Det är för min del underhållande när en religiös person skriver sådant som
Men den förklaringsmodell som den dominerande feminismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi.
Det känns fortfarande inte som att Roland Poirier Martinsson är rätt person att döma ut ämnen som pseudovetenskap. Särskilt inte som han kastar bort förklaringar på grund av att han inte gillar politiken som framförs i anslutning.
Blogge påpekar att RPM har en del gemensamt med den statsfeminism som kritiseras. Inte bara det, han är den anti-intellektuella spegelbilden då strukturer ignoreras och allt hänvisas till biologi. Men strukturer är per automatik kollektivism, de kan lika gärna ges ett individualistiskt perspektiv med sådant som statistisk diskriminering och fokalpunkter.
RPM:s krönika är ganska underlig i sin helhet, och ytterligare en indikation på att han är inkvoterad på Svenska Dagbladet. Eller innehar någon snaskig information. Han undrar om ”Definitionen av demokrati som att folk bör få bestämma över sin egen vardag” är omodern. Nej då, det är uppenbarligen fortfarande modernt att definiera demokrati som ”sådant jag gillar”.
Per Wirtén i Expressen:
Vid gården Stamhem passerar jag första gången själva gränslinjen. Till höger om landsvägen börjar betfälten. På andra sidan leder två leriga traktorspår ut på en tom åker. Jag stannar upp ett ögonblick innan jag försiktigt tar steget över gränsen mellan Malmö och Vellinge. Det är en helt odramatisk rörelse.
Vellinge har aldrig frivilligt släppt någon flykting över gränsen.
De har fått stanna på Malmös sida. Över åkrarna går en lika laddad gräns som Europas yttre genom Medelhavet.
Men under en dramatisk vecka i november rasade befästningsbygget samman. Utan kommunens tillstånd placerades en grupp flyktingbarn i Hököpinges vandrarhem. Det var snyggt som en operation flygande matta, oväntat som manövrerna från en erfaren människosmugglare och iscensatt som en konstnärlig installation. Deras gränsövergång var mer dramatisk än min. Gränsens funktion är ju att markera skillnad: några har rättigheter, andra inte.
Karin Olsson har ett inlägg på Expressens ledarblogg som börjar högst olyckligt. Poängen med inlägget i sin helhet är att allt inte är dystert i Haiti, universiteten tillhör de bästa i hela Karibien. Men första stycket:
Haiti och högre utbildning är inte begrepp som man vanligtvis kopplar ihop. Landet lider av svår braindrain. De välutbildade har i hög grad flytt landet för länge sedan.
Det är förstås fattigdom och förtryck som gör att Haitierna flytt landet. Och det är inte bara välutbildade, utan även sådana som flyttat till andra länder i regionen för att jobba på sockerfälten. Dominikanska Republiken är av naturliga skäl ett av länderna med störst invandring av haitier. Detta är givetvis en självklarhet i sammanhanget, men begreppet brain drain är av samma anledning missvisande.
Viktigt är också att migrationen i sig kan vara positiv. För några år sedan beräknades det (lästips!) att de som utvandrat skickade tillbaka minst 1 miljard dollar per år. Det motsvarade ungefär 30% av BNP, och cirka en femtedel av alla hushåll var mottagare (hälften av dem på landsbygden).
Mer relevant är kanske att möjligheten till utvandringen i sig gör att det finns större anledning till att utbilda sig. Även om många flyttar så finns det rimligtvis de som stannar kvar i Haiti. Hade de inte haft möjligheten att migrera så är jag säker på att omfattningen av universitetsutbildade inte varit så många, och kvalitén på universiteten sämre.
Isobel Hadley-Kamptz om liberalismen. Mycket bra. Även om det finns några saker som jag inte håller med om, möjligtvis för att jag traskar på i gamla spår. Till exempel:
Ens autonomi måste hävdas både mot staten och mot privat maktutövning. Ett stort företag eller en familj har lika stora möjligheter att förtrycka genom övermakt som en myndighet har.
