Sänd mina rötter regn

Nu tänker jag ge mig ut på djupt vatten, eftersom jag varken är juridiskt bevandrad eller någon expert på socialförsäkringar. I alla fall så har det twittrats en del om anhörigstöd till HIV/AIDS-drabbad, och det påstås att bara de som fått smittan genom blodtransfusion eller inomäktenskapligt sex får sådant stöd.

Personligen tyckte jag att det lät mest som en faktoid, och när jag till sist blivit tipsad om den relevanta lagtexten så står jag nog fast vid det.

4 § En närstående som vårdar någon som är svårt sjuk har rätt till ersättning för tid då han avstår från förvärvsarbete i samband med vården. En närstående har rätt till ersättning då han vårdar någon som vid behandling av honom inom den svenska hälso- och sjukvården har fått infektion av hiv (humant immunbristvirus) genom smitta vid användning av blod eller blodprodukter. Detta gäller även om den som vårdas fått infektion av hiv genom smitta av en sådan person, om de är eller varit gifta med varandra eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden och om smittan ägt rum innan den först smittade fått kännedom om sin infektion.
Om vårdaren får oreducerade löneförmåner under tid då han bedriver studier, jämställs avstående från studier med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av föreskrifterna om ersättning enligt denna lag, i den mån vårdaren går miste om löneförmånerna. Lag (1993:333).

[...]

6 § /Upphör att gälla U:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 60 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (1994:318).
Ändrad gm SFS 1993:333, ikraft 1993-07-01, överg.best.
Ändrad gm SFS 1994:318, ikraft 1994-07-01

6 § /Träder i kraft I:2010-01-01/ Ersättning utges för högst 240 dagar sammanlagt för vård av person som avses i 4 § första stycket andra och tredje meningarna och för högst 100 dagar sammanlagt för varje annan person som vårdas. Lag (2009:1049).

Till att börja med kan det ju nämnas att några vänsterpartister motionerade i ämnet för några år sedan.

Min första tolkning var att det i princip handlar om två olika grupper. Alla svårt sjuka, där ingår förstås HIV-smittade, har rätt till 60 dagars närståendestöd. Det är fjärde paragrafens första mening. De som HIV-smittats genom blodtransfusion har däremot rätt till 240 dagar, det är andra och tredje meningen i samma paragraf.

Läser man propositionen (främst avsnitt 2.1 och 2.2) bakom paragrafen så framgår det att den utökade tiden är att betrakta som ett skadestånd. Det framgår också av Socialförsäkringsutskottets betänkande till motionen:

Beträffande frågan om närstående till en person som smittats av hiv skall ha rätt till 240 dagars ledighet oavsett orsaken till infektionens uppkomst kan nämnas att den utökade vårdtiden föranleddes av att personer genom smitta vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården fått en infektion av hiv. Bland de skadeståndskrav som restes av de smittade var bl.a. att det skulle vara möjligt för anhöriga att vårda den smittade utan att förlora inkomst. På förslag av egeringen beslutade riksdagen om förlängning av vårdtiden vid vård av en sådan hiv-smittad person till 240 dagar (prop. 1992/93:178, bet. 1992/93:SfU17, rskr. 1992/93:335). Utskottet, som noterar att den utvidgade vårdtiden föranletts av det ansvar hälso- och sjukvården haft för aktuella personers livssituation, finner inte skäl att föreslå en utvidgning av vårdtiden för vård av andra grupper än de avsedda.

Personligen tycker jag att det är högst rimligt att de som smittades vid blodtransfusion ska ges skadestånd. Sedan kan man förstås ha tankar kring på vilket sätt det sker, men jag ser inget principiellt problem med att denna grupp bland annat ges längre anhörigstöd. Och jag ser inget sexmoraliserande och rasistiskt bakom det.

• Sydsvenskan: Ett virus för vänstern
  Per Svensson om liberalismen.
• Nätkulturer: Faran är inte över
  Elza Dunkel om en föreläsning på Åland. Påminner om när Piratpartiet träffade ECPAT och Rikskriminalen.

