte detsamma som att stå upp mot en diktatur, och det är inte detsamma som att gå från diktatur till demokrati. Aldrig någonsin.

Wallströms ord leder till att viktiga händelser i historien förringas, de relativiseras. Kort sagt, orden innebär att vi inte lär oss av det förgångna om vi tar det hon säger på allvar. Och det var ju lära oss av det förgångna vi skulle göra, för att inte återupprepa oss.

Och när jag ändå är inne på överdrifter och relativiseringar, det borgerliga inte-så-mycket-rocktåget (de känns mer som dansband) drog iväg idag [numera: igår] på sin lilla resa. DN skriver att temafärgen var orange:

Partiledarna hade orange knappar med texten ”Allians för Sverige”, funktionärerna hade orange tröjor och moderatledaren Fredrik Reinfeldt medgav inspiration från demokratikampen i Ukraina.

- Det är klart att detta från vår utgångspunkt är en frihetskamp, sade han. Den handlar om att ge männi­skor mer makt över sitt eget liv och bryta med en politik som i stället döljer problemen.

Ursäkta mig, Sverige har sina mörka sidor, men att jämföra Sverige med Ukraina är helt åt helvete fel. Om nu inte de borgerliga partierna har fått för sig att vi lever på 1500-talet och de tror att de ska få förgiftad ärtsoppa. Det var ju liksom på den nivån politiken befann sig i Ukraina.

Ge oss mer frihet, ja. Jämföra oss med Ukraina, nej.

Uppdatering: Louise har förstås kloka ord om jämförelsen med Ukraina.

* Vilket äger sin egen ironi eftersom en del av den andra upplysningen innebär att vi har kastat av oss i alla fall bitar av det hegelianska oket, och tanken om historiens slut tillhör samma hegelianism.

This entry was posted on onsdag, maj 11th, 2005 at 12.36 and is filed under Politik & Samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.