Själv tror jag förstås att det där med statens våldsmonopol fortfarande är relevant, på något vis. Företag, familjer och andra sammanslutningar av människor har möjlighet till övermakt. Men lika stor möjlighet som staten? Det har jag svårt att se. Jag tycker snarare att företag och familjer har aldrig så stor makt som när de får stöd i sitt maktutövande från just staten.
Fast lite mer övergripande är att jag har lite problem med det här med autonomi. Nu framgår det inte riktigt vad som avses i sammanhanget. Autonomi som oberoende har jag svårt att se hur det ens skulle vara möjligt (att något är svårt att uppnå betyder förstås inte att man bör avstå från att sträva mot det), medan jag tror att en mer lösare definition skulle funka bättre.
Uppdatering:
Isobel skriver att artikeln är nedbantad och ett första steg, och då kan man förstås inte räkna med att allt är klart och tydligt. I alla fall, Mothugg-Johan har en del relevanta inlägg.
Louise har ett bra inlägg om det där med autonomi som oberoende, något som jag själv bara berört i korta ordalag tidigare.
Uppdatering 2:
Niclas kommenterar.
Det måste väl vara det, om man gör sig lustig på en socialbidragtagares bekostnad. DI: Inget apanage till Daniel Westling
”Det är helt upp till kungen hur han fördela apanaget men kungen är inte underhållsskyldig mot Daniel Westling. Inte heller kommer Daniel Westling att erhålla lön från hovet. Han har visat en god förmåga att försörja sig själv. Det kommer han säkert att kunna göra fortsättningsvis också”, säger Axel Calissendorff som är hovauditör till DI.
Medan resten av hovet behöver apanage för att de inte har…? Fast kungen verkar ju ändå ha hittat sätt att utöka apanaget.
Kommun- och Finansmarknadsminister Odell har en artikel på DN Debatt. Valrörelse är det, som sagt, och därför kan även en minister välja att positionera sitt partis politik när det egentliga syftet är att presentera regeringens förslag på reformer inom finansmarknaden:
Krisåtgärderna innebar ett nödvändigt ingrepp i den fria marknadsekonomin för att slå vakt om jobben och tillväxten. Samtidigt är jag som kristdemokrat övertygad om att statliga ingrepp i längden är skadliga för den ekonomiska utvecklingen. Därför måste det vara en prioriterad fråga att avveckla stödåtgärderna och släppa fram sunda marknadskrafter så att de åter kan bidra till tillväxt och välfärd.
Om Odell, som kristdemokrat, är trovärdig är en annan sak. Som Mattias Svensson skrev i Neo förra året så verkar de vara mer intresserade av att bli av med stämpeln som förbudsparti än att avskaffa förbuden.
I alla fall, de förslag som anslås på anslagstavlan är en blandning av sådant som är helt okej och ganska ointressant. En sparandeform med full rösträtt låter bättre för ägandestyrningen än det institutionella ägandet, men jag undrar om det verkligen gör så mycket i verkligheten. Obligatorisk flytträtt tror jag däremot lite mer på, det kommer att sätta mer press på förvaltarna. Brummer & Partners lät genomföra en opinionsundersökning förra året [pdf], och 93% av de tillfrågade ville ha lagstadgad flytträtt. Fast det mest spännande, men möjligtvis ändå inte så överraskande, var kanske att ”55 procent av alla tillfrågade tror att det idag råder full flytträtt”.
~
Andreas Hatzigeorgiou nämndes här i höstas, då hans artikel om invandring och utrikeshandel också blev en debattartikel i Svenska Dagbladet. En liknande studie, om Spanien, redovisades förra veckan på VOX:
Immigration is increasingly recognised by economists as a key factor in promoting trade. This column presents evidence from Spain suggesting that doubling the number of immigrants leads to a 10% increase in exports to their country of origin. The effect is even bigger for countries which are culturally different. This is an important and rarely considered benefit from immigration.
~
Chris Blattman tipsar om en artikel [pdf] som sak publiceras i American Economic Review senare i år.