Det var varken Finansinspektionen eller Feministiskt Initiativ som låg bakom förkortningen denna gången, jag har ju behövt fundera på det tidigare. När Claes Arvidsson ställer frågan ”Vill Fi sänka svensk ubåt?” så handlar det om Finansdepartementet, och så är Fi förstås också en förkortning för fiende.

Jag är ju inte mycket till försvarsvän. Inte så att jag absolut vill ha försvaret avskaffat, men som sagt så gråter jag inte om försvaret läggs ner. Och jag ser inte heller någon anledning till att ha någon specifikt svensk försvarsindustri. Det gör däremot Claes Arvidsson.

Försvarsindustrin handlar om jobb, skatteintäkter och utveckling av högteknologi med spridningseffekter. Men det centrala är att industrin är en del av svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Hur är det nu man säger, att generaler planerar för det förra kriget? För min del så finns det bara en anledning till att ha en svensk försvarsindustri, och det är i den händelsen att det bra grejer som framställs. Är det inte det så bör den läggas ner och pengarna kan satsas på något som bär sig bättre, skumbananer eller vad det än må vara. Det centrala för svensk försvars- och säkerhetspolitik torde vara att den utrustning som används är den mest effektiva, och senast jag kollade så hade effektivitet mycket lite med landsgränser att göra.

~

Jonathan Leman tipsar om bloggen Bengtssons frestelser, där första inlägget är en rivstart.

~

Eftersom jag är på det humöret så funderade jag på en koppling mellan religiösa (i allmänhet, och sådär Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte i synnerhet) och den stackars koma-patienten. Men det blev tidsnöd, ni får klura ut en själva.

Idag har jag lärt mig att ”narkotika eller psykotropa ämnen” inte är livsmedel. Enligt Skatteverket. Alltså är det 25% moms som gäller, och inte 12%. Jag undrar hur mycket pengar staten får in.

Och det finns säkert en naturlig förklaring, men just nu struntar jag i den.

Jag har mer än en gång blivit beskylld för att ha ett överdrivet förtroende för företag, bara av den anledningen att jag tycker att det där med marknader är en smart sak. Det har jag alltid tyckt vara udda, för jag anser ofta att företag är bakåtsträvande, att det de sysslar med är skadligt och att de som Adam Smith påpekade mer än gärna träffas för att göra upp på andras bekostnad.

Saken är den att jag har samma inställning till staten, och att den har en förmåga att göra saken ännu värre än vad företag någonsin kan. Marknader är alltså inte en optimal lösning, och kanske inte ens den näst bästa. Men om de är den tredje bästa, så hamnar staten allt som oftast någonstans bortåt femte, sjätte.

Ibland undrar jag om inte de som säger sig ogilla företag och kommersialism i själva verket har en mer välvillig inställning än vad jag har. Som när Författarförbundets Mats Söderlund i DN vill ha fasta bokpriser. Tanken är att man ska monopolprissättning på böcker, och att detta sedan ska leda till en hel mängd kulturella fördelar. Wikipedias artikel om fasta bokpriser är ganska informativ, den innehåller bland annat ett citat från den här artikeln:

The cultural merits ascribed to [fixed book price agreements] have almost reached mythical proportions.

Vilket också framgår av Söderlunds artikel. Personligen misstänker jag att man nog inte bör förvänta sig något gott när företag får sådana befogenheter. Det är till exempel inte självklart att förlagen kommer att använda intäkterna på avsett sätt. Söderlund menar att bokbranschen gör rekordvinster, men att problem ändå föreligger. Varför det plötsligt skulle bli bättre med fasta bokpriser framgår inte.

Som Marja Appelman påpekar både i A Handbook of Cultural Economics och på annat håll så framstår fasta bokpriser som ett ganska så grovt policyinstrument. Man ska alltså ha en åtgärd som gäller för alla böcker (eller åtminstone huvuddelen) för att lösa ett problem som gäller för en mindre del. Det låter inte överdrivet effektivt. Vill man ha en kulturpolitik för att underlätta för ”smal” litteratur så är det en bättre idé att satsa specifikt på det och lämna övrig litteratur utanför.