First, higher temperatures in poor countries lead to large, negative impacts on the growth of their exports. Depending on the dataset and specification, we find that a poor country being 1 degree Celsius warmer in a given year reduces the growth of that country’s exports by between 2.0 and 5.7 percentage points. We find no effect on rich countries.
[...]
Second, we examine the industrial breakdown of the impacts of temperature. We find substantial loci of negative impacts on agricultural exports and light manufacturing exports, with little apparent effects on heavy industry or raw materials production. While the negative impact on agricultural exports is consistent with the primary thrust of the climate-economy literature, the negative impact on manufacturing may be more surprising. It is, however, consistent with a long-standing literature emphasizing that factory workers are less productive when it is hot…
[...]
[T]he impact on exports suggests that – even though we estimate no direct impacts of higher temperatures on rich countries – rich countries may nonetheless be affected since their imports will decline. Climate change may therefore decrease welfare in rich countries not by affecting production directly, but by raising prices and reducing quantities of goods imported from poorer countries.
Den där Hayek vs Keynes-låten var ju en succé. Här kommer en annan som är lika underhållande. Too Late to Apologize: A Declaration
Har inte hittat texten någonstans, så ni får lyssna noga. Denna är förstås originalet.
I samband med Mosa Sayeds doktorsavhandling om sharia-lagar så har det framförts en del argument, mestadels mot, av skiftande kvalitet. Till exempel så tycker jag inte att Dilsa Demirbag-Sten är så värst övertygande, i Svenska Dagbladet idag.
Sayeds tes är att man bör kunna tänka sig att sharialagar används för att reglera arvsskiften där den döde antas ha velat ha det så. Detta innebär att kvinnor ärver mindre än män.
Juridiska fakulteten på Uppsala universitet har uppenbarligen inte sett några problem med att Sayeds slutsatser strider mot grundlagens bestämmelser om alla medborgares lika värde, och om att man ska se till individens rätt, inte till gruppens normer.
Man kan givetvis ha synpunkter på gällande svensk lag och det ligger inom den akademiska friheten att kunna formulera också kontroversiella utsagor. Men eftersom Sayeds avhandling inte gäller juridiska teknikaliteter utan är ett angrepp på de värderingar som ligger till grund för den svenska författningen, så borde han kanske ha hänvisats till en annan institution där han hade kunnat renodla de normativa argumenten – en filosofisk eller teologisk institution, till exempel.
Men varför? Det spelar rimligtvis ingen som helst roll för argumentet exakt vid vilken fakultet som avhandlingen läggs fram. Eller har den rättsvetenskapen någon särskild plikt att upprätthålla inte bara gällande lagar, utan också de underliggande värderingarna? Värderingar som inte tycks vara mindre luddig än några andra och som även de kan hittas inom filosofin eller teologin. Det blir ju inte enklare att av att det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att slutsatsen är öppen och att man faktiskt drar slutsatser efter sitt egna arbete, och inte på förhand. Ska man då förvisas för att slutsatserna är fel? Det tycks ändå vara lite sisådär med försvaret för den akademiska friheten, och vill man vara ogin skulle man kunna jämföra med länder med en mer religiöst inspirerad akademi.
Niclas skrev förra veckan om avhandlingen, och presenterade två olika liberala ståndpunkter. Dels den substantiella liberalismen som inte kan acceptera några icke-liberala lagar, och dels den proceduriella där icke-liberalism accepteras om den sker på frivillig basis. Dilsa förespråkar uppenbarligen den förstnämnda versionen, men jag skulle säga att den står på ganska skakig grund om det enda försvaret för den är en hänvisning till grundlagen.
Själv lutar jag mer åt det proceduriella hållet, och ser det mer förenligt med det experimenterande som tillåts ske i ett öppet samhälle. Dagens arvsregler är redan underliga som de är, och inte nödvändigtvis liberala, så varför arv baserade på sharia skulle vara så värst främmande förstår jag inte riktigt.