En invändning mot fasta bokpriser är att det motarbetar utvecklingen av alternativa försäljningsställen, t.ex. internetbokhandlar. Det är för mig inte uppenbart att Söderlunds idé är nödvändig i en miljö där sådan infrastruktur är utbyggd. Men så kan jag ju inte heller säga att jag har något särskilt intresse av att bevara små boklådor, hur trevliga de än må vara.

Roligaste bloggen just nu: Livet på Söder!

~

Det har varit uppenbart länge att DN Debatt inte är någon debattsida, utan mer en anslagstavla. Numera är det också tveksamt om det är en gruppblogg för etablissemanget, för dagens artikel där det förklaras varför Mehdi Ghezali (”världens sämste turist”, som någon uttryckte det) åkte till Pakistan är något helt annat.

~

I SvD skriver handelsminister Ewa Björling och Andreas Hatzigeorgiou om invandring och utrikeshandel.

Svenskar med utländsk härkomst kan hjälpa till att förbättra företags internationaliseringsförmåga. En tioprocentig ökning av antalet utlandsfödda ger i genomsnitt 6 procent mer export. 12000 fler invandrare till Sverige ökar exporten med hela sju miljarder kronor och importen med tio miljarder.

Jag kan inte se någon referens till studien i nätupplagan, men Hatzigeorgiou hade en artikel i Ekonomisk Debatts senaste nummer. DN skrev om studien i september.

Offsetting Behaviour:

I urge you to use more caution in the use of such statistics. After all, shonky-figure-related harm costs the country more than $5 fiffillion per month.

Relaterat:
Tycker du att graven är för djup

Det kanske inte är helt välkänt att socialistiska/kommunistiska länder hade ett alternativt sätt för att beräkna hur mycket som producerades. En anledning var att när Sovjetunionen sparkades igång så var det där med nationalräkenskaper fortfarande i sin linda, och knappt det, men det var också så att bruttonationalprodukt var något som ogillades av ideologiska skäl. Så länder som blev socialistiska långt senare, t.ex. Kuba, valde den variant som på engelska kallas för Material Product System. Det är ett skäl till varför det är knepigt att historiskt jämföra BNP-siffror från fd sovjetstater med övriga världen.

Med andra ord är den här artikeln [via Alltid varför] inte särskilt överraskande:

President Hugo Chávez wasn’t pleased with data released this week that showed the Venezuelan economy tumbling into a recession. So the populist leader came up with a solution: Forget traditional measures of economic growth, and find a new, ”Socialist-friendly” gauge.

”We simply can’t permit that they continue calculating GDP with the old capitalist method,” President Chávez said in a televised speech before members of his Socialist party on Wednesday night. ”It’s harmful.”

Mr. Chávez’s comments came shortly after data showed Venezuela’s gross domestic product — a broad measure of annual economic output — fell 4.5% in the third quarter from the year-earlier period. It was the second consecutive quarterly decline, and observers have questioned how Mr. Chávez will be able to generate growth without high oil prices.

Ja, om man inte gillar resultaten så kan man ju alltid ändra beräkningssättet. Det är ju inte en ovanlig lösning. Nu har jag förstås inte lyssnat på allt Chavez har sagt, men gissningsvis så hade han inte samma idé när Venezuela visade på höga tillväxtsiffror. Och det är sådant som gör att vi inte tar Hugo Chavez på allvar, om Kajsa Ekis Ekman undrade.

Johannes Forssberg skrev i Expressen igår om pinsamma politiker, då specifikt några som (o)roat oss med hjälp av sociala medier. Då kan det ju vara lämpligt att ge exempel på sådant som politiker helst bör undvika. Eftersom jag har taskig fantasi så behöver jag er hjälp.

Listan kommer förhoppningsvis fyllas på efter hand. Notera att ”öppna munnen” är för uppenbart och att vanliga politiska skandaler är för tråkiga.

* Lägga ut videor med sig själv på YouTube
* Sjunga
* Uppmana till allsång
* Prata om Zlatan
* Om du är Bosse Ringholm: hålla presskonferens

Om en politiker däremot lyckas kombinera ett flertal av punkterna (till exempel om Ringholm skulle hålla presskonferens där han visar en video av sig själv sjungandes om Zlatan och uppmanar oss att sjunga med) så så blir det en jättesuccé och nästan inte pinsamt alls.

Ibland är jag fasligt förtjust i Eric Erfors:

Jag tror inte att pensionärer är gnälligare än andra. Lyssna bara på Thomas Östros.

Och det var avslutningen på en också i övrigt mycket bra artikel.

För ett tag sedan så läste jag en artikel om nyhetsbevakningen av latinamerika. Den var visserligen inte alltför lång och utredande, men där gjordes en jämförelse mellan rapporteringen om Venezuelas Hugo Chavez, Bolivias Evo Morales och Brasiliens Lula da Silva. Tyvärr hittar jag inte artikeln nu (jag tror det var någon korrespondent i latinamerika som skrivit den). Poängen var att i alla tre länderna så pågår något sorts vänsterprojekt, men bevakningen av Venezuela skiljer sig åt jämfört med bevakningen av Brasilien och Bolivia. För det fokuseras mer på Chavez egenskaper som president än vad det fokuseras på Lulas och Morales personer.

Och för min del så framstår det som en korrekt observation. Eller åtminstone tillräckligt intressant att man bör ha det i åtanke när man läser Kajsa Ekis Ekmans gnäll om svenska mediers bild av Venezuela. Om Chavez framstår som löjlig och galen, kan det möjligtvis ha med att göra att han gör sitt allra bästa för att framstå som just sådan? Det kan knappast uteslutas.

Själv välkomnar jag en nyhetsförmedling fokuserad på utvecklingen i landet. För den skulle visa att det är väldigt mycket snack, och mycket lite verkstad.

Uppdatering:
Det var ju ett inlägg på Världenbloggen jag tänkte på. DN, med andra ord.

Det är trots allt mycket få journalister eller andra bedömare som tycker det är rimligt att driva med ledare som har kamp mot fattigdom och orättvisa på sin agenda. Lackmustestet är att se hur andra, retoriskt måttfullare, vänsterledare beskrivs i nyhetsspalterna. Bolivias Morales, Brasiliens Lula, ja, rent av Kubas diktator Raúl Castro – alla slipper de löjet.
Eller jämför mediebilden av den spanska vänsterledaren Zapatero med mediebilden av hans kollega på andra sidan Medelhavet, högerledaren Silvio Berlusconi. Den förra respekterad, den senare ibland parodiskt självupptagen och omodern – och följaktligen utsatt för en hel del raljans i medierna.
Saklighet är en journalistisk dygd, och vi bör tänka oss för när det kliar i rubrikfingrarna. Men uppblåst retorik, var den än framförs, ber om att bli driven med.

Håkan Lindgren har en riktigt ordentligt intressant artikel i UNT.

De senaste veckorna har tre tv-program satt fokus på sanningsrörelsens konspirationsteorier: två avsnitt av TV 4:s Kalla fakta och SVT:s Debatt. I Debatt medverkade författaren Torbjörn Elensky, som i en DN-artikel i våras kritiserade ABF i Stockholm för att bjuda in David Ray Griffin, en amerikansk företrädare för sanningsrörelsen (DN 11/5).
Den som letar upp Elenskys artikel på nätet kommer att se att den har fått 42 läsarkommentarer. Med några få undantag är kommentatorerna rasande på Elensky, men jag har inte skrivit det här för att klaga på nivån på tidningarnas läsarkommentarer. Det som väckte mitt intresse var något annat: inte att kommentatorerna tror på konspirationer, utan hur de formulerar sig.