Dessutom inbillar jag mig att ett samhälle där invandrare har en möjlighet till större grad av egna val, och inte möts av ständiga pekpinnar, är en trevligare konstruktion och kanske enklare leder till integration. Ja, det finns förstås en viss bestämd grund att stå på men jag tänker inte låtsas som att en särskild ordning för arv tillhör den. Och jag finner det inte alltför otroligt att i ett samhälle där idéer tillåts konkurrera så kommer de dåliga att få mindre utrymme.
Saken är den att en sådan ordning inte skulle behöva betyda någon egentlig särlagstiftning (säger jag utan att ha någon egentlig juridisk expertis), utan det borde kunna gå lika bra genom att eliminera de bestämmelser som finns som anger hur arv ska gå till och låta alla att välja själva vilka som ska ärva. T.ex. till hundar, även när det finns barn och barnbarn.
Vår gamle bekant Hunger i USA visade sig igår, TT har översatt en artikel från Reuters. En bekant på det viset att jag skrivit om saken både här och där, och som vanligt brukar det bli lite fel på kommunikationen. För begreppen som används – hunger, matosäkerhet och så vidare – definieras på ett sätt som det sedan bortses från. Rubriken ”37 miljoner amerikaner hungrade 2009″ har inte ens täckning i artikeln, och än mindre i den ursprungliga informationen:
A landmark study released today from Feeding America, the nation’s largest domestic hunger-relief organization, reports that more than 37 million people, one in eight Americans — including 14 million children and nearly 3 million seniors — receive emergency food each year through the nation’s network of food banks and the agencies they serve. The findings represent a staggering 46 percent increase since the organization’s previously released study in 2006.
[...]
More than one in three client households are experiencing very low food security—or hunger—a 54 percent increase in the number of households compared to four years ago.
Man kan ju tycka att uppgiften att 37 miljoner hungrade samtidigt som de fick mathjälp är något ologisk.
~
Apropå mat så uppmärksammar FP Passport att McDonalds har funnits i Ryssland i 20 år nu. Underhållande bildsättning.
Jag har ingen direkt uppfattning om Birgitta Ohlsson som EU-minister. Mer än ministerposten som sådan känns lite onödig och att det lät lustigt när jag hörde henne presentera sig själv på radion idag och östgötskan dök upp extra mycket när hon sade Linköping. Och jag funderade på det här:
- Jag tycker att det är viktigt att om man känner att man har kompetens så tackar man ja till makt.
Återigen, inte specifikt för Birgitta, men det var väl någon som sade att de som mest eftersträvar makt är de som är minst lämpade. Det kan väl också kombineras med Downing-effekten och Dunning-Kruger-effekten, dvs tendensen att de med låg intelligens och de inkompetenta överskattar sin intelligens respektive kompetens. Samtidigt som de intelligenta och kompetenta underskattar sig själva.
Så en bättre utgångspunkt är kanske att om man känner att man har kompetens så tackar man i stället nej. Men det är väl att önska sig för mycket.
Niclas skrev häromdagen ett inlägg om experimentell politik. I Sverige är enhetstanken så framträdande att helst, särskilt när den offentliga sektorn är inblandad, ska exakt samma sak ske över hela landet. Förra året gick t.ex. Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann ut och yrkade på lagstiftning så att alla fick samma vård.
Men är det verkligen bra? Niclas poäng är att ett sådant tänkande förutsätter att vi redan vet vilket som är det bästa sättet att organisera en viss verksamhet. Om det däremot råder osäkerhet, och det gör det förstås, så är det bättre med en decentraliserad beslutsordning där mindre enheter har möjlighet att pröva på nya saker. Detta synsätt är lyckligtvis inte helt utraderat inom den offentliga sektorn:
Ibland förutsätter man automatiskt att om det finns skillnader så finns det orättvisa. Men om man har ett system där man inför samma behandlingar samtidigt överallt riskerar det att bli väldigt statiskt. Om man tillåter att man prövar olika behandlingar på olika håll kan man få en momentan orättvisa men samtidigt kan det leda till att hela kollektivet får en snabbare positiv utveckling, säger Roger Molin, biträdande avdelningschef på avdelningen för vård och omsorg och hälsa vid Sveriges Kommuner och landsting.