De som kommenterat artikeln understryker behovet av kritisk analys. De påminner om nyttan av alternativa synsätt på officiella sanningar. De anklagar media för att tysta avvikande röster och Elensky för att han inte främjar ”en förutsättningslös dialog”. Klippta ur sitt sammanhang ser deras formuleringar ut som om de kämpade för att hålla det kritiska tänkandets låga vid liv; för sin egen del har de redan blåst ut den. Det som fångar mig är den bristande överensstämmelsen mellan kommentatorernas formuleringar och deras fördomsfulla världsuppfattning. Genom dem får vi kanske en föraning om hur framtidens debattklimat kommer att låta. Kommentatorerna har lärt sig de formuleringar vi utvecklat för att försvara det kritiska tänkandet mot dess fiender, och de använder nu samma formuleringar för att försvara fördomar, kunskapsförakt och sårad stolthet.

Den läxa man har velat inpränta i oss efter 1945, att ifrågasättande är bättre än tvärsäkerhet, har äntligen gått hem hos dem, men inte på det sätt som avsågs. Det ordförråd som skulle göra diskussionen intelligentare har blivit ett allmängods som har kapats av konspirationsteoretiker och populister. Det maktkritiska språket har nu devalverats så långt att det kan användas för att sälja spikmattor på Expressens debattsida. ”Makten” är ”rädd” för spikmattan, skriver Li Södermark (3/8).

Jag har några kommentarer, utifrån mitt, förstås vinklade, perspektiv. Först och främst något som jag tror att alla håller med om, nämligen att konspirationer faktiskt existerar. Man skulle kunna säga att det som verkligen hände den 11 september var en sådan. På så sätt är det olyckligt att man i så stor utsträckning använder sig av begreppet konspirationsteorier, och inte konspiracism (”en process av sammanlänkning, som gör allt symboliskt, laddar varje till synes oskyldig utsaga med mytiskt djup”). En sådan process av sammanlänkning tar, för att det ska passa ihop med en allt som oftast på förhand given slutsats, hjälp av ad hoc-förklaringar. Sanningsrörelsen är en eufemism, sannighetsrörelsen är mer passande.

Konspiracismen har en bakomliggande tanke att allt hänger ihop, att det finns en specifik anledning till varför världen ser ut som den gör eller varför vissa saker händer. Det som i verkligheten är ett mönster av enskilda handlingar blir här till något som är i det närmaste planerat med avsikt. En teori om intelligent design, applicerad på samhället.

Den som läst min blogg ett tag kanske minns att jag varit inne på detta tidigare, när jag skrev om det som jag kallade för socialdemokratisk intelligent design. En socialdemokrat ansåg att det var ”vi sossar som har byggt upp Sverige”, att ”[v]arje liten del, varje liten reform, varje pusselbit har vi sossar satt dit.” Och det är inte en helt ovanlig tanke, eller frågeställning. För ett tag undrade Timbro Vem byggde Sverige – staten eller kapitalet?, jag har inte lyssnat på diskussionen men jag hoppas att någon ifrågasatte premissen.

Det innebär förstås inte att alla är lika goda kålsupare. Poängen är att det är en fråga om grad och inte om art, att konspiracismen är en urspårad variant av ett tankespår som är alltför vanligt. Vilket för mig in på en annan del, idén att maktkritiken är allmängods som kapats. Jag tycker nog snarare att den har lämnats över.

För nog behöver det öppna samhället försvaras i större utsträckning än enbart mot konspiracister. FRA-motståndet till trots så har vi ju ändå lyckats införa lagar som helt och hållet struntat i idén att vi bör se till så att de styrande kan ställa till med så lite skada som möjligt. Av de som har blivit kvar med ett maktkritiskt perspektiv så ägnar sig en liten del av konspiracism, och de har på senare tid fått utrymme i medierna.

Därmed håller jag inte riktigt med om när Lindgren klumpar ihop populister med konspirationsteoretiker och skriver att de arbetar ”med att omtolka 1900-talets bästa formuleringar, så att de kan användas för att argumentera för motsatsen till det öppna samtalet och det kritiska tänkandet”. Nog för att det finns dunkla idéer bland en del av konspiracisterna, men jag ser nog inte att det skulle fungera som en beskrivning av rörelsen som helhet. Däremot finns det uppenbarligen behov av större kritik inom rörelsen. Men då är vi tillbaka där vi började, för ett grundläggande problem med konspiracismen är att den skepticism som används utåt inte används mot de egna idéerna.