Samtidigt finns det förstås läge att staten slår fast vissa grundförutsättningar. Skulle ett landsting få för sig att det t.ex finns plats för pseudovetenskapliga dumheter (exempel) så kan man önska sig att en övergripande myndighet säger nej.
Detta resonemang är inte minst relevant i anslutning till folkpartisten Torkil Strandbergs debattartikel i SvD. Landskrona vill införa frivilliga drogtester i skolan, men Skolverket säger nej och hänvisar till integriteten. Landskrona är inte ensamma, i Nässjö har man redan börjat trots Skolverkets invändningar.
Eftersom Strandberg är lokalpolitiker och Skolverket en statlig myndighet så argumenterar Strandberg efter linjen att här kommer staten och vill förhindra förbättringar. Nåja, att det är en förbättring är ju knappast uppenbart men Strandberg argumenterar inte så mycket som han förutsätter.
Den absoluta majoriteten tycker att kameraövervakning på vissa platser är motiverat för att stävja våld och kriminalitet. Högstadieeleverna och deras föräldrar väljer själva om de vill delta i drogtesterna. Och de allra flesta svenskar föredrar rimligtvis webbpublicering av misstänkta brottslingar, framför risken att dessa brottslingar även fortsatt går fria.
Misstänkta brottslingar är alltså brottslingar. Och Skolverkets invändning är att frivilliga drogtester kanske inte är så värst frivilliga, då ”elever alltid är i beroendeställning till skolan”. Som tur är har dagens elever lite mer nyanserade uppfattningar än vad politikerna har:
Ann-Marie Andersson går andra året på Brinellgymnasiet och har blandade känslor inför testerna.
– De kan väl vara bra för att man ser vilka som gör sådant. Men det kan också vara dåligt för att man inkräktar på en annan persons privatliv. Säger man nej så kan man få misstanken att man gör det även om man kanske inte gör det så det kan vara lite både och, säger Ann-Marie Andersson.
Angående det här med kameraövervakning så tycks det vara oklart vilken effekt den verkligen har. Men även om man går efter den forskning som visar att det minskar brottsligheten så är inte Torkild Strandbergs argumentation alltför imponerande.
I detta de statliga myndigheternas värv är ordet ”integritet” ett av de mest missbrukade. För vilken integritetskränkning kan vara större än att utsättas för ett, ofta grovt, brott samtidigt som samhällets företrädare på område efter område begränsar instrumenten för att komma åt brottsligheten? Staten tycks konsekvent hamna i samma båt som brottslingarna, som våldsverkarna och som de människor som fullt medvetna om konsekvenserna säljer narkotika till barn i yngre tonåren. På andra sidan står vi som vill bygga det trygga närsamhället.
Men även om ett brott i sig innebär en större kränkning av integriteten så innebär det ju inte att övervakningen i sig också är en kränkning. I detta sammanhang måste det vägas mot varandra, men det är inte Strandberg intresserad av att göra. Både när det gäller kameraövervakningen och när det gäller drogtesterna så minimerar han de negativa effekterna av de åtgärder som han själv vill införa genom ett enkelt påstående om att det ena är värre än det andra.
Dessutom fular han till hela diskussionen genom att placera motståndarna i samma båt som brottslingarna, som om det inte fanns något utrymme för resonabla människor att ha en annan åsikt. Men så är också tonen i Strandbergs framställning att han står för ljus och frälsning, och hans motståndare för mörker. Då finns det inget utrymme för nyanser.
I princip skulle man kunna tänka sig Strandbergs idéer som en experimentell politik, där man undersöker vad som funkar bäst. Men då är ju också frågan om inte staten faktiskt borde ha en möjlighet att sätta en miniminivå på experimenterandet. Niclas skriver bland annat att ”I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt”, och att det vore bättre om man erkände sin okunnighet. Detta gäller även för Torkild Strandberg, även när han pläderar för ett lokalt perspektiv gentemot staten.
Uppdatering:
Det meddelas att drogtesterna på Brinellgymnasiet har anmälts till JO.
